Ett mycket kort inlägg. Jag borde egentligen sova nu. Inte för att vi skall upp särskilt tidigt imorgon, vi blir hämtade 13:30 och planet går 18:20. God marginal alltså.

Nej, jag klantade till det. Vi skall ta vår stora bil imorgon. Volkswagen Touran, plats för ganska många och ganska mycket. Men under min stund av att betala räkningarna upptäcker vi något i det kuvert vi fått från Trafikverket. Bilen har ju körförbud! Jag har missat besiktningstiden… Klantigt! Vi har visst kört med körförbud i några veckor utan att ha en aning om det. Illa illa! Det blev en akuttid tidigt imorgon, så jag får kliva upp med tuppen…

Idag har vi packat och planerat. Skrivit små adresslappar som printats ut, laminerats och skall fästas på alla våra väskor med buntband. Jag har även gjort små kort med svenska, engelska och kinesiska. ”Var är toaletten?” är en typisk fråga som kan vara bra att kunna ställa. Till exempel.

Folk frågar om resenerver. Nej, inte särskilt. Vi har checkat och bockat av det allra mesta känns det som. Vi vet ungefär vad som väntar. De stora nervositetsmomenten är vår 50 minuters transfer i Amsterdam. Efter en liten diskussion med personalen på Schiphol Airports officiella Facebooksida känner jag mig lite lugnare. Vi får stressa, men nu vet vi åtminstone ungefär var vi skall ta vägen. Har även fått en hel del bra tips av en tidigare nämnd bekant med lång bakgrund inom KLM och Amsterdam i allmänhet.

Den andra nervositeten gäller Sockret. Hon skall ju, precis som oss andra vuxna, sova på planet. Sist gick det ju mindre bra, med ideliga uppvakningar, gråt och skrik. Vår förhoppning är att det skall gå bättre nu, men sannolikheten är inte jättehög att hon sussar särskilt sött.
Som ett led i det har vi laddat upp med nya appar på ipaden, godis för mutor och en ny leksak som får dyka upp på planet. Allt för att hon skall uppleva resan så behaglig som möjligt.

För egen del finns det synkad musik på Spotify och ett nytt spel på ipaden. Skall lägga en stund imorgon till att ladda ned något spel till som kan ge någon ytterligare timmes underhållning. Mellan spelen, filmerna i nackstödet, sömnen och tiden som säkert kommer att läggas på att ta hand om vår kära sjuåring så kommer vi nog att ha fullt upp.

När vi vaknar imorgon så är det sista gången vi gör det på det viset. Ensamma. Eller ja, inte direkt ensamma, men det är sista gången vi är en familj på tre som vaknar i sängen. Nästa gång vi sover i de sängarna är vi ytterligare en familjemedlem i rummet. Det är så många frågor som uppenbarar sig. Hur är hennes sovschema? Hur kommer hon att hantera resan, ankomsten till Sverige? Maten, stolarna, haklapparna? Allt?

Snart vet vi. Om två veckor kommer vi hem igen. Två ynka veckor. Det är en liten blinkning i det stora hela, en blinkning som innehåller bildandet av en helt ny familjekonstellation.

Nästa inlägg skrivs förmodligen inte från Sverige, eller Europa, utan från ett hotell i Tainan, i Taiwan. Oerhört spännande, hur skall detta sluta..?