Kvällen innan…

Idag är sista kvällen som enbarnspappa. Imorgon, klockan 10:00 lokal tid (alltså klockan 04:00 svensk tid) förändras livet för alltid. Igen. För andra gången skall jag bli pappa genom adoption. Det är först nu, idag, som det börjar krypa inpå mig. Stundens allvar om man så vill.

Jag har fått frågan många gånger nu, om jag är nervös. Och jag har ofta sagt att ”jo, visst är det lite pirrigt!” eller ”grymt spännande”, men i vissa fall har jag inte riktigt talat sanning.

Det har varit en lite märklig känsla, mellan hoppet och väntan har det funnits ett slags… ingenting. Inte så att jag inte sett fram emot ögonblicket då jag får träffa denna underbara lilla flicka, men en märklig slags distans mellan mig och hela situationen. Bästa liknelsen är nog att gå på autopilot. Det som behöver fixas, det fixas. Skall vi flyga någonstans så flyger vi. Skall förbereda något, då gör vi det. Vi fixar, tillsammans kompletterar vi varandra ganska bra på det viset, jag och P.
Men nervositeten och allt som hör därtill, det har jag lagt undan någonstans. Nästan som en skådespelare kan jag uppleva att jag gjort allt jag skall, med ett litet skal runtom mig. För det mesta, åtminstone. Det är ett slags skyddsmekanism, ett sätt att hantera alla turbulenta känslor på. Att följa de streckade linjerna är ett effektivt sätt att lugna ned en orolig själ. Slippa tänka så mycket själv.

Nu sitter jag här. Om ganska exakt tolv timmar gäller det. Och nu går det inte att hålla undan känslorna längre.

Jag är rädd.

Det är den närmsta och bästa beskrivningen över den kamp som pågår i mitt inre just nu. Rädslan finns för allt som komma skall. Är jag redo för två barn? Gör vi rätt, rätt gentemot Smulan? Mot storasyster Sockret? Gör vi rätt mot den biologiska mamman? Kan vi axla det ansvar som läggs på oss? Klarar vi det här?

Ofta talar man om glädjen, hur mycket man längtar och hur fantastiskt bra allt skall bli när barnet får ”komma hem”. Just i detta nu kan jag inte skriva under på något av det. Visst längtar jag, visst känner jag glädje, visst hoppas och tror jag att allt kommer allt bli bra. Men den dominerande kraften just nu är rädsla, det står långt över allt annat.

När jag skall in på ett viktigt möte gör jag det helst lite hungrig. Inte i någon filosofisk term, utan bokstavlig. Jag föredrar att inte vara mätt och däst, för jag känner att jag kan koncentrera mig bättre. Fokuset blir på något vis skarpare. Och min förhoppning är nu att jag kan använda den rädsla som finns till något konstruktivt. ”Ödmjukhet inför uppgiften” är det som gäller.

Om någon hade gett mig valet att skjuta upp allting ett par dagar, finns det en stor del av mig som hade velat säga ja. Vi har börjat vistelsen med en semesterliknande känsla, men det är ju inte därför vi är här. Vi är här för att skruva tillbaka vår familjekonstellation till noll igen, ta in en ny medlem i familjen och påbörja hela familjebildningsprocessen från början. Vi skall leta upp våra roller och göra så gott vi kan för att leva upp till dem. Vi skall försöka vårt bästa för att vara en bra mamma, en bra pappa och en bra storasyster. Det kommer att slita i oss alla. Sömnlösa nätter, skrik och gråt. Avundsjuka, svartsjuka, känslostormar. En sjuåring som säger sig vara beredd, men gärna undviker ämnet när det känns för jobbigt.

Varför gör vi det här? Varför går jag framåt när jag känner rädsla? När jag låter som att jag nästan vill backa ur hela processen?

Jo, för att det är detta föräldraskapet handlar om. För mig, åtminstone. Att ta ett steg i taget, och inte lägga ned när det är alldeles för motigt. För visst tusan blir det motigt ibland, eller kanske snarare sagt ganska ofta. Ofta vet man knappt var man skall ta vägen någonstans. Men lik förbannat måste det göras.

Jag har sagt ja. Jag har velat ha mer information, jag har sagt ja till att gå vidare, sagt ja med själ och hjärta. Nu återstår blott timmar tills vi träffas. Inte månader, inte veckor, inte dagar. Bara timmar. Och jag kommer att sätta mig i taxin imorgon, livrädd, och åka till barnhemmet. Väl där kommer jag att ta på mig mitt artigaste leende och stoppa rädslan någon helt annanstans. Den får inte vinna, rädslan kan hålla en på tå men den kan även tära.

Imorgon skall jag bli tvåbarnspappa. Jag väljer att göra detta helt själv, det är ingen annan som beslutar det åt mig. Jag gör inte det för att det är lätt, utan för att det är svårt. Det är jag som skall vara hennes pappa. Under resten av hennes liv, eller tills hon inte vill ha mig som pappa längre. Det ansvaret börjar på riktigt imorgon, det börjar med att jag som hennes pappa sätter undan mina egna känslor och gör det som måste göras för henne.

Imorgon är den stora dagen. Jag tillåter mig själv att känna rädsla tills imorgon, sedan gör jag valet att vara den bästa pappa jag kan vara till mina bägge döttrar.

4 svar till ”Kvällen innan…”

  1. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Älskade måg, är det några som klarar av denna roll så är det just ni två. Det beror inte på att jag är mamma till P som jag skriver detta utan för att det är precis så det är. Ni vet att jag har rätt men jag förstår vad du menar i dina tankar.
    Det kommer att gå bra och vi är många i familjen som väntar på er och att få lära känna Smulan.
    Älskar er alla
    Svärmor

  2. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Så fint du analyserar dina känslor Conny. Jag minns sjökv en känsla som kom till mig först efter några dagar tillsammans med vår dotter, vårt första barn. Det var just känsla; Hjälp, vilket stort ansvar vi har för att vår lilla skatt ska få det bra. Det är ett ansvar vi har resten av vårt liv.

    När vi hämtade lillebror var det känslorna att se storasyster lycka över att få sin efterlängtade lillebror (fast hon ville ju egentligen ha en lillasyster) som svämmade över. Hon strålade och han såg mest undrande ut.

    Ni kommer fixa att bli tvåbarnsföräldrar hur bra som helst men jag skulle ljuga om jag sa att det blev så rosenskimrande som jag drömt och längtat efter. Jag var nog lite mer romantiker i det än du. Du är realist. Du ser att det kan bli svårigheter att hitta era respektive roller (tror inte ens vi tänkte i de banorna). Visst förstod vi att det skulle bli tufft att dela uppmärksamheten med en lillebror när man haft den för sig själv i fem år och fyra månader, det gjorde vi. Men vi satte aldrig ord på det som du. Du bearbetar innan, förbereder dig mentalt, det är bra. Det kommer gå bra.

    Lycka till i morgon. ?

  3. Profilbild för Maria Sthyr
    Maria Sthyr

    Lycka till imorgon! Kram

  4. Profilbild för Maria Sthyr
    Maria Sthyr

    Eller idag!!! ; )

Lämna ett svar till Maria Sthyr Avbryt svar