Hem ljuva hem!

Nu har vi varit hemma i Sverige i två och ett halv dygn. Efter ett drygt dygns resa via taxi, snabbtåg, olika flyg och slutligen en bilresa hem från flygplatsen nådde vi äntligen vårt hem. Fast för en av familjemedlemmarna blev det ju en ny upplevelse.

31 juli - 2 augusti small-103

Under resan hade Smulan varit alldeles fantastisk. Hon var lugn och harmonisk i stort sett hela tiden. När vi kom ombord på det första flyget, det som skulle ta oss från Taoyuans flygplats till Schiphol i Amsterdam på tolv timmar, var hon lika lugn. Visst, lite snurrande av tröttheten, men hon slocknade ganska snart och sov i stort sett oavbrutet i nio timmar. Trots att ett flygplan inte direkt är den bekvämaste sovplatsen, fick vi alla ändå en del sömn.

Att komma hem till lilla Landvetter var en fröjd. När vi gick ned för landning och jag såg granskogarna breda ut sig under oss, mindes jag med glädje tillbaka samma upplevelse ett par år tidigare då vi kom hem från Colombia. Den vistelsen var tio veckor lång, Taiwan var blott tio dagar. Men, att komma hem är alltid en speciell upplevelse. I synnerhet då man gått igenom så många speciella händelser, en av vilken så fullkomligt livsavgörande. Att bli pappa igen är fullkomligt magiskt.

Det har faktiskt fortfarande inte sjunkit in helt. På god väg, men ändå. Det tar tid, tror jag. Med Sockret var det annorlunda, då gick vi från barnlöshetens ekande tomhet till att vara föräldrar. Även det tog lite tid att smälta, men på ett annat sätt. Denna gång var omständigheterna annorlunda. Resans längd, vistelsen, överlämningen, kontakterna… Och inte minst faktumet att det är andra barnet. Vi är på en helt annan nivå idag än då. Nu har vi kvitto på att vi faktiskt fungerar som föräldrar. Sockret, vår älskade sjuåring, lever ju fortfarande och är för det mesta ganska glad. Så helt usla på vårt jobb är vi ju inte. Då kan vi ta oss an vårt nyblivna föräldraskap på ett annat sätt, med ett annat lugn.

För min del har jag ofta sagt som det var. Jag har ju ingen aning om hur en femton månaders unge fungerar. Mat, blöjbyte, lite lek, en hel del sömn. Ungefär så hade jag tänkt mig det, och det visade sig faktiskt stämma ganska bra. Så oerhört komplicerat är det inte, upptäckte jag. Basbehoven först, och så jobbar man framåt utifrån det. Jag vill verkligen inte påstå att föräldraskap är något att ta med en klackspark, eller något man kan, bör eller skall göra halvdant. Men det här med mindre barn behöver inte vara så ofantligt svårt har jag märkt. Det är nog mer ett maratonlopp, tror jag. Ett sådant där äckligt långt som vissa skryter om, när de springer i sextio, sjuttio kilometer i sträck.

Nog är väl föräldraskapet så, ändå? Det stora engagemanget tar ju inte slut inom överskådlig tid. Förmodligen aldrig någonsin. Åtminstone inte, i Smulans fall, de närmsta… tjugofem åren. Kanske mer, kanske mindre. Jag kommer alltid att vara pappa till mina döttrar, så länge de vill det i alla fall. Och så länge jag är det, krävs tid och energi från min sida. Självklart skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt, det skall gudarna veta, men har man tagit på sig den här uppgiften så gäller det att göra den bra. Riktigt bra.

Där är vi nu, med både Sockret och Smulan. Sockret skall snart börja andra klass. Hon har ett oerhört rikt känsloliv och ställer höga krav på sig själv. En nybliven storasyster som tar sin uppgift på allra högsta allvar. Med stora föreställningar och förväntningar tar hon sig an vardagen.
Smulan då. Ja, jag vet ju inte riktigt än. Det är svårt att lära känna en femton månader gammal tjej på en och en halv vecka. Men jag vet att hon gillar det mesta i matväg. Hon har svårt att somna i barnvagn, men lätt i bärsele. Hon gillar inte att bli torkad om munnen, och har en tendens att hålla på med akrobatik på fel ställen. Det blev jag varse när hon kastade sig rakt framåt i soffan och for ned på den tjocka mattan på golvet. Nu håller vi inte bara ett extra vaksamt öga på henne, utan två…

Förutom de ganska uppenbara sakerna för en liten ettåring, finns det en liten lista på saker som är bra att hålla i minnet.
Allt är nytt för henne här. Alla lukter, allt hon ser, alla smaker. Alla personer hon träffar är nya, de har ett annat kroppsspråk och en annan mimik. Det är mycket kallare här än vad hon är van vid.
Att flytta ifrån ett barnhem, all personal och alla barn som varit hennes kompisar, är en enormt stor förändring. Och då händer det saker. Sömnbehovet har nu varit stort, en kombination av tidsomställning och allt som är nytt, kan tänkas.
Även vi är nya för henne. Visst, vi är hennes föräldrar, men det är det inte så säkert att hon förstår. Vi kan inte ta för givet att hon förstår att vår relation är livslång.

