Hur går det till att adoptera? Och vad kostar det?

Något helt enkelt svar på frågan finns inte. En adoption är oftast en lång process, och kostnaderna ser aldrig exakt likadana ut. Jag har dock fått frågan så pass många gånger att jag vill försöka att förklara processen och kostnaderna, åtminstone på ett ungefär. Åter igen – det finns inte två processer som är 100% identiska, allt jag skriver blir en fingervisning, och inte en absolut sanning.

Okej! Steg ett. Du eller ni väljer att satsa på adoption. Antingen har ni ett par som harvat runt i IVF-svängen ett tag, eller så känner ni bara att adoption är rätt för er. Eller dig. Adoptera barn kan man göra även som ensamstående. Alla länder godtar inte det, men många gör det.

Det första steget är att bli medlem i en organisation. Även här finns det undantag, det går att genomföra en internationell adoption utan att ta hjälp av en organisation, men det blir väldigt mycket krångligare och är inget som är vanligt. Bland annat behövs en koppling till landet. Det finns flera organisationer att välja mellan, Adoptionscentrum, Barnen framför allt och Barnens vänner. Det har funnits flera tidigare, men idag finns de tre tillgängliga.
Till organisationen som väljs skall en medlemsavgift betalas och eventuellt en sökandeavgift betalas. Här kan kostnaderna variera, allt från 500-3500 kr/år (på ett ungefär).
Att bli medlem tidigt är viktigt. Då får man ett könummer så fort som möjligt, vilket är gynnsamt senare. Du/ni behöver inte vänta på ett medgivande från kommunen (mer om det strax) för att bli medlem – hellre förr än senare!

Okej, nu är medlemskapet fixat. Då går vi vidare. Föräldrautbildning. Alla kommuner har något system för föräldrautbildning, som är ett obligatoriskt steg i att bli adoptivförälder. Väldigt få kommuner verkar ha egna utbildningar, utan hänvisar till externa aktörer. När vi bodde i Halmstad fanns det ingen kurs på gång i närområdet inom den närmsta tiden, så vi blev hänvisade till en kurs i Göteborg om vi ville få utbildningen gjord någorlunda snabbt. Kostnaden var 2500:- per person. Det hela innebar att vi åkte upp till Göteborg tre eller fyra antal lördagar.
Utbildningen går igenom vilka förväntningar och förhoppningar deltagarna har på ett föräldraskap genom adoption. Kursledaren vrider och vänder på begreppen i syfte att få deltagarna att tänka till och se på saker och ting ut nya perspektiv. De flesta deltagarna har tänkt mycket och länge, men en del är väldigt nya i tankarna på att bli föräldrar och drar stor nytta av kursen. För vad innebär det att vara förälder? Att bli mamma eller pappa till ett barn som redan finns? Vad kan man tänka sig kommer att hända? Kommer det att bli perfekt direkt, eller blir det jobbigt?
En reflektion jag gjorde var att det fanns ett mycket stort behov av fria diskussioner. När vi väl hamnade i det rummet med alla andra märktes hur stor behov killarna hade att ventilera med andra killar i liknande situation, exempelvis. Men jo, denna utbildning är alltså obligatorisk för att gå vidare.

Nästa steg är att snacka med kommunen. Varför det? Jo, du eller ni behöver kommunens godkännande för att få adoptera ett barn. Det godkännandet kallas ett medgivande och fås efter en godkän hemutredning. Ett medgivande är inget man bara svänger förbi kommunkontoret och plockar upp på väg hem från jobbet. Nehej du, lite noggrannare koll behövs! För att bli godkänd krävs att du eller ni träffar en socialsekreterare/utredare under ett flertal tillfällen. Minst ett hembesök, ett gäng träffar på kommunkontoret. Om ni är ett par så träffar ni er utredare som par vid några tillfällen. Sedan är det i regel minst en träff på ”tu man hand” med utredaren också. Det kan alltså röra sig om fem-sex träffar, ungefär.
En adoptionsutredning har som syfte att reda ut en viktig fråga: Är detta en lämplig familj för ett adopterat barn? Här går åsikterna isär lite grand. Ofta stöter jag på attityden att det ju inte borde vara så svårt att få ett medgivande, alla andra har det ju så lätt som ”skaffar barn till höger och vänster”. Jo, förvisso. Men min inställning är att det skall vara svårt. Eftersom socialsekreterare inte är några maskiner, blir bedömningarna individuella. Men det är i stort sett aldrig enkelt, kraven är någorlunda höga.

