Resan är målet

IMG_0286En resa på tusen mil börjar med ett enda steg. Sedan tar man ett steg till, ett till och ett till. Oavsett vad man tar sig för i livet, stämmer detta. Små som stora projekt, alla påbörjas de någonstans.

För tio år sedan började mitt livs stora resa. Förutom att jag gifte mig med P och förseglade vår gemensamma kärlek med två ringar och var sitt löfte om trohet så fanns det ju något mer som hände det året. Beslutet att lägga undan p-pillerna som hade konsekvenser jag aldrig hade kunnat drömma om. Att jag tio år senare skulle vara på väg att bli tvåbarnspappa, genom adoption, och dessutom aktivt valt att adoptera döva barn… det hade jag aldrig trott.

Det blir ju, som bekant, aldrig som man tänkt sig. Det var en liten slump att vi hamnade med våra papper i Colombia, och på så vis så småningom matchades med Sockret. Tänk, jag som inte var öppen för att adoptera från början. Och sedan inte var öppen för att adoptera ett barn med särskilda behov. Och som ville tänka efter och överväga. Där tackar jag P, min kära fru som alltid dragit mig efter sig. Hon är ledaren i vårt föräldraskap, hon går först och säger ”följ mig”. Det kan ta lite tid, men jag har hittills alltid följt efter. Och tänk, vilka underbara ställen jag fått följa med till. Hade jag inte fattat beslutet att följa henne i de riktningar hon föreslagit hade jag aldrig suttit här idag.

Sockret då. Vår älskade sjuåring som just i skrivande stund ligger och sover en orolig sömn i vår säng. ”Vill inte vara ensam” berättade hon innan. Det har jag så många gånger lovat att hon aldrig, aldrig, aldrig kommer att vara. Vi finns alltid med henne, för henne. Bara inte i samma rum, bredvid henne i sängen hela tiden. Just ikväll var en sådan kväll då hon skulle vakna flera gånger och ha svårt att somna om. Jag låg tätt, tätt intill henne. Pussade henne på pannan och strök henne över håret. Som kärt svar nafsade hon mig på näsan, hytte med fingret åt mig och skrattade. Sådan är vår relation. Lite bus, mycket kärlek.

Ja, för henne är det också en resa. Hon har gjort sitt livs största resa redan, flytten från en familj till en annan. Från fosterfamiljen hon vuxit upp i, till oss. Hon har flyttat till Sverige, lärt sig teckenspråk och öppnat sig som person. Hennes resa fortsätter, både när det gäller identitet och språklig kommunikation. Nu har hon börjat sin nästa resa – den där hon blir storasyster. En roll hon både ser fram emot och bävar inför. Det är många känslor som dyker upp, mycket spännande tankar men också många rädslor.

Vår gemensamma resa. Familjebildningen. Det nästa steget på den stora resan innebär en fysisk resa. Om exakt sju dygn sitter vi på ett KLM-plan från Amsterdam på väg till Taiwan. Vi skall få träffa en liten flicka som är nästan femton månader gammal. Hon kanske, kanske kommer att känna igen oss. Men hon vet inte vilken enorm förändring som väntar henne, som kommer att påverka resten av hennes liv. Gör vi rätt, vi som rotar upp henne och tar med henne till ett annat land? Den frågan ställer jag mig själv emellanåt. Det måste man göra, man måste vara självkritisk. Se på sig själv med andra glasögon än rosa.
Svaret är ja. Vi gör rätt – det är jag helt och fullt övertygad om. Jag har absolut inte för avsikt att berätta om våra barns bakgrund, men alla adoptionsfall utgår från principen att en fast familj är bättre än ett liv på barnhem. Och det är alltså alternativet för de barn som blir adopterade till Sverige, ett liv på institution.

Adoption är inte en perfekt lösning som fixar alla världens problem, men det är en lösning som är långt bättre än alternativet.

Det är upp till oss föräldrar att göra rätt. Vi har en större press på oss än föräldrar som fått barn på biologisk väg. Nu generaliserar jag naturligtvis, men ändå. Förutom alla föräldraskapets vedermödor har vi att ta hänsyn till en väldig massa andra faktorer som rör adoption. Och det finns många exempel där föräldrarna faktiskt svikit det förtroende de fått, på olika vis. Ett sådant som diskuteras mycket idag är att underskatta barnets behov av att hålla kontakt med sitt ursprung.
Nu skall det naturligtvis nämnas att alla inte har det behovet. Det finns en del adopterade som tycker att ”äsch, nu är jag svensk, jag har inget behov av att gräva i det förflutna”. Men det finns desto fler vuxna adopterade som uttrycker en besvikelse, en ilska, en frustration, över att en stark känsla av rotlöshet.

