Spanar ut över staden.

Morsning, där hemma i Sverige!

Idag är jag lite mer utvilad än igår kväll. Då var jag helt fördärvad efter resan. När jag kom i säng slocknade jag fort, men det hindrade inte att jag vaknade två och en halv timme senare när kära Sockret hade något halvsovande frustrationsutbrott. Efter det försökte jag somna om, men det gick betydligt sämre. Hjärnan spelade mig ett spratt, alla tankar snurrade på högvarv. Det är inte ofta det händer för min del, men igår var tydligen ett särskilt väl valt tillfälle. Jag förstår folk som säger sig höra röster, för ungefär så är det när hjärnan jobbar på högvarv. Jag föreställer mig att det är ungefär som en gammal dator där hårddisken jobbar och knattrar febrilt. Tusen tankar, tusen grejer som snurrade runt och aldrig saktade ned. Först efter ett antal timmar kunde jag återgå till sömnen, vilket definitivt kändes när klockan ringde ett par timmar senare.

Nåväl, sömnproblem åsido. Dagen har varit riktigt bra. Varmt, klibbigt och en hel del eftertanke inför situationen vi befinner oss i. För någonstans här i staden, eller i en angränsande stad, finns kvinnan vi skall träffa på måndag. Hon som skall skiljas från sitt biologiska barn, som vi tar över vårdnaden om. Det går liksom lite för lätt, allting går väldigt smidigt här. Emellanåt glömmer man bort allvaret i det hela, tills det plötsligt slår en. Hårt.

För trots poolbadande, suverän service, vänlighet och hjälpsamhet, vi är inte här för att leka. Vi är här för att bli föräldrar för andra gången, och med det kommer skyldigheter. Jag vet inte, kanske är det mitt lutheranska jag som talar, men jag kan få lite dåligt samvete när jag sitter och gottar mig på stadens finaste hotell och min blivande dotter bor på barnhem och har – precis som alla barn som adopteras – en mer eller mindre svår bakgrund bakom sig. Men om man tänker ett par varv på det, blir saken bättre om vi bor på vandrarhem? Om vi håller nere alla kostnader vi bara kan, kan jag ha bättre samvete då? Eller är det okej om vi lägger våra slantar på ett väldigt bekvämt boende? Vi bor ju i princip aldrig på hotell annars, då kan vi kanske få lov att lyxa till det under dessa tio dagar?

Nåväl. Väldigt filosofiska tankar. Kan i alla fall säga att vi inte riktigt kände oss som rätt målgrupp när vi idag gick in på det angränsande köpcentrumet. Vi tänkte kolla efter en klänning till Sockret och kanske ett mjukisdjur men hamnade istället på Tainans lyxigare kusin till NK i Sverige. Väldigt fina grejer, med prislappar därefter. Något som då var skönt i sammanhanget var att inte bli omringad av säljare så fort vi visade oss, alla håller ”behörigt avstånd” enligt svenska mått. Samtidigt är servicenivån i allmänhet väldigt hög. Vet inte om det är så i allmänhet eller om det har med vår lite exotiska stämpel som västerlänningar att göra, men de allra flesta får syn på oss och vill gärna assistera. Det verkar vara standard i de lägen då kunden är lite osäker, att följa med och guida dem rätt. Vi får inte göra mycket själva, vi blir påpassade ordentligt, det gäller såväl på hotellet som i storköpet Carrefour.

Dagen började med sovmorgon, vi släntrande iväg till frukosten vid tiosnåret. P var väldigt nöjd med alla läckerheten som bjöds, jag och Sockret likaså. Lilla sjuåringen varvade skeden med ömsom flingor, ömsom bacon och trivdes fint med det. En stund på en intilliggande lekplats senare tog vi en taxi till Carrefour. Det efter att vi råkat in på NK-kusinen och snabbt passat på att ta oss därifrån också. Carrefour är bra, vi hade samma tanke i Colombia när vi gick till Exito. Där ser man inte turistiga grejer eller något särskilt pråligt, utan saker som man köper i allmänhet. Lite som Ica Maxi.

