Hur man än vänder sig, så har man ändan bak. Igår kväll fick jag veta att mitt förra inlägg hade skapat starka reaktioner på vissa håll. Därför vill jag skriva ett inlägg där jag utvecklar och förtydligar mina tankar om det.

Okej – vi börjar med kärnfrågan. Vad, hur, när och varför.

Vad – Smulan, vår tvååring, har börjat uppvisa ett beteende som vi bäst känner igen som distanslöshet. Att hon nu söker trygghet och närhet inte bara hos oss föräldrar och den närmsta familjen (sina mostrar, mormor och morfar, m.fl.) utan totala främlingar.

Hur – Vid flera tillfällen den senaste tiden har hon gått fram till personer hon aldrig träffat förut och velat bli upplyft i famnen. Detta har inte bara skett i vårt hem (där hon känner en trygg zon och att de personer som vistas där är ”godkända” och bra personer), utan även på platser och i situationer då det inte är lämpligt. Till exempel i affären, på husvisning, till andra personer på offentliga platser som vi inte känner. Hon springer iväg från oss och vill upp i famnen på folk som aldrig träffat henne, och som själva inte initierat kontakt. Det kan framstå som gulligt, men i våra ögon är det ett osunt beteende där hon inte riktigt ser några gränser mellan trygga personer och främlingar.

När – Detta började efter våra två lägervistelser. I somras har vi varit på två teckenspråksläger där vi föräldrar under dagtid gått på teckenspråkskurs och barnen passats av barnledarna. Dessa vistelser har varit fantastiska, och vi har varit oerhört glada för att barnpassningen under de timmar vi varit borta har fungerat så väl. Dock har det tydligt efter de vistelserna kommit en reaktion från Smulan att hon söker sig till främlingar på ett vis hon aldrig gjort tidigare.

Varför – Ja, ungefär som ovan. Det är tydligt att det skedde efter att hon varit på två tillfällen av barnpassning. Det som kan sägas helt säkert är att detta inte är ett rakt igenom sunt beteende. Vi ser stor skillnad på en social och trygg tvååring som gärna söker kontakt med folk som vi känner, och en tvååring som är gränslös och vill upp i famnen på folk vi aldrig träffat förut.

Detta är inte något vi tycker känns sunt, och vi försöker att agera utifrån bästa förmåga. Anledningen bakom kan vi bara spekulera i, men utifrån det vi lärt oss upplever vi att det kan vara läge att backa i anknytningsprocessen. Alla adoptivföräldrar har fått samma råd – vid hemkomst till Sverige är det bra att barnen får se vem som är familj. Har ett barn vuxit upp på ett barnhem så har många barn utvecklat en distanslöshet, barn söker bekräftelse och närhet där de kan få det.

Som föräldrar är det då rekommenderat att hålla inne lite med den sociala kontakten i början. Det är rekommenderat att ”boa in sig”, skapa en relation med barnet och stärka de barn som i början är väldigt bräckliga. Barnet och föräldrarna skall få en chans att verkligen vänja sig vid varandra, och jobba på sin relation. Detta är då den anknytningsprocess som skall ligga till grund för uppväxten, och den tidiga perioden är väldigt viktig. Om det då senare visar sig att anknytningsprocessen är lite svajig, då rekommenderas föräldrarna att backa i processen. Exempelvis vid situationer exakt som de vi upplevt – om barnet söker sig till främlingar är det läge att se över anknytningsprocessen och agera.

Det är vad vi fått till oss både på den föräldrautbildning som alla presumtiva adoptivföräldrar går, obligatorisk, och det är det som alla andra adoptivföräldrar vi talat med har gjort. Samma sak, hålla närheten till den närmsta familjen i början, och backa om barnet uppvisar distanslöshet mot främlingar. Vi agerar på den information vi fått, och den input vi fått från många andra som varit i samma situation tidigare. Folk som i viss mån ”håller i facit”, eftersom de kunnat berätta hur det fungerat. Någon uttryckte att vi blandar ihop tillit med anknytning. Jag tror (märk, tror) inte det. Det handlar som sagt inte om att krypa upp i någon annan familjemedlems famn, utan om ett barn som väljer alla vuxna och ser dem som lika trygga som föräldrarna. Även totala främlingar som ingen av oss träffat förut. Att sträcka upp armarna till någon främling i affären som går förbi med kundkorgen har jag svårt att se som en sund företeelse.

