När jag blev en vanlig pappa

Ibland tar det lång tid att komma fram till målet. Till det man önskade från allra första början. Så har det blivit för mig, har jag kommit till ett ställe dit jag längtade för så många år sedan. Jag har blivit pappa. Varken mer eller mindre. På ett vis.

Jag minns första gången jag sade det till någon utomstående här i Sverige. ”Min dotter”. Det kändes magiskt. Stoltheten gick inte att ta fel på, jag svävade nästan på små moln när jag sade det. Personen framför mig var en receptionist på Sahlgrenska i Göteborg. Den kompletta meningen var ”min dotter och min fru är i väntrummet”. Det kändes som ett litet fyrverkeri i bröstet när jag sade orden. Receptionisten brydde sig inte det minsta.

Den magiska känslan levde kvar länge. Det finns fortfarande kvar och kommer nog alltid att göra det, om än i mindre skala än i början. Många års längtan hade passerat. Det tog åtta år från att vi började försöka själva, till att jag stod där på öron-näsa-hals med min lilla kölapp i näven. Efter så lång väntan och längtan blir föräldraskapet så mycket större, så mycket verkligare. Än idag känns det magiskt att jag faktiskt är pappa till inte bara ett underbart barn – utan två! Overkligt!

Åren av ofrivillig barnlöshet var horribla. De var hemska. Det är något jag aldrig skulle önska någon. Det är en sak att längta efter något världsligt som semester, kaffe, en lottovinst eller vad som helst. Men längtan efter föräldraskapet, det längtan är något helt annat. Det är kraftig, molande värk som aldrig lämnar kroppen. Längtan finns där när du vaknar, en känsla av tomhet. Ett hål i bröstet. Varje kommentar känns, varje fråga gör ont, varje ifrågasättande bränner i huden. För min del tog det många år innan känslan av oduglighet började mattas av på allvar. Infertiliteten innebar att det var mitt ”fel” att det aldrig blev några barn. Vi bestämde oss snabbt för adoption, men i takt med att vi fick bekymmer även med adoptionsväntan kom känslan av skuld och skam tillbaka. Först idag, så många år senare, kan jag egentligen med fullkomlig ärlighet säga att jag har kommit över det helt och hållet. Men känslan kommer jag aldrig att glömma.

Nu står jag alltså där, på den plats jag längtat till i så många år. Jag är förälder, jag är pappa.

För många år sedan skrev jag en text om att jag längtade så förbannat efter att få trampa på en legobit som ungarna inte hade städat undan. Och så var det. Jag längtade till precis allt, även det som annars ses som negativt. Att få rå om ett barn, oavsett tillstånd, var det jag ville mest i världen. Jag ville ta mig an allt som föräldraskapet kunde tänkas erbjuda, både det roliga och det mindre roliga. Det kunde vara hemskt frustrerande att höra föräldrar beklaga sig över något deras barn gjorde. Att de inte sov på natten, att de inte åt, att de ritade på väggarna, vad som helst. Jag sade aldrig något, min inombords kände jag att de inte borde gnälla. De var ju åtminstone föräldrar.

Nu är jag själv i den sitsen. Och då drar jag mig till minnes en önskan jag hade när vi precis började prata om adoption. Att jag ville inte bli förälder med prefix, alltså inte adoptivförälder eller IVF-förälder eller något annat. Jag ville bli förälder. Jag ville bli pappa. Punkt. En helt vanlig pappa som går med barnen i affären och bara är pappa. Nu har jag faktiskt landat i det också – märkligt nog.

Märkligt kanske eftersom jag driver en blogg som avhandlar just frågor om adoption, frågor om barnlöshet, frågor om dövhet och teckenspråk och inkludering. Det jag skriver om är inte alltid det alldagliga. Eller det enkla. Det är inte inlägg om matkassar eller altaner, utan jag har medvetet valt att ta upp ämnen jag tänker mycket på, sådant som inte alltid är så lätt att finna svaren på. Och kanske har det hjälpt mig att komma framåt?

För idag är det lätt att konstatera, livet blev ju inte som jag trodde. Istället för biologiska barn blev det två adopterade barn. Istället för att kunna spela upp min favoritmusik för barnen fick jag lära mig teckenspråk. Väldigt lite blev precis så som jag ställde in mig på, då för många år sedan. Men det finns ingen som helst ånger. Jag skulle inte byta det jag har idag mot något i hela världen. Jag är så innerligt glad för allt vi gått igenom, för vi har vuxit på det. Jag har vuxit i de här processerna. Och fortsätter att göra det. Jag har lärt mig så mycket, och kommer i framtiden att få lära mig så mycket mer. Om ämnen jag aldrig varit i närheten av förut.

Ändå. Trots allt detta som blev annorlunda, trots att vi inte riktigt kan köra på samma motorväg i livet som många andra utan navigerar oss fram på en liten stig vid sidan av, känns livet så normalt. Vi har vårt normaltillstånd. Okej, vi följer inte den väg vi trodde, och inte samma väg som de flesta andra, men det är okej. Alla behöver inte se likadana ut eller fungera på samma sätt. Alla de nya saker som först kändes ovanliga i mitt liv har nu blivit det självklara. Barnlöshet. Infertilitet. Adoption. Döva barn. Vi har en familjebildning som är lite ovanlig, vi har barn som är lite ovanliga. Vi har gjort val som är lite ovanliga. Men ändå har vi en helt vanlig familj. Helt vanliga barn. Vi gör naturliga val för familjens och barnens skull.

Och jag? Mitt i allt detta stannar jag upp och ser på mig själv. Vem är jag? Jag är en helt vanlig pappa.

 

Lämna ett svar