Där kan vi lära av historien. Göra bättre. Försöka göra rätt. Vilken väg är rätt? Svårt att säga, men vi måste åtminstone försöka tänka ett par varv extra, det är vi skyldiga våra barn.

Om elva dygn blir vår familj lite större. Vi går från att vara tre, till att vara fyra. Det är nästa steg på vår gemensamma resa. Och med det steget påbörjas ytterligare en ny liten resa, den där vi skall lära känna varandra. Vi skall uppleva glädje och sorg tillsammans, vi skall hitta och justera in våra nya roller. Det är en ständigt pågående process.
Rent konkret skall vi föräldrar lära oss hur det är att ha en väldigt liten tjej i huset. Vi kommer att få följa hennes utveckling från ett mycket tidigare stadium än vi fick följa Sockret. Att bli pappa till en nästan-femåring, en färdig individ, var det häftigaste jag någonsin varit med om. Nu får jag vara med om något precis lika häftigt, att lära känna en väldigt liten tjej.

Det är resan som är målet. Inte ett mål i sig någonstans i fjärran. Så mycket jag jag lärt mig, och det är en skön insikt att bära med sig. Våra många resor är precis det mål jag länge letat efter. Det är resan som är målet.

Jag blir aldrig färdig. Inget jobb kan ge mig fullkomlig tillfredsställelse. Ingen ny tv, ingen iphone, ingen fysisk eller materiell sak kan fylla själen med glädje. Det jag upptäckt är meningen med mitt liv är föräldraskapet. Den alltid pågående resan. Det är frustration, trötthet, sorg och tårar men desto mer värme, glädje och skratt.
Jag är ständigt rädd, rädd att göra fel. Jag behöver inte vara rädd att begå mina föräldrars misstag, jag kommer garanterat att begå egna istället.

En ny resa som tar sin riktiga start idag är den här sidan. Det började 2013 med sidan Colombia Tur och Retur, www.cotor.se. Anledningen att jag började blogga där var för att så många frågade P om hon skulle blogga under vår Colombiaresa. Hon ville hålla sin blogg till den absolut närmsta familjen, så lösningen blev att jag startade en egen blogg. Strikt reseblogg var det sagt, lite bilder på flygplan och hotellrum tänkte jag. Den planeringen höll inte särskilt länge…
Föräldraskapet blev för mycket, på ett sätt. De många och starka känslorna behövde ventileras någonstans och bloggen blev lösningen. Jag hällde ut mitt hjärta och min själ på bloggens sidor, och gensvaret blev enormt. Väldigt många människor med tvivelaktig smak läste mina långa inlägg och jag fick en fantastisk respons. Tack, det betydde väldigt mycket.

Väl hemma i Sverige kände jag att jag avverkat Colombia Tur och Retur. Vi hade ju kommit hem, Retur var klar. Så jag avslutade den bloggen och startade helt sonika en ny, som representerade nästa resa. Den som påbörjats här hemma, mer anpassad för vardagslunken. Colombiapappan.se föddes, och inläggen fortsatte att komma, förvisso i ganska seg takt. Även här fick jag en otrolig fin respons. Det har alltid varit lika märkligt att träffa någon som säger ”jag följer din blogg”! Det är en väldigt märklig känsla att mitt svammel faktiskt betyder något för en annan människa.

Men – nu är det dags för något nytt. Colombiapappan är inte längre rätt arena, eller rätt namn. Nu blir jag ju pappa till en flicka från Taiwan. Och är det något som är viktigt för syskon så är det rättvisan. Därför grunnade jag länge på hur jag skulle lösa detta lilla bekymmer. Det var P som kläckte denna idé i bilen. Strax utanför Götene, om någon undrar.

Babito. Ett nonsensord? Nej då. ”Bàba” är ett lite gulligt kinesiskt namn för pappa”, precis som spanskan har ”papito”. Tillsammans blir det ”babito”. Helt solklart! Och rättvist.

 

Om sju dagar bär det alltså av. Då kommer jag att skriva så flitigt som jag kan. Jag kommer att uppdatera bloggen regelbundet under resan, både med turistbilder på de lokala sevärdheterna och de mer känslomässiga intryck som blivit mitt signum i bloggandet. Känner ni för det, får ni gärna följa med på den resan genom att läsa, begrunda och kommentera.

Har ni tankar, frågor eller idéer är ni alltid välkomna att skriva en rad, antingen här eller på Facebooksidan. Tack för att ni läst, och välkomna hit!

Ett svar till ”Resan är målet”

  1. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Du har en fantastiskt förmåga att sätta ord på dina tankar och känslor Conny. Det ska bli spännande att följa med er på denna resa också.

    Kram Pernilla

Lämna ett svar