Två veckor hemma

Vid skrivandets start är det tisdag. Den sextonde augusti. Och för två veckor sedan var det också tisdag, men den andre augusti. Det var dagen då var dygnslånga resa tog slut, då vi landade på Landvetters flygplats och möttes av familjen. Jag tog en korv med bröd och en lite för dyr Trocadero på Pressbyrån för att fira att mina fötter åter var planterade på Svensk mark.

Det har alltså gått längre tid sedan vår hemkomst än för hela vår vistelse i Taiwan. Precis som för vår första adoptionsresa till Colombia märks tiden ut av ett tydligt före och efter. Precis som vid andra stora, viktiga händelser i världen går adoptionsresorna som en slags tidsmarkör. Ingenting efter de resorna var som det var förut, och hemkomsterna markerar början för någonting nytt. I detta fallet början på vår tvåbarnsfamilj, en familj på fyra.

De första dagarna var allting lite annorlunda. Smakerna var lite, lite starkare. Sängen var lite, lite mjukare och skönare. Allting var helt enkelt lite mer. Som tur var behövde ingen av oss tänka på att stressnjuta innan jobbet drar igång igen efter några dagar, så vi har kunnat ta det ganska lugnt. Eller ja, lugnt och lugnt. Så lugnt det nu går med en sjuåring som har fullt upp med att balansera känslorna av att vara storasyster mot känslorna av att vilja vara en liten tjej igen. Och ovanpå det en liten ettåring med allt det innebär; väckas av gråt mitt i natten flera gånger, storsanering av köket efter varje måltid och konstant vaktande av barnet med ett ovanligt stort behov av att kasta sig rakt bakåt utan tanke på sitt eget välbefinnande.

Ni känner igen den gamla klyschan – ”jag vet inte vad vi gjorde med allt tid innan!”. Ja, exakt så. Nu undrar jag verkligen vad jag hade att bli stressad på när det bara var vi två och Sockret. Den lilla tidsbrist som fanns då bleknar i jämförelse med hur läget är just nu. Emellan alla matningar, städningar, läggningar och blöjbyten skall vi försök ta tag i allt det andra. I främsta facket ligger alla måsten som rör adoptionen. Det är en faslig massa pappersarbete, idag bokade vi exempelvis tid för att skaffa ett uppehållskort. Vi får snällt köra en timme för att Smulan skall bli fotograferad och att några uppgifter skall fyllas i. Det beräknas ta max tio minuter, sedan är det en timme hem igen. Sedan har sjukvården hört av sig och vill påbörja hörselutredningen. Vi har varit hos BVC och hos det lokala sjukhuset för kontroller. Vet ni förresten hur kul det är att försöka ta ett urinprov hemma på en ettåring? Inte direkt något man kan förhandla sig till, aldrig trodde jag att jag hukande skulle jaga en byxlös ettåring runt på vardagsrumsgolvet med en vit plastkopp i handen. Med tanken ”snälla kissa nu!” på repeat i skallen.

Det funkade inte. Här hade vi laddat upp med vätska och plockat bort alla mattor, men nej. Icke sade Nicke. När vi gav upp och satte på blöjan igen, då tog det naturligtvis bara några minuter innan kisset flödade…

Nåväl. Så är det. Det är stora omställningar att bli förälder till ett andra barn. Det är ju inte som att skaffa en fåtölj, och sedan en fåtölj till. Eller att ha två bilar. Nej, det andra barnet är inte bara en 100%-ig ökning av antalet små människor i hushållet, det är en ny person med sin egen känsla för hur världen är och borde vara. Det nya barnet är inte alls som det första barnet. Visst, de sover och äter och allt det där, men förutom det så är de inte nödvändigtvis särskilt lika. I vårt fall är de ganska olika. De jobbiga perioder vi gick igen (och i mångt och mycket fortfarande går igenom) med Sockret verkar utebli med Smulan. Sockret har inte lika lätt att bara befinna sig i olika situationer, det är många känslor i den lilla kroppen och de känslorna sitter utanpå kroppen. Smulan verkar tvärtom ganska nöjd i de flesta situationer och är belåten med det mesta. Sitta lite i vagnen? Okej då. Gå på en lång promenad? Jahapp, då gör vi det då. Det mesta flyter på ganska behagligt. Så kan det också vara! Inget är rätt och inget är fel, barnen är olika och har olika förutsättningar. Vi får vara glada som får uppleva det, även om det ibland är slitigt.

