Några av de vanligaste kommentarer till blivande (och varande) adoptivföräldrar

När man är inne i adoptionssvängen finns det väldigt mycket att tänka på. Massvis av parametrar, mängder av olika saker att ta ställning till och överväga. Under tiden man väntar (vilket ju oftast är huvudsysslan i adoptionsprocessen) hinner man gå igenom allting. Flera gånger, i detalj. Har man en partner som man väntar med så är samtalsämnet totalt givet, adoption är i princip det enda som diskuteras. I bilen, vid middagsbordet, i sängen precis efter att lampan släckts. ”Du, jag tänkte på en grej…”

 

 

Men alla har det ju inte så. Det är bara de som går igenom processen som tänker så mycket på ämnet. De allra flesta tänker inte särskilt mycket på adoption i sin vardag, men vill ändå dela med sig av sina tankar när ämnet kommer på tal.
Och det skall man vara glad för, tycker jag! Det visar att folk är engagerade, de bryr sig och önskar en verkligen all lycka. Ibland kan det bli lite mindre genomtänkt, dock. Här har vi några av de vanligaste kommentarerna, och hur jag resonerar kring dem.

 

  1. “Tänk så många barn som behöver föräldrar ute i världen, det borde ju inte vara så svårt att hitta ett barn till er!”

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Långt ifrån. Visst finns det en väldig massa barn som inte har det bra, vilket ibland är det personen som lämnar kommentaren tänker på. Man har ju sett på tv, konflikthärdar och svältkatastrofer bland annat. Barn som inte har det bra – kan vi inte ta ett av dem, frågar någon ibland.

Nej – absolut inte. Internationell adoption är alltså, för att vara supertydlig, i princip alltid det sista gångbara alternativet. Internationell adoption är ibland det enda som står mellan barnet och ett liv på barnhem, eller någon institution. Det finns tusentals, kanske miljoner, barn ute i världen som inte har det bra, men de skall inte adopteras. När det gäller adoption så har man kollat alla andra tänkbara utvägar. Mamman kan inte, om pappan finns med i bilden kan inte han heller ta hand om barnet. Mormor, morfar, farmor eller farfar, ingen av dem är något alternativ. Kusiner, nästkusiner, vänner och bekanta. Ingen kan ta hand om barnet och ge barnet en varaktig familj. Att få till en nationell adoption, alltså inom landets egna gränser, har heller inte lyckats. Då kvarstår internationell adoption.

Väldigt många barn i världen, på tok för många, har det förskräckligt dåligt. Men antalet barn som idag är aktuella för internationell adoption är i sammanhanget väldigt, väldigt få.

Vill man göra något åt de barn som behöver hjälp och stöd, rekommenderar jag att se över möjligheten till fadderbarn genom SOS Barnbyar, samt bli månadsgivare hos exempelvis UNHCR som hjälper till vid flyktingkatastrofer.

 

  1. “Vilka goda, fina människor ni är som hjälper de här barnen!”

Här är jag kluven. Det absolut viktigaste att påpeka är att vi inte genomfört två adoptioner för att vara snälla mot barnen. En adoption är ett livslångt åtagande, det är en svår och slitsam process. Smärtan tar inte slut på en gång som att rycka av ett plåster, utan kan växa och gro under ytan under många år. Det är en stor separation, ofta med flera bakomliggande separationer, och inget man tar lätt på.

Vi adopterar alltså av egoistiska skäl. Vi vill bli föräldrar, det finns tillgängliga barn. Punkt och slut. Det finns ingen önskan att rädda världen, eller bli sedda som extra goda människor. Egentligen vill vi bli sedda som vilka föräldrar som helst, men vi inser att det inte är lätt. Så är det i adoptionskretsar när man träffar, då står alla på lika villkor. Men ute i allmänheten sticker vi ju ut, det går inte att förneka.

Och min kluvenhet då? Jo, jag försöker att se det ur ett bredare perspektiv än mitt eget. Jag har mina skäl till att adoptera, men vad tänker alla andra? Har alla andra helt fel, och jag har helt rätt? Sanningen är glidande, den är inte fixerad utan beror på vilken utgångspunkt och perspektiv man har, men det är värt att överväga olika synpunkter.

I både Colombia och Taiwan har vi fått mängder av lovord. Att vi hade plats i våra hjärtan till barn som är handikappade. Ungefär så har det setts, att vi adopterat döva barn. Det är deras syn på saken, och vi har vår syn. Vi får helt enkelt enas om att vi har olika perspektiv. I många länder och kulturers ögon gör vi barnen någon slags tjänst genom att adoptera dem, och om man ser det från deras synvinkel så kan det ligga något i det. Barn som får en permanent familj slipper växa upp på t.ex. ett barnhem, vilket ju är ett plus. Ett liv i Sverige är tryggare än de allra flesta länder, fri sjukvård och utbildning är ju inte fel.

Men vår utgångspunkt är enkel. Vi har längtat efter barn och våra döttrar har varit tillgängliga för internationell adoption. Punkt.