Jag väckte viss uppmärksamhet. En nordbo med skägg är, precis som på förra adoptionsresan till Colombia, lite märklig. Apart. Står ut från mängden. Vi gick igenom en gång i butiken som var fylld av företagsrepresentanter från olika elektronikföretag, alla hade flygblad och ropade ut sina varor. De som var hetast på mig var de från Bosch. Nu tillverkar ju Bosch en väldig massa olika saker, men här rörde saken specifikt rakapparater. Vet inte om jag skall tolka det på något särskilt sätt, en liten pik kanske?
När vi ätit och gick tillbaka till hotellet passerade vi några som tittade stort på mig, skrattade och gestikulerade att jag hade väldigt mycket skägg. Då har jag ändå trimmat ned det till 18 mm för att inte skrämma slag på folk. Och för att försöka se någorlunda civiliserad ut. Tydligen lyckades jag bara till hälften.

Vi tog en liten barnkundvagn i butiken, den fylldes snabbt till brädden. Priserna var bra och utbudet likaså. En tigerbaddräkt med svans och badmössa blev nog dagens bästa fynd, åtminstone om man frågar Sockret. Hon var så nöjd med den att vi fick dra ut på uppstigning ur poolen i fyrtiofem minuter…

Väl i poolen pratade vi lite om den känsla vi hade just då. Att det kändes som den behagliga delen av adoptionsresan vi aldrig fick första gången. Det var så mycket utbrott och känslostormar från Sockret i Colombia att det aldrig riktigt gick att slappna av helt och hållet. Och nu, plötsligt, paddlade hon runt i poolen på egen hand. Nöjd över tillvaron. Förvisso inte helt simkunnig, men försedd med armpuffar och badring. Det har aldrig hänt förut att hon vågat sig iväg på egen hand. Och på egen hand menar jag en meter bort från oss, ibland två. Annars brukar hon krampaktigt klänga sig fast vid höften på någon av oss så fort hon inte bottnar. Hon var glad, spexig och skojade hela tiden. Vi hade 31 grader i luften, lite mer i vattnet. Vi befann oss på sjunde våningen på ett femstjärnigt hotell, hade en fantastisk solnedgång framför oss och var kvar i poolen tills det blev mörkt och stjärnorna började titta fram. För att citera diverse Facebookstatusar så här i semestertider – ”sämre kan man ha det”.

Det är våra sista dagar som enbarnsfamilj. Vi tar tillvara dem och ger Sockret all uppmärksamhet hon vill ha och kan få. Snart är det ju slut på den varan, då kommer hon i stort sett alltid att få dela oss med någon annan.

Imorgon väntar mer poolbadande. Jag vet inte om affärerna har öppet på söndagar, då menar jag alla småbutiker. Vi gick nämligen förbi ett litet ställe med vinylskivor, cd-skivor och böcker. En riktig skattkista för mig i jakten på gammal musik! Förutom det har vi passerat ett otal små hål i väggen, många inriktade på något med mopeder och scootrar, men även mat, studier, resor, solglasögon eller annat. Taxiresorna genom staden visar att det ser ut så ungefär överallt små butiker i markplan, många med exakt samma eller nästan identiska utbud som sina grannar. Jag undrar hur alla klarar av att driva sin verksamhet år efter år med den konkurrensen.

Förutom poolbadande så finns nog inga större planer imorgon. Hänga på hotellet, gå ut på en liten promenad. Ladda upp inför måndagens överlämning på barnhemmet…

Det börjar så smått att gå upp för mig, snart har jag två barn. Om två dygn kanske jag sitter i samma soffa med samma ipad och skriver, men då är jag ju tvåbarnspappa. Hur tusan gick det till egentligen? Och hur kommer det att gå? Får jag någon sömn alls, hur blir det med mattider och blöjbyten? Tusen frågor. Kan bara vänta och se. På måndag får jag träffa min dotter. Nästan femton månader gammal och redan ett litet underverk.

En liten efterlysning – är det något särskilt du undrar över, du som läser? Vill du veta mer om maten, kulturen, barnhemmet, adoption i allmänhet? Jag har ju möjlighet att rapportera praktiskt taget live från Taiwan, passa på att ställa frågor om det är något du undrar!

Sköt om er därute, var ni än är! Uppdaterar med fler bilder imorgon.