Under utredningen gås en väldig massa saker igenom. Några av frågorna kan låta så här: Varför vill du/ni adoptera ett barn? Beror det på att det inte går att sätta ett barn till världen på biologisk väg? Hur känns i så fall det? Har du/ni smält det till fullo? Saknar du/ni möjligheten att inte få ett biologiskt barn?
Hur är er parrelation? Är ni kärleksfulla mot varandra? Bråkar ni ofta? Om vad bråkar ni? Vad gör ni när ni är osams? Vem av er har svårt att säga förlåt?
Hur var din barndom? Hade du många vänner? Var du mobbad? Hur kändes det? Var du själv någonsin elak mot någon? Varför, hur gick det till? Har du en bra relation till dina föräldrar idag? Och syskonen? Hur var uppväxten? Hur var dina föräldrar under uppväxten? Vem har du bäst relation till idag? Var det samma när du var barn? Är du nöjd med din uppväxt idag? Har du dragit några lärdomar av din barndom? Skulle du vilja förändra något?
Om ni är ett par som söker att adoptera, vem skall vara hemma med barnet först? Eller mest? Hur viktigt är det att ha en nära relation med sitt barn? Hur uppnår du det? Hur kommer ni att göra när barnet bara gråter? Vad händer om ni inte känner att ni älskar barnet ni adopterat? Om barnet inte älskar er?

Det är bara några få av de frågor jag hört. En adoptionsutredning är en riktig djupdykning i parrelationen och i dig som individ. Och jag tycker att det är bra. När det gäller adoption av ett barn kan det aldrig vara FÖR noga utrett. Visst har jag hört talas om befängda frågor eller övernitiskhet, men det hör till undantaget.
Du/ni behöver alltså vara sunda och stabila individer. Ni behöver ha en plan för det barn ni tar emot, och dess framtid. Det behöver finnas goda och trygga relationer runtom er, och ni måste kunna försörja er själva och barnet.

För att få medgivande krävs inte bara hemutredningen och föräldrautbildningen, utan även ett läkarintyg. Det intyget kan kosta pengar beroende på var du bor och vilken policy som finns lokalt. Jag är av den starka åsikten att det borde vara gratis, men tyvärr är det inte alltid så. För vår del har det kostat runt tusenlappen per person. Det är längd, vikt, blodprov och urinprov. HIV-test tas, samt en del andra kontroller.

Om och när man fått sitt medgivande av kommunen är det giltigt i två års tid. När tiden börjar rinna ut, behöver medgivandet förnyas. Det är i regel ingen total repris av den ursprungliga utredningen, i synnerhet inte om du/ni har kvar samma utredare. Då kan man träffas någon gång och uppdatera sig om jobb, bostad och relationer. Det krävs ett nytt läkarintyg också.
Medgivandet fås inte automatiskt av utredaren, utan beslutet fattas en nivå högre upp. Utredaren lämnar sin rekommendation, ja eller nej.

 

På just den här grusvägen har vi gått och pratat. Längtat. Kanske gråtit en skvätt. Hoppats att vi någon gång skulle få bli föräldrar. Och plötsligt, ett antal år senare, har två gjort två adoptioner och blivit föräldrar till världens häftigaste tjejer.
På just den här grusvägen har vi gått och pratat. Längtat. Kanske gråtit en skvätt. Hoppats att vi någon gång skulle få bli föräldrar. Och plötsligt, ett antal år senare, har vi två gjort två adoptioner och blivit föräldrar till världens häftigaste tjejer.

 

Jahapp, det var det det! Nu är alltså medlemskap i en organisation fixat. Föräldrautbildningen är klar. Medgivandet finns i handen. Vad händer nu då? Jo, nu väntar man.

Väntan är en stor del av adoptionslivet. Det är en horribelt jobbig väntan. Den är ofta olidlig. Efter en längre tid som ofrivilligt barnlös har längtan efter barn vuxit sig så stor att den ofta tar över det dagliga livet. För min del kunde jag ofta inte gå en timme utan att tänka på att bli pappa. Det var A och O, det var mitt allt. Inget annat spelade större roll än det. Och då är jag kille. Okej, jag vet, könsstereotyper är så mossigt och förlegat. Visst. Men väldigt många kvinnor jag talat med, i princip alla, har varit längre fram i tanken än sina respektive killar. Om vi snackar den typen av parrelationer, som ju är statistiskt sett vanligast. Och i de lägena har oftast längtan varit jättestor hos killarna, men ÄNNU större hos tjejerna. Bakom tjejerna finns ofta flera år av barnlängtan innan deras kille hoppat på tåget med att försöka bli med barn.

