Exakt fyra år har gått sedan vi för första gången träffade den lilla fyraåringen i Colombia. Ungefär tre veckor innan sin femårsdag bytte vår dotter, Sockret, allt hon hade och visste om. En uppväxt hos fosterfamiljen tog slut, en uppväxt hos oss tog vid. När jag blickar bakåt idag så ser jag fyra år av glädje, kärlek och intressanta upptäckter. Nya bekantskaper, vänskaper, nya sammanhang. Men också mycket frustration, irritation och sorg. Det jag ser i backspegeln idag är ett helt vanligt föräldraskap, men ändå inte alls vanligt. Vi trampar upp nya stigar tillsammans, det finns nästan ingen alls som gått framför oss och vi har nästan ingen att helt och hållet spegla oss i. Vi gör så gott vi kan och hoppas att det skall räcka.

Dagen då jag blev pappa kommer jag naturligtvis aldrig att glömma. ”Överlämningen” skulle ske ganska sent på eftermiddagen, så vi satt i lägenheten hela dagen och bara väntade. För ovanlighetens skull var jag ändå förhållandevis lugn. Efter omständigheterna. Resan blev lite kaotisk, tillsammans med tolken fick vi åka över halva stan för att hämta upp advokaten som inte lyckats få tag i en taxi. Vi åkte alla i en liten bastuvarm taxi till myndigheternas kontor.

 

 

För fyra år sedan skrev jag om händelserna den där dagen. Detta är ett utdrag ur det inlägget:
”Närvarande är högsta hönset i adoptionsärenden på orten, Doctora C. Även en psykolog som varit med och förberett vår tjej, en annan socialarbetare som också varit inkopplad på ärendet, samt någon som eventuellt kan ha varit sekreterare. Från vår sida var det jag och P, vår advokat samt tolken. Tolken förklarar lite vad som händer, vi visas några papper och säger att vi snart skall få ställa våra frågor. Vi har skrivit ned en lång rad frågor att ställa, det är lite “nu eller aldrig” att få svar på frågorna kan man säga. Men innan vi vet ordet av, efter bara några minuter i rummet, frågar de något på spanska och tolken översätter “Are you ready to meet her?”. Ehh… nja, egentligen inte, det här var ju inte riktigt hur det skulle gå till, men självklart vill vi träffa henne!

Psykologen och hennes kollega kliver ut ur rummet. Nu vet vi inte var vi skall ta vägen riktigt. Vilken sekund som helst kommer vår framtida dotter att kliva in genom samma dörr som de två nyss stängde igen. När det sker, kommer våra liv att förändras för alltid. Aldrig mer kommer vi kunna ägna oss åt en livsstil som bara tar hänsyn till oss två. Strunta i att laga mat någon dag för att man inte kände för det, ligga och dra sig ett par timmar på helgmorgonen och surfa på telefonen i sängen och andra viktiga aktiviteter. Aldrig mer blir livet sig likt. Aldrig mer skall vi känna den tomhet vi gjort under så många år. Aldrig mer de tysta stunderna i bilen efter barnkalas, aldrig mer den barnlängtan som gör så ont i själen att man börjar förstå de som dör av krossat hjärta. Aldrig mer. Aldrig mer.
Och så stod hon där. Nervös, blyg, reserverad. Tittade stort omkring sig med sina jättelika mörka ögon, de vackraste jag sett. Hon var mindre än vi väntade oss. Hon var uppklädd. Hon hade med sig den ryggsäck vi skickade till henne.

Hon var perfekt.

Vi går fram mot henne, omgivna av främlingar. Hon klamrar sig fast vid psykologen som i detta rum var den enda trygghet hon riktigt kände i den här stunden. Alldeles strax skulle det bli tydligt att hon mycket väl visste vem vi var. Vi lockar på henne, sträcker ut handen. Vi uppmanas använda de såpbubblor vi tagit med oss. P tar upp dem och försöker blåsa, men skakar så mycket att hon räcker över dem till mig. Vi har världens största leende på läpparna och tittar in i vår tjejs stora rådjursögon där hon står intill psykologen.

Efter några minuter blir personalen kanske otålig, nu är det dags att bruka allvar. Mamman får gå närmre! P kliver förbi mig och sätter sig på huk. “Get close and caress her” säger tolken. Ingen av oss vill tvinga oss på vår tjej, så vi tar det försiktigt. “Pick her up!” löd instruktionen vänligt, och så blev det. Plötsligt var mamman med mest barnlängtan i världen fulländad. Där stod hon, min fru. Min kramkamrat i livet, den vänligaste person jag någonsin träffat och min allra bästa vän. Med sin dotter på armen. Nu kändes det bra igen.

Vi satte oss ned vid bordet och försökte förbli vettiga i vårt rosa skimmer av total lycka. De pratar om rutiner, läser ut en dagbok som skrivits i ett prinsesshäfte vi skickat ned med ryggsäcken.
Hon dricker kaffe på morgonen. Fyra år och kaffedrickare? Jaja. Hon gillar fisk och köttfärs. Nu var det ju dags för våra frågor, men de fick vänta. Först skulle vi skriva på ett antal papper som beskriver oss som fosterföräldrar tills dess att den juridiska processen är färdig. Dessa papper skall vi alltid bära med oss när vi är ute med henne.

Vi fattar ingenting egentligen. Allt är ett töcken, en dimma. Vår tjej, här är hon äntligen. Högsta hönset frågar vad som hände med vår förra adoptionsprocess. För de som inte vet, vi väntade på en annan flicka från Colombia i nio månader från oktober 2011 till juli 2012. Det föll igenom av anledningar som hade med Colombia att göra, inte oss. Det har varit en stor sorg att bearbeta, men vi är enormt tacksamma eftersom den processen indirekt ledde oss till den underbara flicka som nu satt i P’s famn i jeans, rosa topp och den vackraste frisyr man kan tänka sig.