Vi är mamma och pappa för evigt, men i hennes värld just nu kan ju allt hända. Imorgon kanske vi åker tillbaka ”hem” till barnhemmet. Hur skall vi kunna veta hur hon tänker, hur hon känner. Allt vi kan göra är att försöka tänka på allt, att täcka så stora möjligheter som möjligt. Det är viktigt att vi uteslutande får vara hennes föräldrar just nu, i alla lägen. Inga långa stunder i knäet hos alla möjliga människor. Inga andra som tröstar när hon gråter. Och så vidare. Vanlig, sund, anknytningslära. Sunt förnuft när man adopterat ett barn och skall lära henne vad föräldrar är, och att det är vi som är de föräldrarna.

Sådant man får gratis när ungarna kommer magvägen, men man måste jobba aktivt för när man adopterar. Och det skall man inte tro att man kan släppa på när man adopterar ett litet barn. Tvärtom kan det vara bra att skärpa till sig lite extra, för det kan vara väldigt små signaler det lilla barnet sänder ut. Eller inga signaler alls. Desto viktigare för oss som nyblivna föräldrar att ”tänka efter före” så att säga.

Ja, nu börjar alltså en vardag formas så smått här hemma. Sockret har snabbt anpassat sig till hotellvistelsens bortskämdhet. Hon blev kraftigt missnöjd innan idag när hon nekades godis. På en torsdag. Hon som vet så oerhört tydligt att det är lördagar som gäller, ingenting annat. Under Taiwanvistelsen har vi ibland ruckat på de reglerna, men det behöver ju inte betyda att det för alltid skall vara så avslappnat kring de fastslagna reglerna. Tvärtom tar vi tillfället i akt att införa nya rutiner och befästa de gamla som vi halkat efter med. Nyttigt, men inte alltid älskat. Kanske just därför ännu mer nödvändigt?

Det är ju inte bara nya rutiner för barnen, utan det gäller i allra högsta grad även oss vuxna. Blöjbyten, mjölkersättning, mat- och sovtider skall sätta sig i ryggmärgen hos oss. Ganska snart kommer vi att kunna göra allt det där halvsovande, och antagligen faktiskt göra det halvsovande också.

Vi måste hitta sätt att balansera ansvaret på så att det blir jämlikt fördelat. Och det är naturligtvis enkelt att bara säga ”50/50”, men så enkelt är det ju inte alltid. Hur värderar man den personens dag som varit iväg och jobbat hela dagen, eller den person som haft en riktigt jobbig natt och fått sova alldeles för lite? Skall det fortfarande vara millimeterrättvisa, eller skall vi hitta ett sätt som fungerar för oss? Visst, frågan är retoriskt ställd, men ändå. Vi har klurat rätt på det mesta förut, och mycket av lösningen tror jag ligger i en önskan att faktiskt vilja underlätta för sin partner. Att ta hand om en situation även när det kanske egentligen är någon annans tur. Försöker man tänka så emellanåt så tror och hoppas jag att bråken uteblir. Allt detta är ju trots allt en del av att vara föräldrar. Det är inte bara glass och ballonger.

Just nu står vi lite grann i uppstartsfasen av det sociala. Vi är nyligen hemkomna och det är många som är nyfikna på den nya familjemedlemmen. Således har vi ett flertal besök framför oss, vilket känns jätteroligt. Vi delar gärna med oss av vår glädje över Smulan.
Men hur lägger man upp det? Det får ju inte bli överbelastning med två-tre besök varenda dag. Varannan dag kanske? Var tredje? Något besök i veckan? Vi måste ju avsätta tid för att bara vara ensamma också. Sen tillkommer allt som behöver göras på huset, vårdbesök, och så vidare. Äsch, det där löser sig.

Ja, som ni märker är det många funderingar över helt vanliga och naturliga saker. Det är ett inträde i en ny, naturlig vardag som föräldrar haft sedan urminnes tider. Nu skall vi bara hitta vår plats i all denna förändring. Så länge vi har varandra och våra underbara barn så tror jag att det mesta kommer att gå utmärkt!

På återhörande snart igen mina vänner, ta hand om er.

Ett svar till ”Hem ljuva hem!”

  1. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Varmt välkomna hem!

    Vilken härlig tid ni har framför er, att lära känna Smulan. Läser just nu en mycket intressant bok ”Våga ta plats i ditt barns liv” av bland annat Gordon Neufeldt. Den tar upp just vikten av att skapa en bra anknytning till våra barn. Det gäller oavsett vi adopterat, fött dem sjökv, är fosterhem, barnets lärare etc.

    Ni gör helt rätt i att begränsa umgänget med andra än er. Anknytningen är något vi måste jobba med hela tiden och en bra grund gör livet enklare i tonåren då det händer mycket i våra barns liv vad gäller hormoner, funderingar kring tillhörighet och vart de hör hemma. Den aspekten kan bli extra tuff för våra barn.

    Ni kommer fixa det galant, som du skriver är ni tryggare i er roll som föräldrar nu. Njut.

    Kram Pernilla

Lämna ett svar