Väntan ja. Stå i kö och vänta. När man blir medlem i en organisation kan man få ett könummer som motsvarar datumet man blev medlem. Då får man fundera över vilka länder som matchar ens situation, och vilka länder som faller bort av någon anledning. Några av länderna är det många familjer som är intresserade av, då blir köerna längre. Den som står längst fram i kön kanske stått där i fyra år, då vet du att det lär dröja ett tag. Något annat land kanske har kortare kötid. Det kan skilja sig mycket åt.

När man blir medlem och ställer sig som sökande hos en organisation har man oftast ett samtal med dem. Vem är du/ni, vad är önskemålen. En diskussion tas för att rätt matchning skall ske för alla parter.

Ofta får jag frågor om hur mycket man får önska/bestämma som adoptivförälder. Vissa felaktiga tankar finns.
Det går inte att önska kön på barnet. Ej heller hudfärg eller något liknande. Den diskussion som tas gäller ålder på barnet, och den ålder som är lämplig är redan diskuterad med hemutredaren på kommunen. Du/ni kan ha medgivande att adoptera ett syskonpar, exempelvis. I diskussionerna kan även ha tas upp att adoptera barn med ett i förväg känt särskilt behov. Mer om det strax.

Jag brukar mena att det finns tre sätt att bli förälder genom adoption. Det är också en generalisering, men ändå.

Ett. Den vanliga kön. Då väntar du/ni på att adoptera ett ”friskt barn” i det åldersintervall som diskuterats. Jag skriver friskt med citationstecken av en anledning. För det första, det händer emellanåt att barn som adopteras har en sjukdom eller något tillstånd som inte framgått tidigare. Då menar jag inte några enorma saker som att barnet saknar armar och ben, men det kan vara saker som inte märkts på tidigare läkarundersökningar eller rentav velat döljas/förskönas av något land för att öka chanserna till adoption för barnet. Det är inte det vanligaste, men det har förekommit.
För det andra, vad är ett ”friskt” barn för dig eller er? Om man tänker sig ett ”perfekt” barn utan några skavanker får man snällt tänka om. Och helst undvika adoption helt och hållet.
Barn som genomgår en adoption upplever ett oerhört stort trauma. De genomgår en eller flera stora separationer, något som inte sällan sätter spår för lång tid framöver. Eller resten av deras liv. Sedan kan deras första uppväxtår ha varit i en miljö som inte är gynnsam för ett litet barn. Barnhem är inga hem för barn. Det barn som adopteras kan vara ”friskt” men vara djupt präglad av barnhemstiden, ha blivit negligerad p.g.a. många barn på få barnskötare eller något annat. Det går aldrig att garantera eller veta vilket barn man blir förälder till ens i den vanliga kön, därför är det av stor vikt och betydelse att en adoption sker med öppet hjärta, mycket tålamod och ovillkorlig kärlek i rik mängd.
Den vanliga kön kan man stå i under flera år. Då behöver medgivandet förnyas, nytt läkarintyg skaffas. Generellt sett kan sägas att köerna är väldigt långa idag. Färre och färre ”friska” barn adopteras bort idag, delvis beroende på att givarländerna fått bättre stöd till familjer och ett bättre socialt skyddsnät. Men tyvärr också för att det ses som lite skamligt för ett land att behöva adoptera bort barn till andra länder. Vissa länder stänger ned adoptionsverksamheterna och låter hellre barnen bo kvar på barnhem eller institutioner tills de är myndiga (t.ex. 18 år) då de får klara sig helt på egen hand.
Står man i vanlig kö för att adoptera, är själva ögonblicket då man blir förälder ofta ett telefonsamtal. Kontakten på organisationen ringer upp och säger ”grattis, ni har blivit föräldrar!”. Lite information fås över telefon, sedan kommer mer information lite senare. Till exempel per mail. Då får du/ni veta vem ert nya barn är, och ungefär när ni kan åka och hämta barnet.

