Taiwan, tack för denna tiden.

Min fru formulerade det väldigt väl. Imorgon åker vi hem efter en fantastisk tid i Taiwan. Det bästa med Taiwan får vi dock ta med oss hem.

Det är som tidigare nämnt blandade känslor inför vår hemresa imorgon. En ganska stor del av oss är lite ledsna över att inte ha sett och gjort mer. Tainan är en stad med mycket historia och mycket att se. Det finns även en hel del shopping om man vill ge sig ut. Samma med mat och annan kultur. Men det har uppriktigt sagt varit ganska svårt att hitta tid till alla dessa aktiviteter.

Vi har i regel sovit ganska länge. Vi vuxna har vår tid efter kl 21 ungefär, så vi är inte pigga på att störta upp klockan 06. Barnen har också sovit länge, längre än man kanske trott. Det är så klart utmattande för dem också. Resultatet av detta är att vi vaknar lite senare än vi kanske borde, sen tar vi det lugnt och stressar inte. Ovanpå detta är det varmt som tusan i den Taiwanesiska sommarhettan, och ingen av oss har någon lust att vara ute på långa promenader. Svetten rinner av en direkt.

Smulan har rutiner som helst bör följas, till exempel sovtid strax efter lunch. Sockret å sin sida är inte riktigt barnet man släpar ut på äventyr hela dagen, utan det får portioneras ut för att hon skall vara bekväm med det. Hon vill i princip bara bada i poolen ändå, eller gå ned till lekplatsen. Och kära hjärtat, det förstår jag ju så väl.

Och slutligen, vi har bara tio dagar på oss. Varav några gått åt till att vara jetlaggade, få ett barn, åka på presskonferens och träffa tolken. Överskottet finns inte riktigt. Det lilla man får är ganska bra att ta tillvara på som familj, och ta det lite lugnt tillsammans.

Idag har jag och Sockret tagit ett sista bad i poolen medan Smulan sov middag. Därefter bar det iväg till tolken för ett hembesök. Hon tog med oss till en matmarknad, vars like vi inte sett förut. Min barndoms turer till grönsakshandlarna på Möllevångstorget i Malmö står sig ganska slätt mot denna trånga marknad med halvlevande fiskar, jättedöda tuppar och all världens grönsaker. Bilderna kan ju få tala för sig själva.

 

 

 

När vi var på väg därifrån hände något lustigt, något som värmer hjärtat betydligt. Det börjar regna, så vi tar skydd intill ett hus. En kvinna i huset mittemot märker av vår situation, och tycker kanske lite synd om oss där vi står. Hon ropar till tolken, som svarar och drar igång någon konversation. Efter några utbytta meningar kommer kvinnan ut med tre stora paraply till oss. Bara så där. Jag fick aldrig kläm på om det var till skänks eller till låns, men jag uppfattade det som att tolken skulle återlämna dem vid något annat tillfälle.

Jag tycker att det säger något om samhället här, att man håller ihop och hjälp varandra. Visst finns det otrevligheter över allt, men vi har åtminstone bara stött på ytterst vänliga människor som varit snabba att hjälpa oss om vi inte hängde med eller behövde något.

När vi knallade vidare kom vi till ett litet lokalt tempel. Det var ett Tao-tempel med utsmyckning som var enormt häftig att se. En väldig detaljrikedom och dramatik i templet. Det skulle offras symbolisk mat, alltid fyra sorters frukt. Det gick att spå sig genom att ge en gåva och dra en sticka, som sedan avlästes mot vissa nummer. Vid vissa högtider var det brukligt att bränna symboliska buntar med papperspengar som gick att köpa i förväg, för att hedra och skänka de döda. Det känns som en väldigt direkt och levande upplevelse, i kontrast till vårt sätt att praktisera religion i Sverige. Mycket intressant och kul att ha sett.

31 juli small-97

Efter att sedan ha fastnat i det värsta skyfall vi varit med om på länge kom vi sedan hem till hotellet igen. Nu sover barnen och vi sitter vid var sin skärm och känner ett sting av hemlängtan utblandat med vemoden inför att lämna Taiwan imorgon eftermiddag. Visst är Taiwan bara en flygresa bort, och det är ju inte så otroligt dyrt. Det går att spara ihop till en resa, tänk på alla barnfamiljer som flyger till Thailand årligen och är där ett par veckor.

Men det är ju inte alltid så enkelt. För det första skall man ha råd att spara ihop till den resan för fyra personer (låt säga runt 50′?) utan att lägga det på tandläkarräkningar, bilreparationer, husrenoveringar eller det som skulle kunna bli aktuellt för oss – adoptionssparande… Sedan skall det vara rätt tid. Vems återresa skall man ta först? Sockrets eller Smulans? Kanske är Sockret lite för liten för att handskas med den upplevelsen om några år, och kanske Smulan då inte har någon behållning av den resan alls?

