Igår var en viktig dag. Det var den 25 juli. Och vad är det, förutom en normalt sett varm sommardag? Jo, det är årsdagen för när vi för första gången träffade Smulan i Taiwan. Den 25 juli 2016 bildade vi familj med henne, under ett mycket känslosamt möte i Taiwan. Här kan du läsa inlägget jag skrev om den dagen, och det som hände.

Ett helt år har alltså gått, plus en dag. Den där extradagen kan verka futtig, men den är viktig den med. Alla dagar är viktiga. Och just denna dagen ger mig lite extra distans, extra tid att fundera över vad tiden har inneburit för mig, och för familjen.

Smulan är en underbar unge. Hon har ett smittande skratt, en härligt kavat ”kan själv-attityd” och en väldigt stor aptit på livet. Det finns nog inte en utmaning hon inte tycker att hon kan ta sig an. En självklart kapabel tvååring. Backar inte för något, klarar allt. Kastar sig ut för stup (bokstavligen!) och förväntar sig att alltid landa mjukt.
Just den kvaliteten, det självsäkra barnet med den stora framåtandan, är något som kommer att ta henne långt i livet. Just nu struntar hon totalt i vad vi säger åt henne. Också det bokstavligen. Det har gett oss gråa hår (åter igen – bokstavligen!) men det är ju en välsignelse i sig självt att ha en sådan järnvilja. Ingen man kommer att sätta sig på henne. Eller kvinna. Eller någon över huvud taget. Det är frustrerande till tusen för oss föräldrar just nu, men vi får tänka på fördelarna. Och de överväger tusen gånger om.

 

 

Kärleken till henne har varit självklar från första dagen vi träffades. Från första gången jag såg henne hade jag pappakänslorna. Att jag skulle göra vad som helst för henne. Jag ger henne gladeligen min mat, min dryck, jag ger henne mitt liv om det skulle behövas. Utan att blinka.
Men detta till trots har jag kunnat känna kärleken förändras. Växa över tiden.

Med Sockret dök det upp en färdig varelse, nästan fem år gammal. Det var något som överrumplade mig och slog mot mig som en flodvåg. Det gick inte att ta det lugnt med henne. Smulan nu då, hon var ju bara dryga året. När jag satte ned henne på golvet, då satt hon där med sina klotsar och grejade. Det har varit mycket mer följsamt, förutsägbart och en lugnare takt. Även om det är fullt upp hela dagarna så är det ändå ett helt annan upplevelse att bli pappa till ett yngre barn än till ett äldre barn. Ja, i min högst begränsade erfarenhet alltså.
Kärleken till Smulan har alltid funnits där, men har sakta slagit djupare rötter i mig efterhand som hennes personlighet kryper fram och utvecklas. Den lilla ettåring vi träffade för ett år sedan har blivit så mycket större, så mycket äldre, så mycket längre, så mycket tuffare. Så mycket mer, helt enkelt. Och med det växer kärleken lika mycket.

När hela världen rasar runtom mig, är mitt synfält fortfarande smalt. Politiska kriser, krigshot, nya hemska rubriker varje dag. Oavsett vad som händer är mina ögon alltid riktade mot barnen. Alltid deras fokus först. Deras rättigheter, deras utveckling, deras framgång, deras välgång, deras liv. Det är mitt uppdrag, mitt jobb, mitt kall som förälder. Genom adoptionen har jag valt barnen, men de har inte valt mig på lika villkor. Det gör att ansvaret väger än tyngre på mina axlar. Jag kände så med Sockret, och med Smulan har känslan bara vuxit sig större. En värnlös liten tvååring som tror det bästa om hela världen. Som pappa kan jag inte välja något annat än att se till barnen först, idag och alltid.

Lilla Smulan. Stora tjejen. Jag tänker på din första tid i livet. Du har varit med oss kortare tid än vad du var i Taiwan. Vi fick förmånen att träffa alla de människor som varit så viktiga för dig under dina femton månader. Som funnits där hela tiden, eller då och då. Alla har haft sina roller att spela i ditt liv, och vissa av den kommer säkert att återkomma i framtiden. Vi stänger aldrig några dörrar. Vi står bakom dig vilka beslut du än vill fatta i ditt liv, så länge du mår bra av dem.
Vi älskar dig mer än du kan förstå. Jag, din mamma och din storasyster. Utan dig skulle vår familj inte vara komplett. Mitt liv skulle inte vara detsamma utan dig. Utan ditt stora leende, dina dregelvåta små händer som skall klappa mig på kinden, och dina tånaglar som gräver sig in i min hud när du sparkar mig i sömnen på natten. Jag vill inte byta bort det mot någonting i hela världen. Jag älskar dig, hela dig och allt med dig. Jag älskade dig för ett år sedan, jag älskar dig idag och jag kommer aldrig att sluta – vad som än händer. Det är mitt löfte till dig.