Att inte vilja vara ensam

Det här med föräldraskap alltså. Förr tänkte jag inte så mycket på det, snarare var det något självklart som kom. Någon gång. Och ungefär där tog det slut, mycket mer tankearbete än så ägnade jag det knappast. Tänk, om jag bara visste vad det faktiskt skulle innebära att bli pappa. Hade jag glatt mig åt tanken, eller hade jag kanske snarare lagt benen på ryggen och sprungit i motsatt riktning? Min förhoppning ligger hos det förstnämnda, förstås.

Hemma finns ju två små tjejer. Två döttrar. Två helt olika personer, med personligheter som skiljer sig rejält mycket åt. Den ena känner vi ganska väl vid det här laget, den andra har vi nyss börjat lära känna. Vår lilla smula är ju inte ens ett och ett halvt år, men har ett antal saker som har blivit väldigt karaktäristiska för henne.
Att kasta sig handlöst rakt bakåt, det är en sådan sak. Det är tydligen toppen att slänga sig baklänges utan närmre tanke på någon eventuell konsekvens. I nittionio gånger av hundra är det ju någon som hinner ta emot och fånga en…
Hon är fasligt glad i att röra på sig. Ligga still på skötbordet? Inte en chans. Bli buren? Okej då, men låt mig åtminstone ha en hand utsträckt hela tiden så jag kan gripa tag i något som passerar – vad som helst.
För att vara drygt sexton månader finns det mycket personlighet i den lilla kroppen. Trots avsaknad av språk, även om hon förstår fler och fler tecken nu, spritter det av utforskarlusta och energi.

Sedan har vi vårt Socker, denna älskade tjej med den stora personligheten. Ibland så stor, ibland så liten. Tjejen med de stora förväntningarna, den stora inlevelsen och det minst sagt rika känslolivet. Vad hade våra liv varit utan henne? Alldeles ödsligt, det är vad. Hon som satte en boll i rullning som vi ännu inte vet var den slutar någonstans.
Fem språklösa år sätter sina spår. Det märker vi mer nu än någonsin tidigare. Och en hel del av det är svårt att bena ut. Vad beror på personlighet, vad beror på separationer, språklöshet eller bara en känslig ålder? Vilken ålder är förresten inte känslig…
Den här helgen har hon haft kompisar på besök. Precis som annars har hon längtat något alldeles efter dem. Hon planerade in att det skulle vara maskerad på fredagkvällen när de kom. Egentligen innebär det mest att hon och en av kompisarna skall riva ut varenda plagg från utklädningslådan, skratta ohämmat och visa upp den ena fantasifulla kreationen efter den andra. Det har skrattats, stojats och även surats en del. Starka viljor som krockar innebär ju alltid någon prestigeförlust som måste sörjas.
Och precis som alltid kommer ett litet bakslag när helgen är över och det är dags för kompisarna att åka hem. Det är oundvikligt, men vi vet att det kommer.

 

 

Ett par timmars återhämtning och nedvarvning i soffan med ipad brukar vara en bra medicin mot de flesta känslomässiga och sociala ansträningar. Så även denna gång, men det var visst inte helt färdigt vid läggningen.
När P hade sagt god natt och var på väg ut ur sovrummet sade jag att ”det känns som att något är på gång”.
”Att hon blir ledsen?” frågade hon, varpå jag svarade ”Jag vet inte, kanske, men något är det”. Och mycket riktigt.
Den sammanbitna och samlade min hon hade under hela tiden vi läste boken, en av favoriterna, var ett tydligt förtecken till reaktionen som skulle komma när boken var klar.

”Vill inte”, tecknade hon och menade att boken inte skulle vara slut. Men vår enboks-policy håller fortfarande i sig med oftast lyckade resultat, så det blev som alltid bara en bok. Men det var ju inte där skon klämde. När hon som vanligt fick räkna ned från fem till släckning av lampan var mungiporna lite neddragna, och blicken sorgsen. Vilka skämtsamheter jag än försökt med under bokläsningen hade humöret varit konstant. Dämpat. Och med nysläckt lampa kom de tårar jag nästan väntat på under hela stunden. Inte det stora dramatiska gråtande som följer på en tillrättavisning eller förvägran av glass, utan den värsta sorgen. Den nedtryckta, den som knappt tillåts komma fram. Om det gäller någon slags skamkänsla eller något annat vet jag inte, men i vissa lägen är det som att hon försöker hålla inne sorgen så mycket det går. Efter en stunds tröstande ropar jag ned P. Även om jag duger utmärkt, är mamma alltid mamma. Fortfarande finns den skillnaden, när det verkligen kommer till kritan är det P som gäller. Vårt band är starkt, men det kommer att ta lång tid innan det når samma styrka som deras band har.