Något som är ganska intressant är hur skenet kan bedra. Och med det menar jag hur man kan lura sig själv att man förstår, att man har koll. Det barnet vi tyckte att vi lärt känna ganska väl efter ett par dagar är borta. Nu har det gått ett par veckor och det finns ett annat barn här. Behagligt och belåtet – ja – men ändå annorlunda. Från att mest ha suttit stilla har vi nu en tjej som älskar att åla sig i famnen och sätta fart mot olämpliga (det vill säga roliga) mål så fort hon har chansen. Den väldigt tysta tjej vi fick vid överlämningen har bytts ut mot en lite mer verbal tjej som gör fler och fler ljud. Skrattet har kommit fram mycket mer, liksom gråten på ett annat sätt.

Precis som alla andra barn som går igenom en adoption, med de separationer det innebär, har även Smulan ett litet skal att krypa ut ifrån. En period av försiktighet (som inte nödvändigtvis behöver innebära stillasittande, utan mer känslomässigt talat) som sakta men säkert lättar. Hon blir mer och mer sig själv, även om detta ”sig själv” går i en annan riktning än den vi hade på hotellrummet i Tainan.

Ett år. Eller snarare ett år och tre månader. Och en och en halv vecka. Ungefär. Det är den lilla damens ålder. Man kan intala sig att det är väldigt lätt att adoptera ett litet barn. Och ja, på ett visst sätt är det ju jätteenkelt. Lyft upp ungen i famnen och bär runt barnet, sätt när henne där du önskar. Det är det rent fysiska, från ditt perspektiv som adoptivförälder. Det verkar ju lätt. Men nu menar jag tvärtom, i dubbel bemärkelse. Hur känner barnet sig? Hur upplever hon det på insidan av sin lilla kropp? I sitt lilla hjärta? Är inte processen jobbig för henne, är inte separationen svår för henne? Är det inte ett uppryckande med rötterna även för henne?

Små barn, stora barn. En brytning är en brytning, en separation är en separation. Jag skulle tippa på att de personliga förutsättningarna hos respektive individ gör långt mer för hur hon blir påverkad än vad åldern gör. Oavsett vilket är det vår uppgift som föräldrar att vara lyhörda och vaksamma på även de minsta tecken.

Vi hade tänkt att njuta av ledigheten i augusti bägge två. Bara vara föräldralediga tillsammans, ta tillvara de sista sommarveckorna. Drömmar om barfotaspring, isglass och studsmatta förvandlades till den realitet som förseningar innebär. Med regn, nedkletade kläder och tusen steg att ta på den byråkratiska stigen har vi gjort gång på lite fler dagar än jag skulle önska. Imorgon är det dags för läkarbesök med hörselundersökningar. Ovanpå byråkratin kommer sjukvården alltså.

Men, allt det glömmer jag när hon tittar på mig och skrattar. Älskade unge, så glad jag är att just jag fick bli din pappa.

2 svar till ”Två veckor hemma”

  1. Profilbild för LISA
    LISA

    Tack för att du skriver! Känner igen mycket, fast vi har en 6-åring och en 2,5-åring och varit hemma en månad.

  2. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Precis som du skriver spelar inte åldern någon roll, en separation är en separation. Våra barn hanterar dem olika för att de är just olika som du nämner. Jag är övertygad att både Sockret och Smulan kommer ha de bästa förutsättningarna att hantera sina separationer och de eventuella kriser som kan komma längre fram. Både du och din fina fru är så otroligt lyhörda och pedagogiska. De bästa föräldrarna för era små juveler.

Lämna ett svar till Pernilla Avbryt svar