 

  1. “Vad tacksamma de kommer att vara när de blir äldre!”

Här dras det i nödbromsen direkt. Stopp och belägg! Många kommentarer kan ses ur olika sken och nyanseringar, men här åker det röda kortet fram.
Adopterade barn har inte valt att bli adopterade. Visst kan man rent sakligt nämna saker som det som är skrivet ovan, många saker blir bättre. Men för den sakens skull får man absolut aldrig någonsin begära eller förvänta sig att ens barn skall vara tacksamma. De kan aldrig avkrävas tacksamhet för något de aldrig valt. Det är ofantligt viktigt att komma ihåg.

 

  1. “Tänk så många olämpliga föräldrar som finns, och så går ni och väntar och väntar!”

Japp. Så är det. I all ärlighet så har jag också kunnat bli sur på det ibland. Det finns jättebra föräldrar, och så finns det mindre jättebra föräldrar. Det finns föräldrar som inte bryr sig om sina barn, som missköter sina barn, det finns till och med föräldrar som slår sina barn. Där går de, ibland med både två, tre och fyra barn. Och där går jag, helt utan barn. I min väntan. Men det är ju så det ser ut – livet är orättvist. Ju fortare man accepterar det, desto bättre.

Många saker kan man göra för att påverka sin situation. Avundsjuk på någon med hög lön? Se till anledningarna bakom, kanske ligger det många års studier bakom det där fina jobbet. Sätt dig i skolbänken och gör samma resa, så är du kanske också där en dag. Sen finns det saker du inte kan påverka lika lätt, infertilitet är en av de sakerna. Långsamma adoptionsköer är en annan.

Som sagt, livet är orättvist. Vi kan inte spendera varje dag med att jämföra oss med andra, det går bara inte. Det är tillåtet att bli förbannad, besviken och avundsjuk. Men inte mot alla, och inte hela tiden.

 

  1. “Oj, vad mycket det kostar! Det borde ju vara olagligt att tjäna pengar på barn!”

Här får man ta ett djupt andetag innan man benar ut begreppen. För det tycker jag att man skall göra. En välmenande kommentar från avsändarens sida, men med farliga föreställningar bakom sig.

Det är ingen som betalar någonting för ett barn. Det förekommer helt enkelt inte. I Sverige kör vi med rent spel. Inga mutor gives, inga pengar byter händer för själva barnet. Däremot, och det är just detta som alla inte förstår, finns det en mängd kringkostnader som skall klaras av.

Först och främst har vi avgifter som skall betalas till den adoptionsorganisation man använder sig och samarbetar med. Det är den stora kostnaden, och den täcker den svenska organisationens arbete och omkostnader, samt vissa kostnader i barnets ursprungsland. Närmre än så kan jag inte gå in på här, eftersom den exakta fördelningen skiljer sig från land till land. Men det är i alla fall en avgift som betalar löner, lokalhyror, översättningskostnader och en väldig massa annat.

Utöver det har man själv en massa kostnader här i Sverige. Olika dokument skall beställas och tas fram, i vissa fall behövs ett väldigt specifikt psykologintyg som kan kosta allt mellan 5-15 000 kronor. Och slutligen så – resan. Här har vi en annan stor kostnad. I vissa fall bilar man till ett europeiskt land och lägger en mindre summa på resa, boende och annat i landet. I andra fall kan man behöva vara i landet i närmre ett år. Så det kan skilja sig väldigt mycket från land till land, och från fall till fall. Visst är det mycket pengar det rör sig om, men allt går

I våra fall har vi lite olika omkostnader beroende på att vi adopterat från två olika länder, Colombia och Taiwan. Vistelsetiden i Colombia blev ungefär tio veckor, och Taiwan blev den bara tio dagar. Men Colombiaadoptionen inklusive allt landade på uppåt 350 000 kronor. Taiwanadoptionen någonstans en bit över 200 000 kronor. Nämnas bör att det utgår ett bidrag efter hemkomst på 40 000 kronor (per adoption, naturligtvis). I skrivande stund ser det ut att höjas till 75 000 kronor vilket jag verkligen hoppas.

 

  1. “Varför måste ni gå igenom en sådan djup granskning, tänk på alla andra som kan skaffa barn hur som helst utan att någon har koll på hur de är som föräldrar!”

Ännu en kommentar som kommer från rätt ställe i hjärtat, men som saknar bakomliggande analys och eftertanke. Ja, det stämmer väldigt väl att det finns olämpliga föräldrar, som tidigare nämnts. Men för den sakens skull borde inte kontrollen vara lindrigare på oss.

