Under de kommande söndagarna kommer det att publiceras en serie inlägg från gästskribenter här på bloggen. De som skriver är alla adopterade, och delar med sig av sina tankar och upplevelser. Jag tycker att det är viktigt att jag upplåter min plattform till personer som kan och vill berätta om erfarenheterna som adopterade. Gästskribenterna har inte fått någon styrning av mig, det enda jag bett om är att de berättar ur sitt eget perspektiv, med sina egna ord. Detta är det första inlägget i serien.

---

 

Att hitta men inte få lära känna

Jag funderade länge på vad jag skulle skriva och inte skriva, rädd för att såra eller ge en dålig bild av adoption. Men detta inlägg handlar inte om att försköna eller på något sätt ge en osann bild av adoption. Utan detta är min berättelse, mina upplevelser och tankar kring det livet jag levt från 0 till nu.

Jag vet inte riktigt när det slog mig att jag inte var ”svensk-svensk” för under min uppväxt så var min mamma ”min mamma” och min pappa ”min pappa”, det var inga konstigheter. Men självklart såg jag att min bror som var biologisk son till mina föräldrar inte såg likadan ut som min syster och jag gjorde. När mamma och pappa berättade för oss att vi var födda i Korea så var det också självklart, lika självklart som att vår familj här i Sverige var vår familj. Lika dum tyckte jag barnet som ifrågasatte mitt ursprung i lekplatsen var – fattade han inte att jag kom från Korea? Jag var ju ingen kines!

Allt har inte varit rosaskimrande under min uppväxt men den har varit väldigt, väldigt bra. Visst har jag haft glåpord som –kinesarsle och – tjing tjong hängandes efter mig i skolkorridoren. Men har man haft samma kompisar sedan barnsben och upp hela vägen i grundskolan så blir man försvarad med råge om någon utifrån kommer och kastar fula ord efter en. Så försvarad borde alla utsatta bli försvarade. Sedan kanske ett positive state of mind kan ha underlättat för mig.

Men som alla tonåringar oavsett ursprung så hade jag en dipp, en ordentlig dipp. Jag ifrågasatte min familj, jag kände inga band alls och drog mig undan. Jag ifrågasatte varför jag ens fanns. Så utöver de där vanliga tonårsproblem så hade jag även dessa frågeställningar på mitt fat. Varför kunde bara inte jag få födas och se svensk ut och få tillhöra min födelsefamilj? Och jag tror många adopterade känner igen sig i de frågeställningarna på ett eller annat sätt, vissa mer än andra.

Att finna men inte få gå vidare

Något jag reagerat på efter att ha sett åtskilliga säsonger av ”Spårlöst” är alla happy Reunions. Livet är oftast inte så. Jag har väl tänkt mer eller mindre hela livet att jag någon gång skulle söka mina rötter. Vissa perioder av mitt liv har det varit det enda som spelat roll medan jag ibland glömt av det helt. Till slut kom jag till en punkt där jag kände att

– Nej Mirjam nu tar du tag i detta så du har det gjort!

Och ja, det gick snabbare än jag trodde. Kanske så snabbt så jag helt enkelt inte hann bearbeta alla känslor som kom med.

Vi (Adoptionscentrum) fann min mor. Hon berättade att hon numera hade en ny familj. Utöver den äldre brodern jag redan visste om så har jag två yngre bröder, varav en som hon har med den nya mannen. Och mig vet dem inte om. Det är skamligt i Korea att adoptera bort ett barn. Så hon har helt enkelt tagit tillfället i akt, min bror var för liten för att komma ihåg mig så det som inte syns det finns inte, right? Min far gick tyvärr bort redan 1994 vilket är en sorg i sig. Dock ändå en lättnad om man får säga så att det skedde så pass tidigt. 1994 var jag ändå för liten för att ta tag i eftersökningarna och det fanns inte en chans i världen att jag hade hunnit finna dem innan dess.

Men som ni kanske förstår så ville inte min mor ha någon mer kontakt med mig. Hon vidarebefordrade inte min önskan om att få höra av mina bröder. Jag hatade henne. Jag hatade henne för att jag kände att det var min rättighet. Min rättighet att få träffa henne och få träffa mina bröder. Nu i efterhand kan jag självklart förstå henne lite mer, men där och då när känslorna svallade så hatade jag henne. Och än idag så är det min högsta önskan att få träffa mina bröder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och min biologiska mamma, likheterna finns där!

 

En stor besvikelse mitt i detta var att många av de närmsta inte ens frågade hur det gick eller hur jag mådde efter beskedet. Vet inte om de var rädda eller om de helt enkelt inte tyckte att det var någon big deal. Än idag kan jag känna besvikelse över att de inte brydde sig. Mina vänner pratade jag med mycket, en del förstod medan en del kanske hade svårt att sätta sig in, men det var aldrig konstigt att prata om det. Och att få prata om det var det enda jag ville.

Slutligen…

Alla känslor och tankar kring adoptionen har varit mer eller mindre återkommande ända in i mitt vuxna liv tills jag träffade min man och vi fick våra barn. Det var som att det satte punkten på i:et. Någon som liknade mig och det var MIN lilla familj nu. Och först nu har jag till viss del kunnat lämna detta bakom mig. Men jag tror att detta ändå format mig mer än vad jag kunnat tro. Jag är inte den som suktar efter det nyaste, finaste. Jag är väldigt (mer än!) nöjd med att bo med min man och våra barn och ha mat på bordet. Den dagen jag tänker annorlunda påminner jag mig själv om hur bra jag faktiskt har det. Små saker kan lätt förstoras men någonstans där inne finns det enkla och det enkla är bra. Sedan, visst jag vill ut och resa och jag vill ge mina barn allt. Jag gör det när jag kan det men mitt liv hänger inte på det utan mitt liv är så mycket mer, mitt liv är min familj.

Ha det fint och tänk på att det enkla i livet ofta är det bästa i livet!

Om någon har frågor eller vill komma i kontakt med mig så kan ni mejla mig på mirjam@alstermark.com så ska jag göra mitt bästa för att besvara dem.

Tack för att jag fick göra ett gästinlägg här och göra min röst hörd. För det är precis så det är, det är, MIN röst. Jag kan inte prata för andra men det är så här mina tankar kring min adoption har gått.