Två. Barn med särskilda behov. Eller rättare sagt, barn med i förväg kända särskilda behov. Alla barn har särskilda behov. I synnerhet har adopterade barn det. När jag föreläser brukar jag säga så här: Det största särskilda behov ett adopterat barn har, är ofta adoptionen i sig självt. Visst finns det en massa undantag, men min tanke är så här. När läpp-, käk-, och gomspaltens många operationer är gjorda och allt är färdigt. Eller benprotesen utprovad. Eller blodsjukdomen till slut visar sig var under kontroll, hjärtfelet inte vara särskilt anmärkningsvärt eller något annat. Fysiska hinder övervinns eller integreras i vardagen på ett sätt som gör att de inte blir så viktiga efter ett tag. Men adoptionen i sig, med de separationer de medfört, finns kvar. Det kan finnas en känsla av rotlöshet som inte går att råda bot på, en längtan efter ett diffust ursprung som inte går att ta på. Det finns rasism överallt runtomkring oss – den drabbar inte sällan ett adopterat barn. Det finns tusen saker som gör att adoptionen och tiden på t.ex. ett barnhem följer ett adopterat barn genom livet. Jag är tydlig med min ståndpunkt – det är i princip alltid bättre att adopteras till en permanent familj, även om det medför en flytt till en annan världsdel, än att spendera livet på ett barnhem. Det är min starka åsikt, även om alla inte delar den.
Nåväl! Barn med särskilda behov då. Eller SN, som står för special needs. Här skiljer det sig jätte-jätte-jättemycket åt. Men vissa mönster finns. Just läpp-, käk-, gomspalt är ganska vanligt i Kina. Men det finns en väldig massa saker. Det kan vara en klumpfot, hjärtfel, cp-skada, dysmeliskada (t.ex. sakna en underarm som första flickan vi väntade i nio månader på), syn- eller hörselnedsättning (bägge våra döttrar är ju döva, alltså barn med särskilda behov) eller något annat. Syskonpar klassas ofta som barn med särskilda behov, även äldre barn.
Om man är öppen för barn med särskilda behov så har även det gåtts igenom med hemutredaren på kommunen. Det är ofta svårt och känslomässigt att gå igenom hemma vid köksbordet. Vad kan man tänka sig? Vad väljer man bort?
I vårt fall kändes det väldigt jobbigt. Alla rutor vi inte bockade i kändes som att vi valde bort barn. Sade att de inte platsar hos oss, att vi inte ville ha dem. Så är det ju inte i praktiken, det viktigaste är att beslutet fattas på rätt grunder. Men det kan kännas väldigt tufft.
Här finns alltså inte riktigt en kö på samma vis. Om någon nyss blivit medlem och är öppen för särskilda behov som t.ex. är väldigt vårdkrävande, och ingen annan medlem är det, kan en matchning gå fort om ett sådant barn dyker upp. Om ett barn som kan vara en matchning dyker upp, tar organisationen kontakt med dig/er. Då är det inte fråga om ett ”grattis!”-samtal, utan en förfrågan. ”Hej, vi har en möjlig matchning här, vill ni veta mer?” Säger man ja till mer information, får man lite betänketid. Vissa saker kanske behöver kollas med en läkare. Ofta har organisationerna samarbete med någon läkare som ser över informationen om barnet och kan ge lite råd om vad man bör vänta sig. Säger man ”ja”, går man vidare och förbereder adoptionen. Säger man ”nej tack” är det ingen som har några sura miner för det. Förhoppningsvis skall diskussionerna med organisationen (och mellan de blivande föräldrarna) ha varit så pass bra att alla vet vad som gäller. En förfrågan att bli förälder är svår att säga nej till, men ibland ser man inget annat val än att tacka nej. Det kan vara ett större särskilt behov än man känner sig redo för, det kan gälla en sjukdom som behandlas på ett långväga sjukhus, eller någon annan anledning.

Tre. Barn söker familj. Organisationerna har ett system där de lägger ut kortfattad information och eventuellt en bild på ett barn eller syskonskara. Den informationen är tillgänglig endast för medlemmar som betalt in sökandeavgiften. Det rör sig om barn med särskilda behov som organisationen inte kunnat matcha genom att fråga folk som stått i kö till det land där barnen befinner sig. Då kan informationen läggas ut på en särskild sida, så att ALLA sökande medlemmar kan se det. På så vis ökar chansen att kunna matcha barnet med en familj snabbare. Anmäler man sitt intresse påbörjas processen därifrån, om man anses vara en bra matchning och blir utvald till nästa steg.
Det flicka vi väntade på först fanns på den speciella sidan.

