Två dagar kvar!

 

Foto 2016-07-19 14 46 45

Två dagar till avfärd! Om exakt fyrtioåtta timmar sitter vi på ett plan någonstans över Europa, med destination Taipei. Det är galet, att tiden har gått så fort. Jag har lite ångest för att jag inte hunnit läsa på mer, lära mig mer, förbereda mig bättre på Taiwans historia och kultur. Det mesta av musiken som hittats har varit ballader åt det smöriga hållet, det är visst väldigt populärt. Jämför det med Colombias nationella favorit, Vallenatomusik, så framstår Taiwans populära musik som lite lugnare, minst sagt. Föll dock väldigt hårt för den här låten. Den låter som något ur en Taraninofilm, så det är inte konstigt att jag spelade den fem-sex gånger på raken…

Nåväl! Jag har i alla fall lärt mig lite, lite grand om Chiang Kai-shek, alltid något. Och om jag hinner med så skall jag försöka se om det finns något summerande på YouTube om Taiwans historia. Det går naturligtvis att läsa på efteråt, men det är alltid roligare att ge sig in i något med lite förkunskaper. Det nya man lär sig blir så mycket mer förståeligt då.

På hemmafronten fortsätter planerandet oförtrutet. Det kvarstår endast lite av packandet, under morgondagen skall vi se till att städa och fixa i huset inför hemkomst. Mest är det känslor som märks av hos oss, mer av den varan än det rent fysiska.
I förstone är det Sockret, vår lilla sjuåriga humörsvängare, som står för känsloyttringarna. I normala fall är hon förvisso lättretlig, men på sista tiden har det varit extremt. Minsta lilla ”nej” resulterar i en omedelbar explosion av ögonrullningar, skällande och hyttande av pekfingrarna. Samt eventuell gråt, ilskna blickar och allmänt sura miner. Men hon är inte ensam om att ha känslorna på utsidan! Även idag, en riktig kanondag då vi var ute i stort sett hela dagen och hade det riktigt trevligt, surnade jag och P till på varandra. Av absolut ingen anledning alls. Det blir så tydligt att det finns mycket spänning under ytan. Det krävs inte mycket för att trigga igång allting.

För visst är det mycket känslor inför en sådan här resa. Vi skall ju bli föräldrar igen. Och vi handskas med det på olika sätt! En sjuårig flicka blir förbannad och tvär när hon har möjlighet. Min kära fru gör långa listor med saker som skall fixas och packas. Själv har jag lagt oproportionerligt mycket tid på att hitta rätt byxor att ha på resan. Som sagt – olika sätt att handskas med det…

Två dagar till avfärd. Vill ni veta något ännu märkligare? Om två veckor är vi tillbaka i Sverige igen! DET är riktigt märkligt!

För första gången i våra liv skall vi bo femstjärnigt. Vi har inga stora tankar om en massa etapper till spännande utflyktsmål, utan vi tänker mer ta det som det kommer. Självklart vill vi ta in så mycket vi kan, men det får också ske på barnens villkor. I Colombia kunde vi i början bara tänka utifrån vår egen horisont, men fick snabbt börja tänka om till vad Sockret kunde tänkas klara av. Sanningen är dock att vi inte förstod det direkt. När vi idag tittar tillbaka på bilder från den första tiden i Colombia tillsammans, inser vi hur lite vi kände henne. Efter någon vecka åkte vi exempelvis och badade, och bilderna efter badet när hon halvligger i min famn, invirad i en handduk, talar sitt väldigt tydliga språk. Hon var osäker och orolig, men vågade inte visa det tillräckligt tydligt för att vi skulle förstå det då. Idag ser vi det, för vi känner henne. Vi gjorde så gott vi kunde, men vi har lärt oss av det. Lyhördhet är enormt viktigt inför adoption nummer två, och att hellre ta det säkra före det osäkra.

Smulan är ju inte ens femton månader gammal än, det kan väl inte vara några problem? Henne kan man ju släpa med var som helst, hon är ju pytteliten? Nepp – fel! Alla barn känner av sina separationer. Och även om man bara är en liten ettåring så har den separationen sina starka konsekvenser. I dokumenten vi fått skickat till oss beskrivs en separationsångest från den person som står henne närmst på barnhemmet, vilket glädjer oss. Det betyder att hon kan, och har, anknutit till någon. Ett sunt tecken. Men det betyder ju att vi fått förhandsinfo att förhålla oss till, det kanske inte är så lysande smart att släpa runt henne på nya resmål hela dagarna. Hon lär ju ha tillräckligt att hantera när det gäller flytten från det för henne så säkra och trygga barnhemmet till en främmande familj på ett hotell. Varsamt och lyhört. Så måste det bli.

Märkligt nog är jag inte så spänd inför själva överlämningen. Jag är lite känslosam inför mötet med den biologiska mamman. Inte nervös, märkligt nog, men… känslofylld. Svårt att beskriva, men det är en slags ödmjukhet. Jag kan ju inte förstå alla hennes känslor, rädslor och allt, men jag förstår att det är väldigt mycket. Och det måste jag vara öppen för. Jag har inga klara idéer eller tankar om hur det kan bli, eller hur hon är. Det enda jag vet är att det blir ett av de viktigaste mötena i mitt liv, och att jag måste göra mitt bästa. Vad som än händer.

Just det ja, på tal om att hantera sina känslor på olika vis. Sockret visade upp en ny sida härom dagen, en som visar på en mycket förtänksam och omtänksam storasyster. Det har vi i och för sig fått många tecken på redan, men detta var något utöver det vanliga.