Det jag vill komma fram till är att när vi säger adjö till Taiwan imorgon, vet vi inte hur lång tid det är för. Absolut inte för evigt, men det kan dröja längre än vi tror och hoppas. Samma sak kan det ju vara med Colombia, som vi ursprungligen hade som mål att besöka igen relativt fort. Och den vetskapen är lite tråkig, i synnerhet när det känns som att vistelsen var ganska kort.

Men – tänk så här. Hur var det för de adoptivföräldrar som förr mötte sitt barn på flygplatsen? Många av dem hade säkert älskat att ha så lång tid som tio hela dagar i deras barns födelseland. Deras första hemland.

Och just första hemland, det menar jag verkligen. Även om Smulan är för liten för att minnas något av detta (förmodligen) så kommer Taiwan alltid att vara en del av henne. Precis som vi håller Colombia levande för Sockret, kommer minnena av Taiwan att finnas där för Smulan om hon vill ha kvar dem. Det är vårt ansvar som föräldrar att se till att så sker. Det har vi gjort klart för alla parter i processen, Smulan kommer att vara Taiwanes och Svensk, allt efter eget val. Alternativen skall alltid finnas öppna, sedan är det upp till henne att välja.

Hemlängtan ja. Den finns. Hos oss vuxna, och hos Sockret. Jag är ju ganska hemmakär, så jag längtar hem till bekvämligheten. Den egna maten som man lagar när man känner för det. Visst har vi uppskattat roomservicen, men det är inte sak som min köttfärssås, exempelvis. Sedan har vi allt det andra som sin egen säng och allt det där. Kommer dock att sakna städningen och de långa duscharna i aldrig sinande varmvatten med starkt vattentryck!

Sockrets hemlängtan är högst påtaglig. Den har varit det ett tag. Redan efter två-tre dagar aviserade hon att det väl kunde räcka med Taiwan. Hon saknar studsmattan, gungorna och katten Ozzy. Och det har börjat märkas mer och mer nu, hur bortavistelsen påverkar henne. Vi lever oerhört bekvämt i en svit som är större till boytan än våra gamla lägenheter, men det spelar ingen roll. Ingen pool i världen kan rädda detta. Det är en känslomässig påfrestning, en utmattning som slitit ned den tappra yta hon haft ett ganska bra tag här. Nu är attityden mycket, mycket tuffare. Stubinen är kortare, explosionerna är rejäla. Det har varit ett par riktigt rejäla utbrott de senaste dagarna, som annars helt lyst med sin frånvaro under tiden vi varit här.

Vi fasar förvisso för flygresan, Smulan gillar att hålla på och åla sig, hon är ingen famnsittare några längre stunder. Och Sockret, hon är inte så bra alls på att sova i knäet eller i halvliggande läge heller. Men det är som det är, och fram kommer vi ju till slut. Vid tiosnåret på Landvetter, tisdag förmiddag, kliver vi ut och återförenas med vår familj. Det kommer att bli känslomässigt för alla inblandade, gissar jag på. Förra gången vi passerade de grindarna gjorde vi det som en familj på tre, nu blir det som en familj på fyra. Några år äldre, massvis med erfarenheter rikare.

Det är lite lustigt egentligen. Något som började som den största sorgen i livet, barnlösheten, har lett till så oerhört mycket glädje. Vår väg till föräldraskapet har onekligen varit både krokig och svår att ta sig fram på, men plötsligt sitter vi här med en inte bara en, utan två helt perfekta döttrar. Och inte bara det, vi har även blivit välsignade med att få lära känna en helt annan kultur i dövkulturen, vi får en massa nya vänner och får lära oss ett vår häftigt och vackert språk. Vi har verkligen dragit den allra högsta vinstlotten i livet, och det är vi alltid tacksamma för!

 

Detta blir då det sista inlägget från Tainan och Taiwan. Det har varit en fantastisk resa, men nu skall det ändå bli rätt skönt att komma hem. Nästa inlägg tar alltså ett par dagar, jag är förmodligen inte riktigt människa när vi väl är hemma i huset igen på tisdag vid lunchtid. Men som alltid, ta väl hand om er mina vänner och tack för att just du tagit dig tid att läsa detta!

 

3 svar till ”Taiwan, tack för denna tiden.”

  1. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Tänk vilken underbar liten regnbågsprinsessa vi har i familjen. Härligt vad mycket ni får se ändå trots lite tid i landet, allt detta för att ni fick så fin kontakt med tolken. I Colombia var ni på besök i skolor m.m., det är få förunnat att få ta del av så mycket.
    Nu ska det bli riktigt härligt att få stå på Landvetter på tisdag och invänta er ankomst, vi ses då.
    Kram
    Svärmor

  2. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Vilken resa ni gjort och så mycket ni fått uppleva trots att ni haft kort tid i Taiwan och utgått från barnens behov.

    Jag hoppas ni får en bra hemresa.

    Kram Pernilla

  3. Profilbild för Monica
    Monica

    Hoppas eran hemresa går bra! Hälsa” regnbågsflickan” och säg att hon ser ut som en prinsessa!

Lämna ett svar till Kicki Avbryt svar