Gästinlägg: Att som adopterad, adoptera och sluta cirkeln

Jag är uppvuxen i en liten by utanför Borås tillsammans med mamma, pappa och min lillasyster som liksom jag är adopterad från Sri Lanka på 70-talet. Sensationen visste inga gränser den dagen då mamma och pappa anlände med det lilla, mörka, exotiska, fyramånaders knyte som var jag, Maria. När min syster kom två år senare hade nyhetens behag lagt sig något men det var ju helt klart en udda och speciell familj som bodde i byn. Trots att många andra gjorde stor affär av våra svarta lockar, mörkbruna ögon och kakaohy så måste jag säga att mamma och pappa verkligen tonade ner uppståndelsen och jag har inget klart minne av när jag fick veta att jag var adopterad. Jag har alltid vetat.

Min älskade familj

När skolan började är det väl fel att säga att det blev helt problemfritt. Det rådde en stor okunskap kring begreppet adoption och många fördomar florerade. Jag förstår nu att mamma och pappa många gånger inte hade det lätt. Det gör mig ont. Men, i takt med att åldern infann sig började jag bli stolt över att inte vara en i mängden. Jag stack ut och gjorde det med glädje.

Några egentliga tankar om att söka mina rötter fanns inte, jag hade det bra. Jag hade kompisar, pojkvän och trivdes med livet. Efter gymnasiet flyttade jag hemifrån och gick folkhögskola. Det var precis så flummigt och härligt som jag trodde. Vi var kära, pratade om känslor, grät och kramades. Vi spelade RISK och drack te nätterna igenom och någonstans där vaknade något i mig. En längtan att upptäcka, söka utforska. Jag har fortfarande idag svårt att säga om det var sökande efter mina rötter som knackade på, eller mitt äventyrslystna jag som gjorde sig påmint. Egentligen spelar det ingen roll. Jag skulle ut i världen.

Så jag for. Det blev perioder i Tanzania, Etiopien, Indien. Kortare turer till Spanien, Österrike, Bulgarien, Kroatien, Turkiet, Frankrike, Thailand, med mera. Jag tillbringade en längre tid i Indien och mamma och pappa kom ner och hälsade på. De reflekterade över sin dotter i en annan miljö och sa ”så harmonisk du är”.
Och det var jag. Jag trivdes som fisken och det kanske inte var så konstigt. För första gången stack jag inte ut, jag var en i mängden på ett sätt. Sen att det blev otaliga missförstånd med indier som inte förstod varför jag inte ville prata hindi med dem, som tyckte jag var märkvärdig som klädde mig i västerländska kläder och som nästan svimmade när jag presenterade min vita, blåögda och två meter långa pappa för dem, det kanske ska läggas till i det ”harmoniska” tillståndet jag befann mig i.

Men faktum var att jag hittade något som jag inte ens visste att jag sökte, där i Indiens myller. Det var stort! Jag fortsatte resandet i flera år till, utbildade mig till sjuksköterska och kunde på så sätt kombinera nytta med nöje vilket var en tillfredsställande känsla. Längtan efter lugn och, ro ett hem med familj och barn växte sig dock starkare och målmedveten som jag är gjorde jag mig tillgänglig och fann världens mysigaste man, som faktiskt var uppvuxen och bodde kvar i min hemstad. Vi konstaterade snart att detta var rätt, vi hade funnit våra soulmates och förlovning och bröllop planerades och vi fick en magisk dag med familj och vänner.

Vi var mogna, hade bra jobb och ett fint hem, vi tänkte på barn och gjorde som alla andra. Barnet uteblev dock och jag drog mig till minnes en läkare som vid ett besök gällande underredet sa att det möjligen kunde behövas lite hjälp på traven i bebisfabriken. Den praktiska ”doern” i mig tog genast kontakt med vården och snabbt konstaterades det att här blev det inga barn på vanligt sätt. Mycket förhoppningsfulla satte vi igång, allt såg så bra ut, men… Misslyckande på misslyckande gjorde att vi tittade på alternativa sätt.

Min syster Therese tillsammans med våra föräldrar, och Isak

Jag önskar att jag kunde säga att adoption hade legat närmre till hands för oss direkt men något som slog mig då i ledsamheten och som jag tänkt mycket på nu är längtan efter det biologiska bandet. Vi påbörjade adoptionsprocessen och var väldigt positiva och förväntansfulla till en början. Men problemen avlöste varandra, länder stängde, organisationer lades ner, vi blev allt mer och mer övertygade om att föräldraskapet inte var för oss. Vi hade svårt att dela denna väntan och ovisshet med någon. De flesta i vår närhet fick barn genom magen eller adoption och tillslut var vi sist kvar. Våra föräldrar var förtvivlade för vår skull och många gånger fick vi trösta dem i sorgen.

Men, så kom samtalet ”det finns en liten kille till er, han är nio månader”. Jag kan inte föreställa mig att ett positivt graviditetstest kan vara större eller mer omvälvande än detta besked. Vi hade äntligen efter drygt 6 års längtan blivit mamma och pappa. Att berätta för våra föräldrar är det näst bästa vi gjort i vårt gemensamma liv. Glädjen visste inga gränser. Där och då föddes en gemenskap med mina föräldrar, de hade fått barn genom adoption och skulle nu få barnbarn genom adoption.

Pappa, Isak och mamma

När vi till slut satt med vårt längtansbarn i famnen så upphörde min längtan efter det biologiska bandet. Vi kunde inte bli mer rätt för varandra, vår son och vi, än om vi hade fått varandra på biologisk väg. Där upphörde min sorg över att inte bära mitt barn själv. Det jobbet hade en annan kvinna gjort och nu fick jag ta över. Det var och är fortfarande så stort att jag hisnar i tanke och känsla. Jag har genom föräldraskapet blivit hel på ett sätt som jag inte visste att jag kunde, jag får uppleva kärleken till mitt barn varje dag och för det är jag så ödmjukt tacksam.

Detta är min historia, det finns mer att berätta och mer att fundera kring. Vill du komma i kontakt med mig så finns jag på
maria.bjuveus@gmail.com
Allt gott,

Maria

 

 

Bonusbild!

Farfar och barnbarn tar det lugnt

Ett svar till ”Gästinlägg: Att som adopterad, adoptera och sluta cirkeln”

  1. Profilbild för Ann Arvidsson Renström
    Ann Arvidsson Renström

    Vad härligt att läsa. Gråter en skvätt, tänker på mina tre barn, vad de tänker, vad de känner. Tänker på hur mycket jag älskar dem, hur mycket de än har legat i en annan kvinnas livmoder. Njut av din lilla unge.

Lämna ett svar till Ann Arvidsson Renström Avbryt svar