Under helgerna när kompisarna är här så är Sockret alltid lite mer distanserad från oss. Hon vill inte vara nära oss på samma vis som hon annars i princip alltid vill, utan visar upp sin självständigaste sida. Hon följer sin ena kompis exempel lydigt. Samma typ av macka, samma typ av frisyr, alla upptåg hänger hon med på. En kompis som också tecknar, som har blivit en god vän och förebild.
Men trots denna självständighet finns alltid ett behov att tanka närhet. Det kan gälla en snabb men hård kram i farten, en liten stunds uppkrypande i famnen i soffan eller liknande. Under fredagsnatten ville kompisarna sova i samma säng, vilket i princip alltid är en återkommande önskan. Oftast vill dock Sockret komma ned till vår säng direkt efter bokläsningen, men inte under fredagen. Då sov hon hela natten där. Lördagen däremot, då var det mamma och pappas säng som gällde igen.

Och nu satt vi där, för någon timme sedan, på söndagkvällen. Sockret i mammas famn, och jag bredvid. Hon hade tidigare svarat på min fråga ”hur känns det i?” (i bröstkorgen då) med att hon var orolig. Egentligen svarade hon inte så själv, vi brukar få räkna upp känslor och låta henne svara ja eller nej. Att svara helt själv, det händer i princip aldrig. Det hänger nog ihop med samma känsla av skamkänslor, eller för att klä det i bättre ord, känsla av utlämnande. Att erkänna sig svag vill ju väldigt få människor, i synnerhet inte en sjuåring. Men hon var inte arg, inte glad, inte sur, inte ledsen. Utan orolig.
Jag frågade henne varför, med vetskapen om att jag skulle få rada upp exempel även här. Men nu, i en händelse det närmaste unik, berättade hon livligt och långt själv var skon klämde någonstans.

”Orolig pappa åker till Stockholm, vill inte”. Där kom det, där hade vi anledningen. Imorgon skall jag nämligen åka till Stockholm. Först skall jag delta i föräldramöte på hennes skola, men bara en kort stund. De många milen mellan Vänersborg och Stockholm tar sina modiga timmar, och om jag åker ifrån skolan vid sju på kvällen är jag framme vid midnatt. Syftet är att delta i det nationella föräldrarådet för Specialpedagogiska skolmyndighetens (SPSM:s) skolor. Där träffas föräldrarepresentanter, skol- och myndighetsföreträdare för att diskutera aktuella händelser och rapporter.
Oavsett syfte, det var ingen populär resa. Det krävdes inte så mycket ytterligare grävande för att ta reda på vad det var som var fel på min resa, mer specifikt. Och det var kanske inte exakt vad man först kunde tro.

Visst var det att hon skulle sakna sin kära pappa. Eller hur? Nej, fel. Det rörde snarare något vi diskuterade tidigare, tillsammans. När jag var borta skulle sovkonstellationen nämligen rubbas. I vanliga fall sover Sockret i mitten av vår dubbelsäng. Varannan natt sover jag med henne, varannan natt är det P. Vi turas nämligen även om att sova med Smulan i en säng vid sidan av dubbelsängen. Och nu skulle jag ju vara borta, och Smulan har svårt att ligga själv i en 105 cm bred säng högt ovanför marken. Så lösningen syntes ju enkel, alla sover i dubbelsängen. Sockret får dock flytta lite grand på sig, så att ettåriga Smulan får plats i mitten.
Och där var det. Skoskavet. Det var där skon klämde, sovarrangemanget. Att pappa skulle åka till Stockholm var egentligen inga problem, det var snarare jobbigt att behöva dela säng med sin lillasyster. Tack hjärtat, pappa älskar dig med.

Det är en väldigt stor tjej i väldigt många avseenden. Hon tar en massa saker med ro, hon ser på djurvärlden med stor pragmatism. Det ena djuret dödar och äter det andra, så är det bara med det. Bägge djuren är fina, men ett djur är hungrigt och det andra blir mat.
Hon tar stort ansvar för lillasyster, och även om det stundtals spårar ur i leken så är det dödligt allvar på många saker. Hur det äts, var hon leker, vilka saker hon rör på och så vidare. Sockret är en otroligt klok person på många sätt. På vissa sätt ligger hon efter i det sociala, men hon har stunder där jag verkligen förundras över hur skärpt och framför allt klok hon är.
Trots detta är hon ofta både liten och bräcklig. En tuff yta, redig och ordentlig, men fernissan är tunn. Skrapar man på ytan finns det mycket osäkerhet och många funderingar. Samt en del rädslor.

