Gästinlägg: Återresan som fyllde tomrummet

Mitt namn är Oskar Danielson Frost och jag bor i byn Dala-Järna i den västra delen av
Dalarna. Så har det dock inte alltid varit. Jag föddes i Bogotá 1998 som Juan Pablo Loaiza
och adopterades via barnhemmet Cran till Sverige vid tio månades ålder. Att vara
adopterad är en utmaning i sig med den kluvenhet man lätt stöter på i vardagen. För mig
var det jobbigaste som liten att bli lämnad ensam. Det kunde räcka med att mamma gick
till ett annat rum eller att jag fick sitta kvar i bilen när det skulle handlas. Detta bottnar
nog i den rädsla för att bli lämnad som många adopterade känner och tyvärr kan prägla
en långt upp i åldrarna. När jag tänker tillbaks minns jag den där fasansfulla
panikkänslan när jag såg ryggtavlan på mamma sakta vandra bortåt och den rena skräck
som följde därefter när jag trodde jag blivit lämnad för gott. Jag hade också svårigheter
att lita på andra än mina adoptivföräldrar när jag var yngre, någon som jag tack och lov
kommit över. Till och med mina morföräldrar berättar än idag om hur jag som liten fick
något som kan liknas vid panik när min mor gick en våning för att hämta en syltburk i
källaren eller liknande.

 

Jag och mina släktingar och mina två adopterade bröder vid fäbod i Dala-Järna
Jag och mina släktingar och mina två adopterade bröder vid fäbod i Dala-Järna

 

Nu är jag 19 år och har inom kort passerat tonåren, en ålder som är lite speciell för
adopterade där man bildar en identitet av vem man är. En identitet som inte finns för
många adopterade och blir ett jätteproblem för ens psykiska välmående, en känsla av
kluvenhet. Min uppväxt i Dala-Järna har varit ljus även fast jag många gånger känt att jag
inte riktigt passar in här på grund av mitt utseende och till viss del även sättet att vara
på. Omgivningen har alltid varit lite nyfiken och öppen kring det faktum att jag är
adopterad, vilket jag är grymt tacksam för. Däremot var jag en av ynka tre personer utan
två helsvenska föräldrar när jag började förskoleklass på Myrbacka skola hösten 2004.
På den tiden stack jag med mitt latinska utseende ut något enormt och det kunde ibland
leda till påhopp som jag inte var sen med att kontra på. Det gällde oftast glåpord
angående mitt icke nordiska utseende och någon själ som tyckte det var kittlande att
häva ur sig ”jävla svartskalle” när det hettade till på skolgårdens landhockeyplan.
Däremot skulle jag aldrig säga att jag blivit utsatt för rasism. Visst har jag, som jag nyss
skrev, varit med om påhopp av rasistiskt slag men inte alls något återkommande inslag
som kan kallas för rasism och på något sätt präglat min uppväxt. Jag ser rasism i saker
som, icke jämlikhet mellan olika hudfärger, förföljelse och övergrepp med rasistiskt
motiv med mera. Detta är hemska saker som jag hatar men något som jag aldrig upplevt
och förhoppningsvis aldrig kommer få uppleva. Idag har ordet rasism blivit så alldagligt
att det tappat sin kraft. Det används här och där och missbrukas rent av i Sverige enligt
mig.
Förra hösten gavs jag möjligheten att söka mina rötter eftersom jag då fyllde 18 år. Då
hade jag längtat efter att fylla år länge eftersom suget efter att få söka upp min bakgrund
var otroligt stort. I våras anlitade vi en advokat som på en vecka hittade min biologiska
mamma, boende i departementet Meta söder om Bogotá i Colombia. Tårarna rann på
mig och lyckan var enorm eftersom ett tomrum inom mig fylldes med detsamma. I
somras åkte jag tillsammans med min svenska familj dit för att träffa henne och hennes
familj med mina tre systrar och hennes nya man. Ett sjukt stort ögonblick i mitt liv.
Vi håller i stort sett daglig kontakt, något som väl egentligen inte är nödvändigt men som
känns tillfredsställande för mig. Men för många brukar det faktum att endast träffa sin
biologiska familj en gång efter adoptionen räcka för att få den sista pusselbiten att falla
på plats.

 

Jag och min biologiska mamma i staden Granada
Jag och min biologiska mamma i staden Granada

 

Föräldrar som idag har adopterade barn eller ungdomar borde i någon mån finnas där
för att diskutera funderingar kring adoptionen och eventuella tankar på att söka upp
sina rötter. Jag skulle inte säga att det är en plikt, men när man tar beslutet att adoptera
borde man åtminstone ha i åtanke att adoption i många fall leder till ett behov att sluta
cirkeln så att säga. Man vill söka upp sina rötter. Då borde man som någorlunda
adoptivförälder finnas där med stöttning. Sedan är det ju självklart en ekonomisk fråga
också eftersom en bra genomförd röttersökning kostar pengar.
Föräldrar som har små barn borde lyssna på sina barns tankar som i den åldern
självklart kan vara väldigt osammanhängande eller flummiga. Lyssna och svara så gott
det går och ha en öppen relation och konversation om adoptionen. Var också beredda på
att det i perioder, framförallt i tonåren, kan vara jobbigt för adopterade barn när
identiteten ska skapas på ett djupare plan. Är då med och stötta så gott det går.

Lämna ett svar