Ensamläggningen, att välja sina strider

Sedan i höstas har jag ju haft ett jobb som inneburit många kvällar och helger. Detta har inneburit att P fått ta väldigt många läggningar själv. Och inget ont i det, så kan det ju se ut. Men när barnen först inte somnar, och sedan när de väl somnat så vaknar de om och om igen, då kan det vara kämpigt att stå med själv. Det kan vara nog besvärligt när vi är två om det, som ensam blir det inte lättare.

Nu har hon hittat en fritidssysselsättning som hon tycker är rolig, som infaller på tisdagkvällarna. Således har jag också börjat ta ensamläggningar emellanåt. Ikväll var en sådan kväll. Jag tänkte berätta om de val jag gjorde, och inte gjorde, och hur utfallet blev.

”Hoppa”, tecknar Sockret. Ja, just tusan. Det hade jag ju faktiskt lovat henne. Men det var många timmar sedan. Det var klockan 14 när hon kom hem med skoltaxin. Då skulle vi ut på en liten promenad. Vi skulle hämta posten, titta lite i naturen. Då ville hon hoppa på studsmattan och sedan gunga lite. Ja då – självklart! Det löftet var innan vår promenad råkade bli lite längre än väntat, och innan Sockret skulle ta en halvtimme på sig att gå fyra hundra meter. Allt skulle stannas och tittas på. Vi plockade skräp, tittade på grodyngel, red på käpphästar av pinnar vi hittade. Hästarna blev till fåglar, pinnarna blev jobbiga och rev oss och skulle kastas undan. Hon blev så illa sargad på benet att hon haltade. Inte för att det var något märke, men ändå. Jag bar henne på ryggen en sträcka när hon blev så förskräckligt trött. Trots en ganska tung åttaåring på ryggen gick den sträckan ungefär 8000% snabbare än vårt vanliga titta-på-allt-tempo.

Vi var hemma, åt middag och plötsligt var klockan dags. Strax efter klockan 18 lämnade P huset och körde iväg, lämnandes mig ensam med två vildungar. Där och då var de inte särskilt vilda, skall medges. Sockret hade lånat min telefon och tittade på en video med leranimation. Elsa från Frost mötte Hulken, Spindelmannen och många andra i något som mest liknande en bisarr feberdröm. Men poppis bland kidsen är det tydligen. Jag och Smulan satt på golvet och fikade på pärlplattebakelser.

”Hoppa” tecknade Sockret som sagt. Jag hade ju lovat. Tittar på klockan… 18:40. Dags att förbereda välling och kvällsmat till de bägge töserna. Men jag förstod att jag hade två val. Antingen tar jag mitt vuxenansvar och säger som det är. Klockan är för mycket, snart skall ni sova. Vi får hoppa imorgon. Då vet jag var konsekvensen antagligen blir, en potentiellt utdragen kamp med sura miner och ilskna blickar. Pappa hade ju lovat, och nu blev det inget.
Jo, jag vet. Vuxenansvaret är ibland att faktiskt säga att det blev fel. Trots att man lovat kan planer ställas in, eller skjutas upp. Men jag vet inte, jag är väl för svag i min karaktär. Oförmögen att vara auktoritär i annat än nödsituationer i mitt föräldraskap kanske. Eller bara en vanlig pappa. Men jag gjorde vad jag gör bäst i den situationen – svarar ”klockan är mycket, men jaja – okej då. Lite kan vi väl hoppa”.

Bara att sätta igång. Släpa ned bägge ungarna till sovrummet, pälsa på Smulan med overall, mössa, tjocka skor och jacka. Sockret hade inga problem att lösa kläder själv, inte i den ivern. Trots detta tog påklädningen ändå tio minuter. Nåja.

Väl ute på studsmattan visar jag henne timern på telefonen. Säger att vi inte kan hoppa så länge, att jag ställer klockan på 15 minuter. Jag drar till med en rövare och skyller allt på lillasyster. ”Smulan är pi trött, hon måste äta välling och sova snart” tecknar jag. [PI] betyder i detta sammanhanget ungefär ”väldigt”, ”jätte” eller ”verkligen”.
Av någon anledning köper Sockret situationen. Vi busar och skojar och stojar. Barnen skrattar så de kiknar, de kastar sig över varandra och håller på. Det är värmande att se hur de tagit till sig varandra. Sockret älskar verkligen sin lillasyster, och Smulan avgudar verkligen Sockret. Det är en fin sammansättning.

 

När jag visar att det är fem minuter kvar, tecknar sockret ”gunga!”. Ja… just det. Åter igen. Vill du gunga lite nu? Jodå, det ville hon. Inga problem, vi omgrupperar. Jag ställde i smyg om timern för att ge dem några minuter extra gungtid. Annars skulle det vara slut efter bara någon minut, eftersom den långa vägen på tjugofem meter tog sin lilla tid.
Några dyra minuter senare plingar det i fickan, och Sockret får titta och känna på vibrationerna från telefonen. Okej, nu var det dags.
Även här går det förvånansvärt smidigt. Jag misstänker att Sockret känner av situationen, att pappa inte riktigt har full kontroll och fogar sig lite därefter. Eller så har jag bättre koll än jag tror. Jag vet inte, något däremellan kanske.

Väl inne är det kvällsmatsdags. Smulan är alltid lätt att behaga, en flaska välling beställs varje kväll. Sockret är lite mer av en finsmakare. Jag frågade om hon ville ha ett äpple. Hennes svar var ”äpple, macka, halva kaviar, halva ost, smält, dricka… hmmm… chokladmjölk”. Vad säger man? Bara att sätta igång. Efter ett par hundra liknande beställningar har jag i alla fall fått upp tempot någorlunda.

 

 

Efter att denna delikata kvällsmåltid intagits är det tandborstning och pyjamasombyte, med tillägg för blöjbyte för Smulan. Än en gång ställer barnen upp på pappans förvirrade läge. Det bara löper på, som tur är. Efter en stunds klappande och gungande somnar Smulan precis framför mig i bärsjalen. Vilken fantastisk investering det var, att jag över huvud taget tvivlade på P’s entusiasm alltså…

Jag lade den sista stunden av kvällen på att rida runt på Mars yta och skjuta pilbåge på skelett och bygga hus. Med andra ord spelade jag Minecraft med Sockret. Vi ställde timern på ”länge”, vilket innebär 15 minuter istället för de sedvanliga 10 minuterna. När den gått från grön till gul till röd var det dags att släcka. Visst, där kom en dos ilska och irritation, men det är bara för att det hör till. Det sitter i Sockrets rutin, i hennes hela väsen. Lite dramatik måste hon bjuda på. Femton sekunder senare bjöd hon mig artigt att gå först nedför trappan till sovrummet.

 

Att vara pappa är det roligaste jag varit med om. Det är också det jobbigaste. Och det lättaste. Samt det allra svåraste. Allt på samma gång. Jag friar oftast hellre än fäller, och tänker som den gamla EMU-kampanjen: Att säga ja är roligare.
När P tar sitt vuxenansvar och säger nej, tröstar jag mig med att det åtminstone blir rätt 50% av gångerna.

 

Lämna ett svar