Somliga länder kräver psykologintyg. Det kan vara ett enklare, men i vårt fall krävde Colombia ett intyg enligt någon av två modeller. Antingen NEO PI-R eller 16PF. Vi stod och kliade oss i huvudet – vad tusan var det? Vi var en av de första familjer att behöva göra det, och det tog ett tag innan vi hittade någon psykolog som hade rätt certifiering. De testerna är annars vanligast i sammanhang som rekrytering av personal och liknande. Kostnaden för detta låg på 8000:-. Mycket pengar, men både nödvändigt och faktiskt väldigt intressant. Vi såg det som ett tillfälle att lära känna varandra, och oss själva, lite bättre.

Samla ihop papper till akten. En bunt papper skall skickas till det land du/ni vill adoptera ifrån. Detta görs för att socialtjänst eller barnhem i det aktuella landet skall kunna läsa på om er, och se vilket eller vilka barn som kan vara en lämplig matchning. Här behövs utdrag ur belastningsregister, skuldfrihetsintyg, en massa fräcka dokument som du aldrig kommit i kontakt med tidigare. Det skall tas bilder på dig/er i olika situationer. De bilderna skiljer sig åt beroende på vilket land de skall skickas till. I vissa länder är det absolut tabu med husdjur på bilderna, ofta skall det vara välklätt eller rentav uppklätt på bilderna.
Tänk dig riktigt stela, onaturliga bilder där ett matbord är uppdukat och du/ni sitter finklädda och ler mot kameran. Lite den typen av bilder. Inte så farligt, det är något att minnas och skratta åt efteråt. Vi svenskar är ju ofta väldigt informella, vilket går emot många länders tankar om hur man presenterar sig från sin bästa sida.

Antingen skickas akten till landet, och sedan följer en period av väntan på matchning och det magiska samtalet. Eller så kan det råka bli att det kommer en förfrågan på ett barn från ett land som du/ni inte har papper i just nu. Känns det rätt och ni vill fortsätta, blir det till att samla papper illa kvickt och få iväg akten till landet.

Kostnader då! Ja, här kommer några av de stora kostnaderna. Hittills har jag berättat om några kostnader. Föräldrautbildning, läkarundersökning och psykologutlåtandet. Men nu kommer det stora. I samband med att akten skickas iväg till landet skall oftast en första avgift betalas till organisationen. När matchningen sedan görs och du/ni får ett barnbesked betalas en andra avgift. De totala kostnaderna varierar kraftigt, beroende på vilket land det är. Men det kan vara mellan 100 000-200 000:-. Eller lite mindre, eller lite mer. Ta det som en fingervisning.
Vad går pengarna till då? En del går till adoptionsorganisationen. De är icke vinstdrivande och den avgift som erläggs går till att betala löner, lokalhyra och en massa mer. Organisationerna ägnar sig också åt biståndsverksamhet, hjälp att söka rötter och annat. En annan del går till landet som barnet adopteras från. Då är det dels till barnhemmet där barnet bor.
I detta finns även kostnader för stämplar, legalisering av dokument, auktoriserade översättare som skall göra sitt jobb, och så vidare.

 

Första etappen på väg till Sockret i Colombia. Från Göteborg flög vi till Paris och bjöds på en magisk soluppgång.
Första etappen på väg till Sockret i Colombia. Från Göteborg flög vi till Paris och bjöds på en magisk soluppgång.

 

Till sist då – resan. Här varierar det också väldigt stort. Somliga länder i Europa kräver mer än en resa. Första resan är ett steg i processen. Det kan vara för att träffa barnet och lära känna det, åtminstone bekanta sig och se så att allting känns bra. Sedan får man åka hem igen och vänta på att återvända och hämta barnet. Åter igen, alla processer är olika i olika länder.
De flesta länder kräver bara en resa, och på den resan hämtar man också hem sitt adopterade barn till Sverige. Då flyger man till landet, spenderar ofta några dagar på hotellet för att komma på plats och kanske fixa med lite pappersarbete (skaffa id-kort eller något annat som krävs). Sedan är det dags för själva överlämningen.

Överlämningen är något speciellt. Lika delar magiskt och tragiskt. För några personer innebär detta ögonblick den lyckligaste stunden någonsin, där de får bli föräldrar. För andra personer kan det vara det svåraste de är med om, om det är den biologiska mamman som är med och lämnar över sitt barn till en annan familj. Det skall alltid kommas ihåg, tycker jag, att det inte bara är glass och ballonger. Adoption är inget rosaskimrande och fluffigt, utan något som i grund och botten är en lösning på en ofta tragisk situation. Adoption är ofta den minst dåliga lösningen för barnet, där alternativet då kan vara en uppväxt på en institution.

