För tre och ett halvt år sedan satt jag i en skinnsoffa i ett mycket varmt Colombia. Jag hade precis blivit pappa för första gången och allt var så omtumlande. Precis som alla andra som står inför en adoption hade vi diskuterat igenom alla möjliga och omöjliga scenarion av det stundande föräldraskapet. Vi hade gått igenom stort och smått, täckt alla infallsvinklar från alla håll. När vi reste till Colombia hösten 2013 var vi väl så förberedda vi kunde bli. Tänkte vi, åtminstone.

Det är ju det där med planering. Du tror att du är förberedd. Men så kommer den första kallduschen som kallas ”verklighet”, och plötsligt vänds världen upp och ned. Din uppritade karta stämmer inte längre. Du har tänkt och förberett dig på dagen då du skall bli förälder, men det blir aldrig riktigt som du tänkt.
Okej, okej. Jag har sett statusuppdateringarna på Facebook från lyckliga föräldrar. Allt verkar stämma, de älskar barnen och barnen älskar dem. Anknytningen verkar gå som en dans och hela livet är glass och ballonger.
Men så har jag också suttit i samtal med föräldrar som vittnar om att allt inte gått som de tänkt. Eller hoppats. Att de stött på anknytningsproblem, utåtagerande barn, kanske känslor av att inte riktigt älska sitt barn. Men det är inte så hett att posta på Facebook eller Instagram. #anknytningsproblematik är ingen hashtag som kommer att slå.

Där och då, i det där varma hotellrummet för ett antal år sedan, var jag helt förkrossad. Jag hade ju blivit pappa. Det fanns (och finns fortfarande inte) något jag skulle låta bli att göra för mina barn. Då hade jag längtat efter Sockret så vansinnigt. Länge och mycket. Vad blev resultatet av all längtan? Jo, att hon inte ville ha med mig att göra.

Jag skrev ett blogginlägg om det. Hela själen gick åt till att skriva det där inlägget. Det var ett erkännande av svaghet, av att våra planeringar och förhoppningar faktiskt kommit på skam. Jag blev ratad, och det gjorde så fruktansvärt förbannat jätteont. Det fanns inget annat i världen jag ville hellre än att älska den här lilla flickan och få lite av det tillbaka, men det gick ju inte. Här finns inlägget: ”Om att bli vald, bli bortvald och få sitt hjärta krossat på fars dag”

Det blev bättre. Lite, lite. Dag för dag. Jag gjorde allt jag kunde. Vi fick bra tips, att jag skulle lösa allt praktiskt åt Sockret som jag kunde. Ge henne dricka, fixa mat, plocka fram kläder, hjälpa till med allt som gick. Däribland tandborstning. Detta resulterade i tandborstningar som varade väldigt länge. Det började med sura miner och slutade med att både jag och Sockret hade tandkräm i hela ansiktet. Genom att få henne att skratta kunde jag vinna hennes hjärta, en liten bit i taget. Denna strategi kanske inte var helt bra alltid, åtminstone inte vid läggningen. Då fick jag ”min stund”. När jag och P låg på var sin sida om den lilla femåringen kunde jag fjanta mig och busa med henne. Försöka få henne att skratta. Så kunde vi hålla på i en halvtimme. På andra sidan om den nyfådda dottern låg min fru, lika delar tålmodig och frustrerad. Det var ju hon som skulle få ta hand om den upptrissade femåringen när busandet väl var över. Vi låg kvar bägge två, men när den skojiga halvtimmen var över väntade en timmes nattning. Kanske hade det blivit enklare om jag inte busat igång henne, men… tja. Det kunde bara inte hjälpas. Jag mådde så bra i den stunden. P såg det, och lät oss hållas. Det blev vår lilla stund då vi kunde möta varandra. Pappa och dotter.

Det var aldrig tal om att hamna på lika villkor med P. Hon var den ”utvalda”, jag ville inte ta hennes plats. Det jag ville var att försöka visa att jag var okej. Att jag inte var så hemsk. Om hon frågade P om något, kunde P fråga mig och jag löste det. Jag ville ha lite tid med min dotter, och det löste ju sig faktiskt efter ett tag. Utan att jag propsade på att ha egen tid med Sockret eller på något vis tvinga mig till att umgås med henne om eller när hon inte ville det själv. För det var ju mamma som gällde.

Nu har vinden vänt. På sätt och vis. Nu får jag känna av lite av den känsla P hade när hon blev vald, och jag blev bortvald. Smulan har nämligen blivit ”pappig”. Och Sockret har hängt på.

 

 

Det började i liten skala. Och fortfarande är det ingen jättegrej. Men det är tillräckligt tydligt för att vara märkbart, och det påverkar både mig och P. På olika sätt.
I vardagen dyker situationerna upp emellanåt. Om Smulan sitter på P:s höft och jag går förbi och gosar, sträcker hon sig ofta efter mig och vill sitta hos mig. Sitter hon hos mig och jag behöver göra något, försöker jag lämna över till P. Men nej, då skall lilltösen klamra sig fast i mig och gråter när hon blir överlyft. En massa såna småsaker som sätter sina små, små spår. Ett i taget.