Foto 2016-07-17 13 19 56

 

Jag har ritat upp en stor skiss på ett papper. Den syns ovan. Vi jobbar ju mycket med bildstöd på olika vis, och arbetar med visuella hjälpmedel för att förbättra förståelsen för vad som händer i vardagen. Således visade jag att måndag skall vi vara hemma i huset. Även tisdag och onsdag. Men på torsdag, då skall vi först köra bil till flygplatsen. Först skall vi flyga ett litet plan, sedan ett stort plan där vi skall sova. När vi landar – då är det fredag! Då hämtar en taxi oss och tar oss till ett tåg, därefter blir det taxi till hotellet. Lång dag…
På lördag är det hotell, lördagsgodis och bad i poolen. På söndag är det hotell och bad i poolen igen. Kanske en promenad eller kortare utflykt så klart, men det är lättare att ta när vi väl kommit på plats.

På måndag, då är det en viktig dag. Taxi från hotellet till ett annat hus. Då skall vi tre träffa lillasyster, och vi tre blir fyra.

Jag försökte göra det så enkelt som möjligt, men ändå få med alla nödvändiga detaljer om vad som komma skall. När jag var klar med ritningen och hade förklarat allt i detalj, nickar Sockret. Hon tar pennan och börjar rita något. Jag förstår inte exakt vad. Sedan förklarar hon. Jag trodde att det hade något med överlämningen att göra, eller resan… men nej då. Det var en ritning över vattnet i poolen. Sockret ligger i vattnet med cyklop och snorkel, mamma och pappa står i vattnet och ser henne inte. Japp, så var det med det. Inte ett ord om överlämningen eller så, nej då…Foto 2016-07-17 13 17 14

Men – det kom senare. Tankarna om lilla lillasyster mötte vattentankarna. Hon började rita en ny teckning. Med samma tema, vattenyta och henne själv under vattnet. Mamma och pappa ovanför vattenytan. Och där, i väldigt liten tappning var lillasyster Smulan. Men! Något händer! Hon ritar snabbt en ny liten figur på poolens botten. Det är lillasyster som har sjunkit till botten! Mamma och pappa tittar ut över vattnet och ser henne inte! Hon ritar en nolla på vattenytan, noll lillasyster. Lillasyster har sjunkit ned, och hon sover. I första versionen av historien var hon även död, men det återkom inte fler gånger.
Foto 2016-07-17 13 18 14Ett rådigt ingripande av Sockret, som befinner sig under vattenytan med sitt cyklop. Hon berättar att hon tar av sig sina armringar, de behövs inte nu, och dyker ned till botten. Där fiskar hon upp sin lillasyster och lämnar över henne i mammas famn. Lilla Smulan vaknar till och allt är bra igen.

Så oerhört rörande. Att hon runt går med sådana tankar, med så många moment och
händelser. Det är inte det lilla scenariot hon målat upp, som tidigare att Smulan skall dra mig i skägget. Nej, här är det betydligt mer dramatiska skeenden som spelas upp. Hon resonerar ganska ofta kring liv och död, på väldigt pragmatiska och sakliga sätt. Hon visar aldrig upp någon direkt rädsla när vi diskuterar sådana ämnen, utan är bara sakligt konstaterande. Så här är det, och inget konstigt med det, tycker hon.

Vi står inför vårt livs äventyr, för andra gången. Hur förbereder man sig egentligen? Jag vet fortfarande inte. Vi packar, checkar av punkter på våra listor, och tänker att vi gör oss redo. Men egentligen handlar det nog mest om att ta varandra i handen, alla tre, och chansa på att hoppa ut i det okända. Och hoppas på det bästa.

Nu kommer inläggen att börja komma med tätare intervall, i och med den snara avfärden.

Tack förresten också för den positiva respons jag fått för sidan. Har ni tankar eller tips angående sidan så tar jag alltid emot dem!
Foto 2016-07-17 13 20 03

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det viktigaste av allt just nu. Vi tre blir fyra.

5 svar till ”Två dagar kvar!”

  1. Profilbild för Samantha
    Samantha

    Oj vilket fint skrivet. Ryser redan. Glad för eras skull och det ska gå bra. Ni är mycket bra föräldrar och de barnen har tur att ha er. Härliga ni är!

  2. Profilbild för Cecilia Sjukstugepoet

    Så fint ni förbereder storasyster på äventyret som väntar. Varmt lycka till!

  3. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Idag har ni rest, vi åkte med er till Landvetter, drack lite kaffe tillsammans på flygplatsen, kramades, vi körde hem er bil, åkte och hämtade en försändelse som inte kunde ligga och vänta tills ni kommer hem. Nu längtar vi redan till att ni ska komma hem igen. Lycka till på resan och det är med stor glädje och längtan vi ser fram emot att få lära känna vårt nya lilla barnbarn, Sockrets lillasyster.
    Vi älskar er alla.
    Mamma o pappa, svärmor o svärfar, mormor och morfar.

  4. Profilbild för Lotta
    Lotta

    Helt fantastiskt att få följa er resa. Ryser när jag läser. Vilka underbara människor ni verkar vara och vilken förmåga att skriva så läsaren känner sig delaktig. Allt gott till er och vilka två lyckligt lottade tjejer som fått så kloka föräldrar. Samt säkert lyckligt lottade föräldrar också till tjejerna.

  5. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Vet att även detta lilla flickebarn får de bästa föräldrarna. Förstår att du känner oro inför detta stora men du kan vara lugn, DU ÄR EN VÄLDIGT BRA OCH UPPMÄRKSAM PAPPA. Är övertygad om att även denna lilla tjej kommer att bli lika glad i sin pappa och mamma som Sockret är. LYCKA TILL.
    Ser fram emot varje rad som går att läsa om er resa så förhoppningsvis kan man se lite i morgon och få läsa om dagen.
    Kram
    Svärmor

Lämna ett svar