 

Jag och vår tolk på väg in till ICBF:s kontor i den stad i Colombia där vi adopterade Sockret. Nervositetsnivån var skapligt hög.
Jag och vår tolk på väg in till ICBF:s kontor i den stad i Colombia där vi adopterade Sockret. Nervositetsnivån var skapligt hög.

 

Överlämningen kan ske på många olika ställen. För oss har den skett på ett rum hos den colombianska socialtjänsten ICBF. Närvarande var vi två föräldrar och vår dotter, och även vår tolk, vår advokat, en socialsekreterare och en psykolog från ICBF. Dessutom en defensora, alltså en representant för myndigheten, och någon annan kollega till henne. Där fick vi träffa Sockret efter tio korta minuters pappersifyllande och frågestund.
I Taiwan var det i ett rum hos barnhemmet. Lugnare takt men ännu mer känslosamt då den biologiska mamman var närvarande och bokstavligt talat lämnar över sin dotter i våra armar.
I andra länder kan det ske på ett hotellrum, ett konferensrum eller någon annan lokal. Ibland får man väldigt mycket information om barnet, dess rutiner och bakgrund. Ibland extremt lite eller ingenting alls. Den ena adoptionen är aldrig den andra helt lik.

 

Trevande händer. Vid överlämningen av Smulan i Taiwan var Sockrets förväntan lika stark som vår. Vi längtade alla efter lillasyster.
Trevande händer. Vid överlämningen av Smulan i Taiwan var Sockrets förväntan lika stark som vår. Vi längtade alla efter lillasyster.

 

Resan är en av de saker som kan innebära en stod kostnad för den eller de som adopterar. Om man lagt 20 000-30 000:- på föräldrautbildning, psykologintyg, läkarintyg och diverse papper som skall beställas fram, och ovanpå det kanske lagt runt 200 000:- på själva adoptionsavgifterna, kan resan innebära en ytterligare kostnad på kanske 80 000:-. För oss var Colombiaresan ungefär i den regionen, eftersom vår vistelsetid var ganska lång. 2,5 månader spenderade vi i Colombia. Betänk då att vi valde budgetalternativet med boende på lägenhetshushåll med självhushållning. Skulle vi gått på tolkens linje och valt det fina hotellet i staden hade kostnaden ökat väsentligt.

En totalkostnad för en adoption kan alltså variera stort. Från runt 100 000:- till 350 000:-, eller mer. Vissa länder kräver en lång vistelsetid, ett halvår eller mer. Somliga länder räcker det att åka till och vara där en vecka.
För min egen del sätter jag stort värde på våra bägge resor. En gång till Colombia, nästa gång till Taiwan. Bägge resor innebar enorma intryck på olika vis, och även om jag hade hemlängtan i Colombia så ser jag fördelar med att ”bo in sig” i ett land och lära känna landet från grunden. En längre vistelsetid är en påfrestning, men är ofta givande om man är öppen för nya intryck och kan anpassa sig efter nya situationer. Oavsett vilket det blir, är det enligt mig föräldrarnas skyldighet att försöka ta in så mycket som möjligt av landet. Allt för att landet skall skapa starka minnen hos föräldrarna och kunna ”finnas med” under barnens uppväxt. Att säga ”nu glömmer vi din bakgrund, du är svensk nu” är fel väg att gå. Det går inte att radera barnets ursprung, och jag hoppas inte att någon ser det som ett alternativ eller något att sträva efter.

När man väl är hemma i Sverige igen, är det oftast klart. Oftast är adoptionen ”stark” och den juridiska processen är avslutad i landet man besökt. Så sker exempelvis i Colombia. Det juridiska beslutet som fattas i Colombia blir automatiskt giltigt i Sverige. Men vissa andra länder, som Taiwan, är inte anslutna till Haagkonventionen. Då blir det en så kallat ”svag” adoption. När vi landade i Sverige var Smulan inte vår juridiska dotter i Sverige. Bara i Taiwan. Då måste vi genomföra en adoption till i Sverige, åtminstone på papper. Då skall en bunt dokument lämnas in till tingsrätten som sedan fattar sitt beslut. Det är alltså en i princip uteslutande formell process, men det skall göras i vilket fall.
För vår del har vi alltså två barn, men har genomfört tre adoptioner. En i Colombia, en i Taiwan och en i Sverige!