Att vara ensam, till exempel. Det som alltid återkommer. Hon har en stark aversion mot att vara ensam. Ensam på ett våningsplan, ensam i ett rum, ensam i en skoltaxi på väg till skolan. Till exempel. Så vad gör vi, annat än hitta på lösningar? Varje vardag skjutsar vi till och från skolan, totalt åtta mil. När hon vaknar någon timme efter läggning och är ledsen, då går ofta P och lägger sig med henne, kvällstrött som hon ofta är.

Vad gör man som förälder? Jo, försöker anpassa sig. Många saker kan man förvänta sig att barnen får ta, eller att de skall anpassa sig inför, men vissa saker faller på oss föräldrar. Sorgen som förknippas med ensamhet kan ha många utgångspunkter, att många av dem har att göra med adoption eller något intilliggande ämne är inte alls ett orimligt antagande.

På samma vis är det som sagt med Smulan. En stund efter att hon somnat, en halvtimme eller flera timmar, vaknar hon och gråter. Det gör väl de flesta småbarn antar jag. Men vi tror inte på någon femminutersmetod eller att barnen härdas genom föräldrarnas frånvaro. Vi har lyft hit dem från andra länder till detta främmande, kalla land. Då förstår vi att det är mycket känslor och även en hel del rädslor. Att lyfta över Smulan till en annan säng och lägga sig med henne blir då ett billigt pris att betala för hennes trygghetskänsla och vår ökande anknytning. Inte ens ett och ett halvt, men stort behov av en vuxen. Av oss, de enda människor omkring henne som symboliserar någon slags trygghet och stabilitet just nu.

I början av texten frågade jag om jag skulle ha vänt på klacken och sprungit om jag vetat hur det skulle bli. Aldrig hade jag trott att jag skulle växla mellan att dela säng med en sjuåring och en ettåring. Jag hade förmodligen tackat nej till att bli slagen i huvudet i sömnen av en sjuåring och en ettåring, på samma vis hade jag vänligen avböjt de många nätter jag fått hålla mig vaken mitt i natten för att försöka lugna dem och få dem att somna om igen. Eller behövt springa ned till sovrummet i tid och otid för att natta om dem. Men sett ur ett större perspektiv tänker jag att varje gång jag kommer in i sovrummet och möter deras blick, desto snabbare och starkare byggs vår anknytning. Hoppas jag.

Hoppas att ni haft en bra helg, där ute i Sverige.

Ett svar till ”Att inte vilja vara ensam”

  1. Profilbild för Kicki
    Kicki

    God morgon älskade måg!
    Det finns inte en chans att du skulle kunna tänka dig en tillvaro utan era underbara små troll, Sockret och Smulan, det ser man på hela dig. Trots otroligt mycket arbete, resor hit och dit samt utredningar om hörsel så lyser lyckan igenom på både dig och P.
    Vår lycka över våra samtliga barnbarn är otroligt stor, vi älskar dem alla. Ibland tänker jag på när ni kom hem med Sockret där det tog 10 minuter på flygplatsen innan hon kom och ryckte i min kappa. Hon och jag har en liten speciell kontakt. Nu gäller det att hitta samma med Smulan men hon verkar inte särskilt svårflörtad och detta att hon helst vill sitta hos er ännu är ju bara ett sundhetstecken. Vi har fyra härliga barnbarn till med så olika personligheter och samtliga är så härliga att studera samt att sitta och prata med.
    Med risk för att bli tjatig så har era två små gull sökt reda på er, de allra bästa föräldrarna för deras behov och framtida utveckling. Vi beundrar er mycket med tanke på att det är mycket som måste utredas, hur man ska vara och göra, alla resor ni måste företa er samt alla vardagliga bestyr att ta hand om med små utbrott m.m. För att inte tala om det nya språk som ni måste lära er för att kunna kommunicera med era döttrar, fantastiska är ni.
    Sänder mycket kärlek och omtanke till er alla.
    Svärmor

Lämna ett svar till Kicki Avbryt svar