Vad innebär detta rent praktiskt? Det är kanske här det blivit ett missförstånd. Det innebär inte att vi för tid och evighet skall bära runt på vår dotter, när hon bara vill vara social mot andra.
I vardagen innebär det att vi inte vill att hon springer fram till och kramar folk vi inte känner. När det gäller den nära familjen har vi naturligtvis talat med dem på andra vis än genom ett offentligt blogginlägg. Allt är ju inte svart eller vitt, det finns gråskalor. Det finns ett mellanting mellan att springa fram och bli upplyft av främlingar, och att aldrig få ha nära kontakt med någon annan än föräldrarna.

Vår högsta önskan i detta är att vår dotter skall känna sig stark och självsäker i vem och vilka kontakter hon tar. Men det måste ske på ett sunt sätt, och att vända sig till folk hon precis lägger ögonen på är inte en sund reaktion. Vi har valt att vara hemma med henne i två år innan förskolestart för att få till den bästa anknytningen vi kan, och det känns bra att vi kan uppmärksamma ett problematiskt beteende tidigt. Nu har vi ett år på oss att jobba på detta i lugn och ro.

När det gäller barn finns det en lång rad faktorer att väga in. Alla går inte i linje med varandra, utan de kan krocka också. Hur skall vi tänka i relation till att våra barn är adopterade? Att de kom till oss vid olika åldrar? Att de inte fått kommunikation förrän lite senare i livet (i äldsta dotterns fall, mycket senare)? I vår vardag får vi tänka ur olika perspektiv. Ur perspektivet att de är adopterade, att vi kommit in som föräldrar till dem i olika skeden i livet. Det är viktigt att vara vaksam mot rasism, stor som liten. Vi behöver också se vardagen ur ett dövperspektiv. Vilka situationer är tillgängliga för våra barn? Hur kan vi som föräldrar väga in alla dessa faktorer i vår vardag, i vårt föräldraskap? Tyvärr har vi inte utbildning i allt. Vi har ingen psykologutbildning, vi började inte våra liv med dem som 100% teckenspråkiga, vi har ingen lärarutbildning och tyvärr har vi inte tid att tillgodogöra oss precis all kunskap som vi skulle vilja. Men vi kan lyssna till andra som delar med sig av sin kunskap och sina erfarenheter.

Den lista vi skrev var tänkt som ett verktyg, ett sätt att enkelt förmedla ett budskap. Den överhängande majoriteten människor som på olika vis hört av sig har varit väldigt positiva. Men de starkt negativa reaktionerna jag tagit del av gör att jag ändå ville skriva detta, och öppna för konstruktiva tips och dialog. Särskilt viktigt tycker jag det är att för oss som adoptivföräldrar ta del av andra adopterades upplevelser och synpunkter. De som gått igenom det våra döttrar gör just nu, oavsett om det gäller upplevelser som adopterade, med annan hudfärg än vit och fått känna på vardagsrasismen i Sverige, eller som döva. För våra barn finns det en mycket stark ”dövfamilj”, en värld där de har väldigt starka anknytningar som vi inte själva kan ge dem som hörande föräldrar.

Alla har unika erfarenheter som vi föräldrar inte kan få själva, och det måste vi lyssna på. Alla kan inte hålla med varandra om allt, men lyssna och ta in är vår plikt.

Vi agerar utifrån det vi fått lära oss, och vad som känns rätt för oss. Om det finns konkreta exempel på någon metod som fungerar bättre så är det självklart för oss att lyssna och överväga de alternativ som finns. Målet för alla föräldrar är ju att ge sina barn en trygg och sund uppväxt. Att vara benhård i tron på sin metod eller fastlåst på ett enda förhållningssätt tror jag inte gagnar någon, då riskerar man att missa mycket nytt som kanske visar sig vara till gagn både för föräldrar och barn!