Att adoptera ett barn är en enorm uppgift. Allra störst är det för barnet som får lämna allt det känner och är bekant med, lyftas upp med de rötter det har, och påbörja ett nytt liv någon annanstans på jorden. Med en eller två personer som skall bli lika självklara som de biologiska föräldrarna är för alla andra. Barnet väljer inte själv att göra denna resa, utan får mest hänga med och hoppas på det bästa.
Det är alltså av yttersta vikt att föräldrarna är lämpliga. De behöver inte vara superrika, de behöver inte vara överpedagogiska mönsterföräldrar med tusen högskolepoäng och perfekt BMI, men de skall åtminstone inte vara olämpliga. Det är där ribban ligger.

Och olämplig, det kan man vara på många olika sätt. Kanske är det gamla osäkerheter som gnager, ångest över infertilitet eller annat som ligger och spökar. Det finns tusen anledningar till varför en person är lämplig att bli förälder, och lika många potentiella anledningar till varför en person kanske inte skall beviljas medgivande att adoptera. Ett avslag innebär inte att man är en olämplig person i största allmänhet, utan kan innebära att det inte är rätt tidpunkt att adoptera just nu. Det kan finnas en eller ett par saker som behöver redas ut först, exempelvis.

Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt än idag. En rigorös och ordentlig kontroll krävs för att säkerställa att de barn som kommer hit från andra delar av världen får det så bra som möjligt. Allt annat är att ta onödiga chanser och risker med barnens liv och välbefinnande.

 

  1. “Varför skall det ta sådan tid! Kan ni inte bara få åka?”

Detta är väl den kommentar jag själv kan själv står närmast. Varje passerad månad av väntan innebär ofta en månad på barnhem. Ur barnperspektivet borde adoptionsärenden prioriteras i alla instanser, men det är i den bästa av världar. Prioriterar man upp adoptionsärenden finns det en massa andra ärenden inom ländernas socialtjänst som petas ned ett par steg på listan. Och det kanske är mycket mer akuta ärenden, något som inte kan vänta mer än höst några dagar.

Det är däremot frustrerande att känna att man väntar helt i onödan. Det kan vara hemskt påfrestande att uppleva att ingenting alls händer, och det är lätt i de fallen att skylla på en seg eller onödigt konstlad juridisk process i respektive land. Från andra personer får man ibland höra att “ja, man vet ju hur det går till i de där länderna”. Till det kan man antingen bita sig i tungan och säga ingenting alls, eller påpeka olämpligheten att rent utsagt snacka skit om barnets ursprungsland. Sverige är ju inte något mönsterland heller, det finns många juridiska processer som fastnar eller fördröjs på olika vis.

Men generellt sett kan man säga att processer tar tid, och i väldigt många fall med rätta. Utredningar om barn skall inte hastas fram. Visst är det hemskt när ärenden bara ligger och samlar damm, men man får åtminstone hoppas att det beror på en hög arbetsbelastning och att prioriteringen i slutänden är någorlunda korrekt.

 

Känner du igen dig? Har du fått en liknande kommentar, eller kanske till och med gett den till någon? Skriv gärna en kommentar.

5 svar till ”Några av de vanligaste kommentarer till blivande (och varande) adoptivföräldrar”

  1. Profilbild för Anna-Katin
    Anna-Katin

    Har gett någon liknande av de ovan. (Dock inte till någon, utan mer som frustration över allt elände som finns. ) Välmenande men rätt korkad inser man.

    1. Profilbild för Zee-Hee
      Zee-Hee

      Många av dessa kommentarer känner jag igen. Inte som blivande eller varande adoptionsförälder, utan som adopterad.

  2. Profilbild för Vanessa
    Vanessa

    Jag är själv adopterad… Mycket bra reflektioner! Speciellt de runt att internationell adoption är sista alternativet och huruvida man är en extra god person eller inte. Den sistnämnda ställs ännu mer på sin spets om man har biologiska barn. Jag hamnar ibland i att ”försvara adoption” och får framförallt höra att mina föräldrar måste vara extra bra människor/ha extra stora hjärtan. Den är sådär både att få höra och besvara. Därför extra intressant att läsa din reflektion. Tack för den välskrivna texten!

  3. Profilbild för Lotta
    Lotta

    Det märks att ni har mycket kunskap i ämnet och funderat reflekterat och tänkt mycket. Framförallt låter det som att ni verkligen lyssnat och tagit till er av de berättelser som adopterade själva ger uttryck för. Jag kanske generaliserar alltför grovt nu och är fördomsfull, men jag har fått en uppfattning av att många som adopterar inte vill se på saken såhär klarsynt som du ger uttryck för i denna text. Att adopterade av den anledningen kan känna sig överkörda och ignorerade av adoptanter, för att adoptionen ska ”försvaras” till varje pris. Såklart förstår jag att det finns säkert lika många variationer som det finns adopterade och adoptanter. Men trevligt att läsa er text. Förstår att ni är (och bör vara)0 förebilder för många!!!!

  4. Profilbild för Ellinor

    Vi har fått alla dessa kommentarer.Men den värsta var från en nära släkting som sa att vi ägde våra barn eftersom vi betalt för dom. Men svenska barn äger man inte.

Lämna ett svar till Vanessa Avbryt svar