Att våga falla

Snart skiter jag i det här.

Så har jag känt det inombords nu ett tag. Att jag lägger ned. Exakt vad jag vill lägga ned vet jag inte riktigt. Bara att det stundtals finns en stark känsla att kliva av det tåg jag befinner mig på, den resa som pågår. Talesättet ”det är mycket nu” har aldrig någonsin känts mer passande. Är det inte det ena, så är det banne mig det andra.

Leta annat boende närmre skolan, fixa saker på det boendet vi har idag. Planera och även rädas framtiden. Titta i kalendern och se en höst full av vårdbesök framför sig. Körning till skolan på morgonen med en dotter vars separationsångest gör att taxi till skolan bringar tårar snarare än förväntan inför en spännande skoldag. Åtta mil om dagen. Och sedan vårdbesök ovanpå det. Tjugo mil om dagen, ett par gånger i veckan, under större delen av hösten? Ingen omöjlighet. Just nu är det provtagningar, undersökningar, uppföljningar och allt möjligt.

Och beslut som skall fattas. Om det är Ushers syndrom som Smulan har – vad gör vi då? Om det inte är det – hur ser framtiden ut då? Vi står inför livsavgörande beslut och måste välja. Det ligger på oss. Det är dock inte bara vi som får leva med de val vi gör, vår yngsta dotter får leva med det i allra högsta grad. Mitt i allt detta kan vi också känna att vi inte vill, eller orkar, berätta för mycket om våra funderingar och våra val. Av rädsla för kritik. Det är nämligen vissa val vi måste göra som kan sägas rör sig i en slags gråzon, det finns inget absolut rätt eller fel. Men likväl är det viktiga val som skall göras, och konsekvenser av det som vi föräldrar får hantera och jobba vidare med under många år.

Ovanpå allt detta en explosiv storasyster som vid varje ”nej” från vår sida reagerar med största styrka. Surhet, ilska, sorg och separationskänslor. Allt på samma gång. Vi står i mitten och försöker lägga pussel. Vad beror detta på? Fem års språklöshet? Adoption vid lite senare ålder? Något ännu tidigare i barndomen? Eller är det åldern? Är det hormoner? Är det någon annan faktor, som att ha blivit storasyster? Skolstarten? Eller något annat?
Hur det än är, tär det naturligtvis på en.

Det är mycket jag inte skriver ut här. Det finns ett flertal ytterligare faktorer och stressmoment som är för privata för att gå in på, även om jag gärna skriver ganska öppet här. Jag berättar gärna för folk i en mer personlig miljö, det är lättare att få förståelse för situationen då. Anledningen till det är att vissa förstår då de kanske har liknande erfarenheter i bagaget. Folk som inte sällan fått kämpa för att få hjälp, och kanske också möter viss oförståelse från stora delar av omgivningen.

När allt då är skit. När utbrotten hos sjuåringen överlappar varandra, när ettåringen vägrar sova och senare vaknar skrikande ett otal gånger per natt. När sömn är en bristvara och frustrationsnivåerna bara stiger. När oron inför framtiden växer och vårdbesök och andra måsten haglar in. Då är det inte så roligt längre. Då tänker jag på en gammal musikal med det passande namnet ”Stoppa världen, jag vill kliva av”.

Tålamodet minskar, stubinen blir kortare, allting förminskas. Tiden mellan leendets början och slut blir kortare. De glada drömmarna är försvinnande få, stressdrömmarna tar deras plats. Avståndet man orkar blicka framåt blir kortare – blicken fästs vid golvet istället för horisonten. Orden som yttras vid matbordet är inte längre lika många. Stunden från första klumpen i halsen till tårarna har aldrig varit så kort. Allting krymper samman, komprimeras, i detta nedstämdhetens svarta hål. Däri finns ingen plats för stora gester, stora känslor eller stora glädjeyttringar. Det är ett utrymme som är mörkt, kallt och eländigt. Där vill man inte befinna sig.

Men jag gör det. Inte just i detta nu, men allt oftare. Jag oroar mig för allt. Allt som jag annars kan avfärda ganska lätt växer sig nu allt större, tar sig rejälare proportioner. Även frågor som sedan länge bearbetats kommer tillbaka och hemsöker mig.

Gjorde vi verkligen rätt som adopterade våra barn? Ja, det är klart att vi gjorde rätt. Men detta är ju ett ypperligt tillfälle för frågan att komma tillbaka och knacka på dörren. ”Hej, minns du mig? Tänkte att vi skulle talas vid igen.”
Frågan kommer inte ensam. Den har med sig några kompisar.
”Tjena, jag skulle vilja ta upp det här med din dotters sociala liv, det här med brist på kompisar i närheten och så, har du tid med det?” och ”Kan vi sätta oss och oroa oss för framtida flyttar redan nu kanske? Låt oss tala om Örebro!”

Åter igen. Det finns mer. Saker som jag egentligen skulle vilja skriva ut här. Ni har varit så snälla mot mig, ni som läser. Ni kommer med stöttande kommentarer, förståelse och uppmuntran. Men vissa saker gör sig nog bäst instängda i en liten låda. Jag orkar bara inte. Öppnar jag lådan, spiller allting ut på golvet och jag får svårt att stoppa tillbaka det i lådan igen. Det blir bara för mycket. Det får hållas inom hemmets väggar, och till några personer i närheten. Det finns en gräns för hur öppen man kan vara, även i en sådan här miljö som på bloggen.

Jag säger inte att jag är speciell på något vis. Alla har vi våra demoner att kämpa mot. Våra spöken. Alla har vi frågor i livet som gör sig påminda, som vi brottas med. De tar sig olika former och är olika jobbiga vid olika tillfällen.

