Allt jag minns var känslan av hur adrenalinet pumpade runt i min kropp. Jag och min syster som jag träffade för bara någon dag sedan var lika nervös. Vi är en syskonskara på fem systrar och två småbröder som dog innan de fick möta oss andra. Gatan vi stod parkerade på var i en liten stad som heter San Fernando, inte Santiago. I mina drömmar var alltid Santiago de Chile min plats men kanske för att det var den som nämndes i mitt pass.

När jag var liten kunde jag sitta och titta i mitt album som var från mitt första år. Mamma gjorde så fint och hade klistrat in mina flygbiljetter bland mina första bilder som togs på Arlanda. Jag var så liten berättade Mamma i efterhand att hon nästan inte vågade ta upp mig. Jag var bara fem veckor gammal när jag gjorde min resa helt ensam från Chile till Sverige.

När jag fick min dotter var tankarna hos min mamma som lämnade mig så liten. Hur hon kunde det har varit en fråga jag alltid velat ställa. Vissa dagar har ilskan tagit över och jag har känt att jag skulle hellre levt fattig men lycklig i själen. De flesta dagarna är jag varm i själen och skulle aldrig byta mitt liv med Mamma och familjen här mot något. Min plats som rotlös föll sig mer naturligt när jag fick mina egna barn.

En sak vet jag och det är att jag önskar att mina barn ska slippa den kluvenheten jag levt med. Att separeras från den personen som du växt bredvid och hört hjärtslagen slå. Hjärtat som slog och som bidrog till att jag har mitt liv. Tack älskade mamma för livet och tack älskade Mamma för att du är mitt liv! Ilska, glädje, längtan och sorg känns som vanliga känslor i ett liv. Kanske inte p.g.a. en saknad av ett liv trots att man lever ett underbart liv. En pusselbit som saknas pratar många adopterade om. I mitt fall är den pusselbiten trasig och kommer aldrig att gå att laga. Vad lämnar det för känsla? En tomhet med en livssorg som skaver varje dag. Ändå är jag tacksam för alla andra bitar jag fann där när adrenalinet pumpade där på gatan i San Fernando. Älskade Systrar.

 

 
Dagen jag fick beskedet var efter ca 15 års letande. Nu i efterhand skulle jag åkt tidigare. Vänta aldrig med nåt du vill och kan göra! Dagen blev svart och jag bara grät. Du var den jag alltid drömt om att få träffa. Din grav var de närmsta jag kom dig om jag inte räknar mina fyra systrar. De små bröderna dog också precis som du. Jag varken vill eller kan tänka på att du inte finns för sorgen blir för stor, den tar över. Alla mina svårigheter och sidor jag fått får jag fortsätta hantera. Att separeras från sin mamma gjorde att jag hade svårt att lämnas av Mamma när hon gick till jobbet. Än idag är det svårt att säga hejdå men oftast ses man ju igen. Alla har sin resa, sitt bagage och man har en skyldighet mot sig själv att göra sig av med det man inte vill bära runt på. Jag packar om, rensar och gråter. Livet är så otroligt tufft, svårt, komplicerat men också så otroligt underbart!

Tackar att jag fick dela lite av min resa med er.

– Evelina Ortiz