Hemkomsten är ofta något väldigt känslosamt. Efter att ha varit en ny familj i den bubbla som blir i landet, oavsett vilket boende eller resesätt som gäller, kommer vardagen tillbaka i Sverige. Då börjar det riktiga arbetet med att hitta ett nytt fotfäste som familj. En ny gruppbildningsprocess sätts igång, där alla skall hitta sina nya roller. En viss smekmånadsperiod kan man ofta räkna med, men sedan kommer livet igång ”på riktigt”. Då börjar det nya livet som förälder, det som aldrig upphör eller aldrig kan pausas. Har du blivit förälder till ett barn med särskilda behov börjar ofta en ny resa, vid sidan av det vanliga föräldraskapet. Då är det kontroller och undersökningar och andra sjukvårdskontakter. Habilitering och allt vad det kan tänkas vara. För vissa är det ett val som lägger om hela livets kurs, med sär- eller specialskola, tät kontakt med sjukvården, nya bekantskaper i särskilda föreningar och organisationer. För vissa andra tuffar livet på någorlunda som förr, med undantag för alla nya saker som automatiskt hör till alla föräldraskap.

 

I efterhand är allt viktigt. Allt. Gatuskyltar, lukter, allt som går att minnas betyder mycket.
I efterhand är allt viktigt. Allt. Gatuskyltar, lukter, allt som går att minnas betyder mycket.

 

Som tidigare nämnt kan man vara säker på en sak. Adoptionen tar aldrig riktigt slut. Du får hela tiden kämpa för ditt föräldraskap. Oavsett om ditt barn var fyra månader eller fyra år vid adoptionstillfället, finns adoptionen ständigt närvarande på olika vis. I början är det mest föräldern som tänker på det, minns tillbaka till överlämningen och funderar över barnets första tid i livet. Senare kan det vara barnet som blivit tonåring, som grubblar över sina rötter, sin bakgrund, sin historia. Eller så kan det vara oförstående folk i ens omgivning som ställer lite väl plumpa frågor, eller rentav visar sitt ogillande. Antingen direkt, eller indirekt genom att tydligt favorisera barn som fötts in i släkten eller helt enkelt bara delar hudfärg med sina föräldrar. Adoption kan för både föräldrar och (särskilt) barnet innebära ett livslångt sökande som kanske aldrig ens ger något riktigt svar. Det är något som kräver föräldrarnas engagemang, tålamod, ovillkorliga kärlek och förståelse.

Det kanske låter drastiskt, det jag skriver. Eller negativt. Om du tycker det, vill jag påpeka att det inte är meningen. Jag har tagit upp mycket här, men jag har säkert glömt lika mycket. Det är omöjligt att skriva helt konkret även om saker som egentligen är enormt konkreta. Detta eftersom alla länder gör olika, och att förfarandet ständigt ändras och justeras.
Min tanke är alltså inte att vara negativ, snarare tvärtom. Jag tycker att adoption är ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Men jag vill också måla upp en realistisk bild. Ibland går det jättesmidigt, ibland är adoption en väg kantad av svåra hinder. Fast tänk efter – är det inte så i alla föräldraskap? Du är aldrig garanterad någonting. Du är inte garanterad ditt barns kärlek tillbaka, du är inte garanterad att sova nätterna igenom eller äta i lugn och ro. Precis som alla föräldraskap.

 

Slutligen vill jag gå igenom några vanliga frågor och påståenden om adoption.

Varför är det så dyrt att adoptera?
Ja, adoption kostar mycket pengar. En komplett adoption från Colombia kan exempelvis sluta på 250-350 000 kronor. Den stora kostnaden delas upp mellan den svenska organisationen och motsvarigheten i det land man adopterar ifrån. Pengarna går inte till någon aktieägare, utan till verksamheten. Dels den svenska, och den i landet som exempelvis ett barnhem. Det blir mycket pengar, men det är bara så det ser ut.
En väldigt stor portion av totalsumman går till själva resan. Att flyga tvärs över jordklotet kan kosta en rejäl slant, likaså boende och liknande. Är det en resa på en vecka kan boendekostnaden bli relativt låg, men är det en eller två månader så drar det iväg.

Finns det något bidrag att få?
Ja. Det finns ett adoptionsbidrag att söka från Försäkringskassan. Det söks när man kommit hem med barnet, och är från och med 2017-01-01 på 75 000:-. Om man fått barnet i sin vård innan dess låg det på 40 000:-.
I den bästa av världar skulle jag själv gärna se ett procentuellt baserad bidrag. I vissa fall går adoptionerna på betydligt mindre pengar, i andra fall mycket mer. En annan idé vore att kraftigt subventionera den första adoptionen i samma anda som den första IVF-behandlingen är subventionerad av staten. Men det kommer att förbli en fantasi.