Däremot kan jag säga att jag är lyckligt lottad. Jag har en fantastiskt bra livskamrat i min fru P. I alla lägen finns vi där för varandra, därom finns det aldrig några tvivel. De senaste veckorna har varit väldigt tuffa, och det ser ut att hålla i sig ett bra tag till på vissa sätt. Men det är ju inte första gången vi seglat in i en storm. Nu för tiden kan vi våra roller väldigt väl. Vi styr skutan utan att behöva säga så mycket, allting sitter i muskelminnet. När den ene blir trött, tar den andre över. Bryter jag ihop, tar hon vid. Och vice versa. Vi har den oerhörda turen att växa oss starkare som par när det blir jobbigt, istället för tvärtom. Det är jag oerhört tacksam för.

Sedan finns det ett finmaskigt skyddsnät under oss. Det har fått jobba lite grand den sista tiden. Vi har släkt och vänner som ställer upp om det skulle behövas, och vi har hjälp på andra håll. Exempelvis bokade ju vår läkare in en tid hos psykologen på hörselvården åt oss, vilket var väldigt nyttigt. Tillsammans med henne fick en hel del aha-upplevelser som redan gör praktisk nytta. Här handlar det alltså inte om att nysta i våra barndomar, utan hjälp att orientera oss utifrån den rådande situationen. Passa kartan, rätta in kompassen och börja gå i rätt riktning. Det finns stöd av många, det finns hjälp att få om och när det behövs.

Därför känner jag att jag vågar falla. Jag vågar känna att jag vill ge upp. Just nu är det inte särskilt kul. Det är faktiskt väldigt jobbigt. Jag önskar att jag kunde plocka bort ett antal av de stress- och orosmoment som finns. Hälften kunde vara nog, mer än nog faktiskt. Men det är inget alternativ. Vissa val är inte möjliga att fatta. Jag, eller rättare sagt vi, har gett oss in på detta med vetskapen att det inte är någon dans på rosor. Och då menar jag adoption över huvud taget. Jag bortser från termer som särskilda behov, eller faktumet att våra barn är döva. Egentligen skulle jag kunna ta ett ännu bredare perspektiv och säga att vi gett oss in på föräldraskapet. Punkt.

Det är tufft att vara förälder. Svårt. Det skall inte vara enkelt. Och emellanåt – antar jag – blir det så här. En massa saker sammanfaller och skapar en perfekt storm. Precis som att livet ibland verkar bestå av solsken, glass och ballonger så finns det ju också en baksida. När oro och problem staplas på varandra, till den gräns att det börjar knaka i ryggen och du undrar om du orkar bära dem. Så ser det ut. Det är naivt att tro att den stunden aldrig kommer.

Nu är den här. Och jag känner ibland att jag inte orkar med det. Det kan pendla på en dag, på några timmar. Från det svartaste svarta till det ljusaste ljusa.

Men… vilket val har jag? Att ge upp? Aldrig. Det går inte. Även om jag ibland skulle vilja, och jag kan säga det till P, så är det ju aldrig på riktigt. Det är en ventil, en säkerhetsmekanism. Genom att muttra för sig själv eller oja sig inför varandra släpper man ut en del av den frustration, ilska, oro och sorg som bygger på trycket i bröstet.

Sen kommer sjuåringen som varit sur precis hela dagen och ger mig en stor kram. Förvisso fjäskig för att hon vill något, men ändå. Jag tar de sekundernas närhet och gör det bästa av situationen.

Ettåringen som inte är kompis med sömnen, som ålar sig ur alla kläder man försöker sätta på henne och avsiktligt verkar kladda snor och mat över allt just nu, hon spricker plötsligt upp i världens leende och slänger en slängpuss. Mellan gråten och skriken tar jag den stunden också. Känner in hennes joller och skratt. Tankar den energi som så desperat behövs just nu.

Ljusglimtarna kommer alltid att finnas där. Jag får ta den här tiden till att bli bättre på att se dem, och ta tillvara på dem.

Har du någonsin varit i ett kolsvart rum? Då vet du att även det minsta ljus kan lysa upp och ge hopp.

 

3 svar till ”Att våga falla”

  1. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Skickar den ljusaste kramen full av energi. Ni vet vart vi finns om ni behöver ventilera den där lådan. ?

  2. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Förstår er frustration, det är inte enkla val och funderingar som ni har ställts inför. Vet dock att dessa två barn har fått de bästa föräldrarna som tack vare alla era tankar, funderingar, närheten som ni har till varandra och allt ni har gått igenom är de som ni är. Ni planerar, tar reda på saker, hittar lösningar, tar hjälp där ni kan få samt att ni är oerhört lyhörda. Har sagt det tidigare men säger det igen, dessa två dockor har valt er av en anledning, de vet att ni två är de bästa för dem.
    Ni vet att vi finns för er och våga ALLTID fråga, vad ska man annars ha varandra till? Vi ska göra så gott vi kan för att stötta och vara där för er alla fyra.
    Vi älskar er
    Svärmor

  3. Profilbild för Annika
    Annika

    Kan tänka mig att där ni befinner er nu är det allra värst att vara. Att inte veta, behöva tänka på alla scenarion- inget kan uteslutas. Ny familjekonstellation där alla ska hitta sin roll. Att vara rädd men ändå behöva framåt. All respekt till er och sättet ni tar er an detta. Har varit i ett och annat kolsvart rum och det är fruktansvärt tufft men på nåt vis brukar man hitta sin väg ut. Det önskar jag att ni också gör snart.

Lämna ett svar till Pernilla Avbryt svar