Den svåraste dagen, den bästa dagen

 

 

25 juli small-1-2

 

 

Idag kan sägas vara en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag har blivit pappa igen. Det är korrekt även i juridisk mening, eftersom processen är klar redan och hon juridiskt är vårt barn. Men främst i den allmänna meningen att Smulan idag övergick till vår vård, till våra famnar. Hon sover just nu i vår säng. Hon är vårt barn, och vi är hennes föräldrar. Så länge hon vill det, finns vi där för henne. Förhoppningsvis är det för alltid.

Denna dag är utan tvekan en av de svåraste jag gått igenom. Att bli pappa igen är en stor grej i sig själv, att därtill lägga hanterandet av en sjuåring och stötta henne i hennes känslor, då blir det ännu mer komplicerat. Men det i särsklass svåraste har idag varit att träffa den biologiska mamman. Det var väldigt, väldigt känslosamt. Precis som man kan tänka sig att det skall vara. Men samtidigt var det en väldig fin stund, och en oerhört nyttig stund. Något jag verkligen tycker att alla som adopterar borde få uppleva.

Det är inget som är kul eller lattjo. Det är inte rosenskimrande, det är varken roligt eller så värst positivt. Men det är ta mig tusan nyttigare än det mesta annat jag gått igenom. Idag har vi sett och gått igenom vad adoption faktiskt går ut på. Vi tar över ett barn som någon annan lämnar bort, oavsett skäl eller bakgrund. Någon annans sorg leder alltså till vår glädje. Stämningen i rummet är inte lycklig, den är sorgsen. Sorg från hjärta och själ. Äkta, djup sorg. Mitt i allt detta skall du klara av att bli förälder till ett barn som faktiskt behöver dig som förälder.

Detta är adoption. På riktigt. Ett flertal öden möts, biologiska mamman möter de blivande föräldrarna till sitt barn. De människor som kanske för alltid skall ta hand om hennes barn som vore det fött av dem. Det är sorg och rädsla och glädje, allt på samma gång. Kanske även känslor av besvikenhet, skuld och desperation. När kommer jag att få återse mitt barn igen? Kommer han eller hon att vilja ha kontakt i framtiden? Kommer jag själv att vilja det, eller klara av det? Kommer de personerna framför mig verkligen att kunna ta hand om mitt barn på ett bättre sätt än vad jag själv klarar av, under de rådande omständigheterna?

Vi är oerhört glada och tacksamma för att vi fått möjlighet att träffa den biologiska mamman. Det är ett möte vi aldrig någonsin kommer att glömma bort.

I morse gick vi lite på rutin. Upp, frukost, klä om. Så kommer nerverna. Men vi resonerade som så att nu skall detta göras. Vi måste göra det bästa av detta, nervösa eller ej. Rädda eller ej. Vi får vara tappra, det finns trots allt någon annan som kommer vara i samma lokal som oss som säkert tycker att detta är mycket, mycket svårare än oss.

Väl på plats tar barnhemmet oerhört väl hand om oss. Vi fick sitta in i ett rum som var förberett för oss. En stor U-formad soffa, ett bord med snacks, vatten och näsdukar. De vet naturligtvis vad de gör, de har gjort det många gånger förut.

Först fick vi en massa information, både juridiskt och allmän information om Smulan. Vaccinationer, rutiner, växtkurvor och en massa annat. Vi fick föremål som hörde till Smulan. Skor hon haft på sig, föremål från den biologiska mamman, något som en vårdare gjort till henne, lite sådana saker. Det märktes väldigt väl hur älskad och omtyckt hon varit. Vilket säkert alla barn är, något som gör oss glada att se och märka.

Vid 10:30 kom den biologiska mamman in med sin vän som följde med som stöd. Hon hade spenderat en timme i rummet intill med Smulan, för att ta farväl. Under Smulans vistelse där har on varit väldigt aktiv i Smulans liv och i adoptionsprocessen. I Taiwan har mödrarna inflytande när det gäller val av föräldrar, något som naturligtvis känns hedrande.

Av hänsyn till allas integritet tänker jag inte gå in mer eller djupare på vårt möte med den biologiska mamman, men det kan åtminstone nämnas att det naturligtvis var ett extremt känslosamt möte för alla inblandade parter.

Vi diskuterade Smulans framtid med socialarbetare, barnhemspersonal och andra inblandade. Hur vi förhåller oss till lite olika saker. För vår del är vi alltid öppna för kontakt framöver. Det är viktigt att framhålla att vi absolut inte tänker gömma undan henne från sin kultur eller biologiska arv. Visst får vi ta saker och vid rätt tillfälle, men vi kommer, precis som med Sockret, att stötta Smulan i alla de beslut hon kan tänkas ta framöver. Hon bestämmer själv över sitt liv och sin identitet, vill hon se sig som enbart svensk när hon växer upp är det okej. Samma sak om hon väljer en identitet som uteslutande Taiwanes. Eller mitt emellan. Så länge hon är lycklig i sina val så stöttar vi dem fullt ut.

25 juli small-39

När det gäller hennes namn så väljer vi att behålla det namn hon har idag. Den biologiska mamman har själv valt namnet, och vi ser inte det som vår sak att ändra på det. Den hållningen har vi haft länge, med motivation att ett namn kan betyda så väldigt mycket för ett adopterat barn. Så länge det inte är stört omöjligt att stava till och inte är obscent eller liknande så ändrar vi ingenting. Det är vår personliga hållning och jag förstår naturligtvis att alla inte tycker likadant, jag och vi har full respekt för allas olika val. Efter att idag ha hört den biologiska mamman berätta om hur och varför hon valt det namn hon gjorde är vi stärkta i vårt beslut.