Det finns ju så många barn som behöver hjälp, vad fint av er att adoptera!
Detta är något som återkommer ofta, och det är egentligen felaktigt på två sätt. För det första – javisst finns det många barn som behöver hjälp. Men det är INTE detsamma som att barnen är tillgängliga för adoption.
För att adopteras skall alla tänkbara alternativ ha gåtts igenom. Det skall inte finnas någon lämplig släkting kvar som är kapabel att ta hand om barnet. Att det skulle finnas förtvivlade släktingar kvar i landet som inget hellre vill än att ta hand om barnet är inte en bra situation. Visst kan det förekomma och ha förekommit, men idag är det viktigt att internationell adoption skall ses som en sistahandsalternativ när andra alternativ uttömts.
För det andra – vi ser det INTE som en fin eller god handling. Jo, det går i vissa/många fall att konstatera att barnets levnadsstandard och förutsättningar i livet blir bättre. I synnerhet jämfört med en uppväxt på barnhem eller på institution. Men en adoption är och skall vara en egoistisk handling. Något som kommer från föräldrarnas barnlängtan, inte från en altruistisk tanke om att vilja hjälpa de ”sämre lottade”. Av de många barn som behöver hjälp och stöd är en försvinnande liten del tillgänglig för adoption, det är värt att komma ihåg!

Era barn kommer att tacka er när de blir äldre.
Jag förstår tanken, men jag hoppas verkligen inte att de gör det. Det allra sista ett adopterat barn skall känna är en tacksamhetsskuld mot sina föräldrar. Om det är någon som skall vara tacksamma, är det vi som fått bli föräldrar till ett underbart barn. Vi är tacksamma för det barn vi får dela våra liv med, men måste också komma ihåg omständigheterna som lett fram till adoptionen och förbereda oss på de frågor som kan komma senare i barnets liv. I mina ögon är det också mycket viktigt att självklart och helhjärtat stödja barnets sökande efter sina rötter, om och när den dagen kommer. Det hör till den ovillkorliga kärleken.

Oj vad ni blir granskade! Det är väl onödigt, med tanke på att vem som helst bara kan skaffa barn hur som helst!
Ja, den granskning vi som adoptivföräldrar går igenom är ofta grundlig. Men det tycker jag är helt rätt. Vi blir föräldrar till någon annans barn, vi tar över ansvaret för ett litet liv som inte själv fått välja oss eller sitt nya hem. Då är det av absolut största vikt att vi – och alla andra föräldrar som adopterar – är mycket noga kontrollerade för att inte ha några stora brister som kan vara skadliga för barnet på något vis. Tänk dig själv om du hade haft ett barn och varit tvungen att lämna bort det. Hade du velat att de som tog sig an ditt barn för resten av barnets uppväxt skulle vara noggrant kontrollerade eller ej?

Att bli förälder genom adoption är utan tvekan något det häftigaste, mest skrämmande och största jag gjort i mitt liv. Det är en enorm utmaning som skall mötas med en lika stor portion kärlek. Att få lära känna en liten människa, se världen genom hennes ögon och se hur hon utvecklas för varje dag som går, det är fullkomligt magiskt.
Jag kan inte säga hur det känns att bli förälder på biologisk väg, men det är säkert fantastiskt det också. Det är i efterhand inget jag saknar, och inget jag känner någon längtan efter.

En resa mot adoption är lång, svår, mödosam och jobbig. Men resan är också utvecklande, givande och lärorik. I slutändan är resultatet ett utmanande föräldraskap som ger dig gråa hår, snudd på magsår men också mer kärlek än du någonsin trodde möjligt.

 

Barnen är verkligen allt. De har petat ned min kära fru till en hedrande andraplats som favoritperson i världen. Sockret och Smulan har självklart delad förstaplats i mitt hjärta!
Barnen är verkligen allt. De har petat ned min kära fru till en hedrande andraplats som favoritperson i världen. Sockret och Smulan har självklart delad förstaplats i mitt hjärta!

Ett svar till ”Hur går det till att adoptera? Och vad kostar det?”

  1. Profilbild för Anna
    Anna

    Du har beskrivit processen på ett tydligt och överskådligt sätt! Känner igen allt du skriver eftersom vi också har en son som adopterats från Taiwan?

Lämna ett svar