Sockret då. Vid något tillfälle har hon blivit sur på sin kära mamma. Då har hon uttryckt att det skulle räcka med oss tre. Pappa, Sockret och Smulan. Så har hon sagt om mig tidigare också, men nu är det en liten del i det mönster som uppvisas.
Här hjälper det garanterat inte att jag oftast är den som låter sig charmas av den lilla åttaåringens stora bruna ögon. Hon som sträcker sig upp mot mig och viftar med händerna som en fågel. Det har blivit min och hennes grej när jag skall bära ned henne för trapporna efter tandborstningen.

Det är nämligen bara jag som fortfarande bär henne på det viset. Det är bara jag som säger ”ja, ja, ja” när jag borde säga ”nej, du fixar det, du klarar det själv”. Men det är så vansinnigt svårt. Jag vet att jag inte borde, men det är omöjligt ibland.
Nota bene: självklart säger jag nej till de riktigt viktiga sakerna. Vissa saker ruckar man inte på. Men de där småsakerna som gör att barn tenderar att vända sig till den föräldern och fjäska lite extra – just de sakerna har jag svårt att säga nej till…

Nu har vi varit föräldrar i ett antal år. Vi har stött på samma situationer ett antal gånger och vet mycket säkrare hur vi skall hantera dem. Vi vet vilka strider som är värda att ta, vilka vi skall lägga energi på och inte. Trots det, vissa situationer överrumplar en ändå. Det är ju så med känslor, de är svåra att förutse och omöjliga att styra över.

Anknytningen är ju inte helt okomplicerad den heller. Det är en svår process. Ett faktum att tänka lite extra på är att ett barn har en primär anknytningsperson åt gången. Det kan vara den ena eller andra föräldern, men i regel är det just så. En person åt gången. Inte två på lika villkor. Det innebär ju då att en blir vald, och en blir bortvald.

Jag blir alltså inte längre ratad. Tvärtom är jag den som ofta blir vald. Min teori är att jag presenterar ”alternativet”. Nu är jag förvisso hemma och jobbar den mesta tiden, men P är ändå lite mer närvarande än vad jag är. Då blir jag det roligare alternativet. Jag som leker och busar lite mer än jag är allvarlig och sätter gränser. Det gör jag, märk väl, men kanske inte lika ofta eftersom jag ett antal timmar om dagen sitter i arbetsrummet och jobbar.

P håller inte med i min analys. Hon tycker att jag skall acceptera att barnen kan vara pappiga, att jag faktiskt kan bli vald jag med. Mm, kanske det. Eventuellt lite grand då.

Det är inte helt enkelt att handskas med de känslorna. För vad innebär det egentligen att bli vald? Jo, att barnet faktiskt har gjort ett val. Och i det valet har barnet sagt ”ja” till någon, och ”nej” till någon annan. Det går inte att välja, utan att samtidigt välja bort. Då står jag där och blir vald, men hur skall jag fira det när jag ser att P blir bortvald? Även om vi gått igenom en väldig massa under de senaste åren och har fått många bra perspektiv, så minns jag ändå känslan. Att bli bortvald av en liten varelse som du skulle göra vad som helst för, det är inte en alldeles rolig känsla. Trots all din vuxna kunskap blir det en rätt stark känslomässig smäll.

Visst, det går i perioder. Mammig, pappig, sånt händer. En del av mig skulle naturligtvis önska att detta kunde avhandlas med en axelryckning. Att man skakar av sig och går vidare som om inget hade hänt. Men min grubblande natur tillåter inte sådana lyxer. Nej, istället måste jag stanna upp och gräva djupt i den känslomässiga myllan. Gräva djupare efter fler känslor, mer komplicerade och mångfacetterade.

Om jag blir glad över att bli vald, blir jag då automatiskt glad över att min fru blir bortvald? För det är ju det som skett. Jag kan ju inte gärna bli glad på hennes bekostnad.
Vi vet att detta är en fas i livet. Att det är något som alla barn går igenom. Och att snart, snart kan det vända totalt. Att det bara är P som duger, och jag är kass och borde flytta ut i förrådet enligt flickorna. Sånt kan ju hända, och det kan vända tvärt. Men all information till trots så lever som sagt känslorna ett eget liv.

Vi samtalar om det, går igenom hur vi tänker och känner. Och samtidigt som jag försöker att resonera nyktert över situationen och bara glädjas åt kramarna och känslan av att vara utvald, finns det alltid kvar en lite bitter eftersmak över att P blivit ratad. Vi får försöka minnas hur vi känner just nu. Om ett kort slag kan ju rollerna vara helt omvända.