Presskonferens imorgon

Poolen! Poolen! Måste bada i poolen!

Budskapet går inte alls att ta fel på. Sockrets besatthet av hotellets hjärtformade pool fortsätter oförminskat. Jag och hon fick gå ned själva i eftermiddags, Smulan var fullkomligt slut efter två timmars utflykt. Eller ja, utflykt och utflykt, ett besök till på köpcentret.

Sockret hade ont i en tå. Ont i foten. Var trött. Ville bli buren, sitta i vagnen, var otålig. Smula. Blev trött, hungrig, behövde sova men vägrade absolut att vi sänkte vagnen till liggläge. Det blev helt enkelt att skynda igenom butiken och försöka ta oss hem. Med hjälp av ett ytterst hjälpsamt ungt par fick vi till slut tag på en taxi, som jag satt och klibbade ned med svett på hemfärden. Det kändes inte så jobbigt att stå halvvägs ute i gatan och spana efter taxi, men skenet bedrog uppenbart. Bokstavligen.

Exakt här skedde det. Den Stora Värmen.
Exakt här skedde det. Den Stora Värmen.

Ja, att handla i två timmar var inte någon jätterolig upplevelse. Och då hade vi fått en rätt okej sovmorgon, alla hade precis ätit innan vi åkte och allt var kanon. Det är alltså anledningen till varför vi inte är superpigga på att ge oss ut på en massa utflykter just nu, även om vi skulle vilja. Men två timmars badande direkt inpå hemkomst, det har man visst energi till om man är sju år. Det sorteras väl in under samma kategori av barnmysterier som att de kan vara så oerhört mätta men ändå ha plats för en jättetallrik glass.

Nej, lugn och ro är det som gäller i fortsättningen. Då känns det extra skönt att vi förberett ganska väl även hemma i Sverige, med färdigfixad mat redo att stoppa i vår älskade ”slow cooker”. Stress och sånt kan vi gärna lämna därhän, det finns så mycket av den varan ändå.

Imorgon dock, då blir det ingen sovmorgon. Klockan 10:00 skall vi infinna oss på barnhemmet för att delta i en presskonferens. Det kommer att vara ett flertal reportrar på plats som skall intervjua oss. Ämnet är att vi väljer att adoptera ett barn med särskilt behov, och i synnerhet ett dövt barn. Något som vi inte tänker något på vid det här laget alls. De gånger något känns lite konstigt är snarare när man träffar barn som hör vad man säger, det är det som står ut från vår norm. Så kan världen också se ut!

Konstigt nog är ingen av oss nervös inför morgondagen. Vid överlämningen fick vi frågan om det var okej att de lämnade ut information från vår hemutredning till reportrarna. Ja visst, tyckte vi. Det är ju redan så många inom socialtjänsten som vänt och vridit på våra uppväxter och hemförhållanden, så ett par reportrar i Taiwan kan absolut få se det. Hade vi haft något som eventuellt kunde ligga oss till last på något vis så hade vi dock avböjt den frågan.

Först skall det alltså pratas lite allmänt, sedan skall vi få berätta om vår process och lite sådant. Därefter får de eventuellt en liten stund att ställa frågor en och en, om jag fattade det rätt. Slutligen talades det om att vi skulle få någon present av dem.

Hela upplägget känns lite märkligt, men naturligtvis också intressant. Att en sådan ickefråga för oss får så stor uppmärksamhet här är ju lite udda i våra ögon. Men vi kan bara göra det bästa vi förmår för att bli goda ambassadörer för adoption i allmänhet, barn med särskilda behov i synnerhet och verkligen döva barn.

Nu tänker jag att det kanske kan finnas några kulturella aspekter att väga in i en sådan situation. Skall man göra si, eller göra så? En sak är att man ofta ger eller tar emot föremål med bägge händerna. När jag slängde upp kreditkortet som tusen gånger förut sågs det nog som lite nonchalant, tillbaka fick jag det med bägge händerna, lite nedböjt huvud och en med (svenska mått) nästan ursäktande attityd.

Men det där med kulturskillnader, det har jag märkt inte är så farligt. Folk har i regel överseende, jag har åtminstone inte träffat på någon än som valt att tillrättavisa mig för något eventuellt snedsteg. Är man bara lite ödmjuk så verkar det fungera långt, där skiljer sig de svenska och taiwanesiska kulturerna inte så hemskt mycket från varandra.

Vad jag tänker mest på inför morgondagen är hur vi skall ses av reportrarna. Kommer någon att gå på den behjärtansvärda vinkeln, som att det är väldigt synd om Smulan och att vi ”räddar” henne? Det är något vi inte är så glada för, det går ganska tvärt emot kulturen inom svensk adoption.

Kanske är det någon som istället tänker att adoption är något väldigt negativt, att staten borde ta hand om sina egna? Man vet ju aldrig. Detta är ett av de sista tillfällena jag tror att hårda ord eller formuleringar skulle flöda, men man vet ju aldrig någonsin.

Vad mer kan jag nämna? Dagen har ju varit ganska lugn och sansad. Nedräkningen har börjat. Sockret längtar hem, meddelar hon. Hon längtar efter katten, studsmattan, rummet och soffan. Bland annat. Och jag skall medge att jag har en viss hemlängtan jag med. Det är skönast att vara i sitt eget hem, trots att vi har det nästan oförskämt bra här just nu. Först när man har varit hemma i någon eller några dagar börjar saker och ting falla på plats. Här och nu på och omkring hotellet, det är en tid som inte riktigt existerar. Det är ett undantagsfall, en kort tid i våra liv där spelreglerna ser helt annorlunda ut vad de normalt sätt gör. Bekvämt, som sagt ja. Oerhört mycket så. Men samtidigt ett konstgjort liv. Ett femstjärnigt avsnitt i våra liv som skiljer sig enormt från vår ordinarie vardag hemma.

En annan tanke inför morgondagen är vad Smulan kan tänkas fundera över, och hur hon kommer att reagera. Nu har hon ju haft en permanent familj, men bara några dagar. Men hur blir hennes reaktion når hon kommer tillbaka till det så bekanta barnhemmet igen, och ser de hon känner igen. Kommer hon att bli rädd att vi skall lämna tillbaka henne? Förstår hon att vi skall vara hennes familj för evigt? Nej, sannolikt inte. Därför kan jag bli… Inte helt orolig, men fundersam. Med ett litet inslag av oro. Min egen reaktion tänker jag inte så mycket på, det blir som det blir och det brukar lösa sig.

Imorgon tänkte jag försöka skriva några rader om presskonferensen, bland annat.

Vi hörs av snart igen, mina vänner!

Tainan by night
Tainan by night

Ett svar till ”Presskonferens imorgon”

  1. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Lovar att tänka på er i morgon, det kommer att gå bra, det vet vi. Du har ju talets gåva käre måg och vet vilka svar du ska ge. Förstår att det känns lite pirrigt då ni inte vet vilka frågor som dyker upp men jag är övertygad om att det kommer att gå bra.
    Förstår att du har funderingar över hur Smula ska reagera när hon kommer dit, det kommer nog att gå bra. Ska med intresse läsa i morgon kväll igen för att se hur det gick.
    Krama varandra från oss
    Svärmor

Lämna ett svar till Kicki Avbryt svar