Till något lite lättsammare då. När allt var sagt och gjort, kom någon in med lunch som beställts från någon lokal restaurang. Pappkartongerna liknande de vanliga man brukar få hämtmat i, och när det lyftes på locket kände jag att detta instinktivt inte var något för mig. Alls. Det var blekt och lite sladdrigt, och jag hörde först inte vad tolken sade att det var. Efter något försök till förstod att det var fried dumplings, stekta dumplings. Fyllningen var kål och fläskkött. Och ta mig tusan, det var banne mig något av det godaste jag ätit på år och dar!

Efter lunchen hade vi varit på plats i tre och en halv timme, och vi bröt ut för att ta taxi tillbaka till hotellet. På återseende kan vi säga, på torsdag skall det hållas en presskonferens där flertalet reportrar skall få träffa oss, höra vår historia och ställa frågor. Ja, det låter befängt, men så pass mycket uppmärksamhet har vårt fall väckt här i Tainan. Att man aktivt vill adoptera ett dövt barn. En minst sagt märklig upplevelse, gissar jag på, men det skall tvivelsutan bli intressant!

På hotellet var allt sig likt, och allt var annorlunda. Vi skred fram i lobbyn med ett snart femtonmånadersunge på famnen, med ett fånigt flin på läpparna och en önskan att skrika ut till hela världen ”DETTA ÄR VÅR DOTTER!”

Större delen av dagen spenderade vi på rummet. Vi gjorde små enkla saker. Lite lekar med leksaker, vi kollade på när Sockret badade i badkaret (natuligtvis iförd sin älskade tigerbaddräkt). Det stod snart väldigt klart att Smulan ser väldigt mycket upp till sin nya storasyster. Hon följer henne med blicken var hon än går, om hon lämnar rummet blir Smulan lätt otålig och undrar var hon tar vägen. Kära Sockret lever å andra sidan upp till rollen som storasyster med bravur. Hon leker, fixar och är extremt uppmärksam. När vi satt på golvet (med tjock heltäckningsmatta) försvann plötsligt Sockret in i sovrummet. Tillbaka kom hon med en kudde som lades bakom Smulans rygg. Hon var ju vinglig och hade vid något tillfälle varit nära på att trilla baklänges. Så kan vi ju inte ha det!

25 juli small-13

Jag tittar på mina tjejer. Alla tre. Och jag är ofantligt stolt över dem alla tre.

P, min fru, för hennes förmåga att ögonblickligen ta på sig det nya mödraskapet fullt ut, inte bara det till Smulan utan det till bägge tjejer. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla för rättvisa och annat som är viktigt i ett föräldraskap, och jag kan absolut inte önska mig en bättre partner eller mamma till mina barn.

Sockret, älskade sjuåring. Hon som varit ömsom laddad och ömsom orolig för detta. Och som jättesnabbt också tar sig an rollen som storasyster, och vill leka och guida henne i allt från stort till smått. Visst kan det vara en smekmånadsperiod, men ändå. Idag har vi varit imponerade bortom ord över den kära tjejen.

Och smulan då. Min älskade dotter på blott ett år. Hon har hela livet framför sig och skall spendera en del av det livet med och hos oss . Jag stolt över henne redan, för allt. För hennes ursprung, för hennes framtid, för de val hon kommer att göra och de val hon försakar.

När jag nu ser tillbaka på dagen så är det med en så väldigt stark känsla av tacksamhet. Över att jag fått den stora äran att få göra just den här resan med just de här människorna. Över att jag fått träffa alla jag träffat idag. Över att få vara pappa – den största glädjen av alla, något jag aldrig kommer att ta för givet.

25 juli small-37

6 svar till ”Den svåraste dagen, den bästa dagen”

  1. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Älskade måg!
    Äntligen kom dagen då ni blev fyra i familjen. Förstår att det blev en svår dag samtidigt som det blev en lycklig dag, många känslor i omlopp.
    Det är så roligt att se Sockret ta hand om Smulan på ett så bra sätt. Säg till henne att vi är stolta. Krama alla dina flickor från oss.
    Svärmor

  2. Profilbild för Erika
    Erika

    Jag är så glad för er skull och för den lilla flickans skull ! Största grattis till er fina familj som jag fått möjlighet att följa!

  3. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Vilken känslosam dag. Jag avundas er, trots att det var det svåraste ni upplevt hittills, som fick möta Smulans mamma.

    Jag har sagt det förut och säger det igen. Ni är så otroligt kompetenta när det gäller föräldraskap och syskonrelationen. Pålästa, lyhörda, kärleksfulla men viktigast av allt ödmjuka inför uppgiften. Smulan har verkligen tur.

  4. Profilbild för Lotta
    Lotta

    Så glädjande att läsa. Så glad för er – hela familjens – skull!! Blir ett glad av att läsa att er flicka får behålla sitt namn. Hon har ju haft det i 15 månader och det är nog med förändringar att få två fantastiska föräldrar och storasyster, möta nytt land och språk, då kan det säkert vara gott att veta att inte dessutom namnet plötsligt förändras. Tycker personligen att ni tänker/gör helt rätt i det och många adopterade som fått ”försvenskade” namn känner sig ofta bestulna sina namn och byter tillbaka som vuxna. Nu börjar ett nytt spännande äventyr för er familj, önskar er lycka till!

  5. Profilbild för Monica
    Monica

    Grattis till hela familjen!!

  6. Profilbild för Ulrika Granström
    Ulrika Granström

    Jag gråter när jag läser detta inlägg. Har inga ord just nu så jag vet inte vad jag ska skriva här mer än att jag önskar er stor lycka !

Lämna ett svar till Pernilla Avbryt svar