Hon bläddrar i en bok vi skickat till henne med bilder på oss och hemmet. Hon pekar på oss i boken och pekar på oss i verkligheten. Pekar pekar pekar. Om och om igen. Reserverad och blyg, men ändå med full koll. Sneglar lite på oss, på psykologen, på oss igen.
Efter att vi suttit där en stund och allt börjar sjunka in, brister det lite för mig och tårarna kommer. Kära P hon är inte sen att följa mitt exempel, och nu sitter vi där bägge två med fuktiga ögon. Av någon anledning reagerade Colombianerna väldigt mycket på att just jag grät. Ja, det var positiva reaktioner alltså, inte skällde de på mig för att jag visade känslor.

De ställer lite frågor till oss, vi svarar. Vi berättar om vårt förberedelsearbete, med de aspekter som följer med, tolken översätter och personalen reagerar positivt igen. Det känns bra, de verkar gilla oss. Någon berättar att vi bor på lägenhetshotell där vi kan laga mat tillsammans, de reagerar mycket positivt igen. Det känns verkligen som att vi gör rätt saker, inte bara för vår egen del utan även i myndigheternas ögon.

Efter en stund säger de något nytt på spanska och tolken översätter något i stil med: “they couldn’t have hoped for better parents for her”. Oerhört hedrande, särskilt kommet från en person vars jobb är att var kritisk mot folk.”

Detta kommer från min första blogg som startades i Colombia, www.cotor.se. Inlägget hittas här: http://cosetor.tumblr.com/post/66247990654/det-nya-livet

 

 

Idag kan jag se med andra ögon på den dagen, jag ser på bilderna på ett annat sätt. För fyra år sedan såg jag mest glädje, känslan över att äntligen – ÄNTLIGEN – ha blivit förälder var enorm. Översvallande. Obeskrivligt jättestor. Men det fanns annat också. En känsla som nästan gick att ta på. Om separationen. Redan då, i Colombia, diskuterade vi sinsemellan, jag och P. Har vi verkligen gjort rätt? Vi tar henne från en känd miljö till vår miljö – är det rättvist? Nu hade ju myndigheterna och alla andra inblandade beslutat om adoption, och det är upp till oss att göra det allra bästa vi kan för henne. Inte bara där och då, utan för resten av livet.

Vi känner Sockret på ett helt annat sätt idag än för fyra år sedan, och kan se nervositeten och rädslan på bilderna ännu tydligare idag. Vi har tillsammans pratat om denna dag så många, många gånger. Det känns alltid bra att diskutera det med henne. Att skiljas åt är alltid jobbigt. Att skiljas från allt man vet och gå mot en okänd framtid med relativt okända vuxna, det måste vara enormt svårt. Det är framför allt det jag kan se tydligt i backspegeln idag. Och den känslan gör att jag är glad att vi tillsammans gått igenom allt så mycket innan, under och efter själva adoptionsögonblicket.

Sockret har en stor låda med laminerade bilder från hennes tid hos fosterfamiljen. En uppväxt, hundratals bilder. Vi plockar fram dem, leker med dem, packar med dem på resor, diskuterar om dem och emellanåt kommer det nya historier från minnena. Hennes förflutna är en del av henne, och skall för alltid vara en levande del. Inte en del som hålls stängd eller inlåst någonstans, till förmån för hennes ”nya liv” i Sverige och som svensk. Hon har också ett stort fotoalbum som hon gärna plockar fram och visar folk som kommer på besök.

Under våra år tillsammans har jag fått se och upptäcka en lång rad nya saker. Vissa saker har varit glädjande och väldigt roliga, andra saker har varit svårare att smälta. Det har blivit tydligt att vi har gjort, och kommer att få göra, flera stora omställningar i våra liv. Allt för att våra barn skall ha det så bra som möjligt. Detta är val vi aktivt gör, men som jag på sätt och vis är glad att jag inte visste om innan jag blev förälder. Mitt gamla jag, som jag idag ändå kan kalla honom, var ju rätt mycket tjurskalligare. Inte envis och målmedveten, men svår att rubba från den position jag så bekvämt hade. Livet skulle vara enkelt, att bli förälder till ett barn med särskilt behov var jag i början helt oäven för. Det ville jag inte alls. Saker och ting hände, och jag fick en helt annan öppen inställning inför det.

Men trots det, även om jag var öppen så kanske jag hade blivit skrämd av de många förändringar livet med dessa två barn faktiskt innebar. Det var mer än vad jag trodde, och det är långt ifrån slut ännu.
Idag ser jag på saker och ting annorlunda. För det första har jag ju inget val i vilket fall, de är mina barn och jag är deras pappa. Det är mitt ansvar att göra allt som behövs, även om jag tycker att det är jobbigt, läskigt eller för mycket jobb. Det spelar ju ingen roll, deras behov måste få styra.
Men förutom det att det är nödvändigt, har jag en annan inställning. Nya problem kan vara jobbiga, men de ger även nya möjligheter. Möjligheter att lära sig nya saker, träffa nya personer med olika insikter och infallsvinklar. Det som är ett problem i början ger upphov till självinsikt, självutveckling och nya kunskaper.

Nu är det alltså fyra år sedan. Vi har gått igenom så mycket, och har så mycket kvar. Det är inte en nästan-femåring längre, utan en nästan-nioåring som klättrar upp i famnen på mig. Hon som är lite rädd för mörkret och vill bli buren fem meter mellan trappan och sängen. Hon som skäller på mig och P när vi kramar och pussar varandra, och hon som drömmer om sitt framtida hus med hjärtan på, och enhörningar i stallet.

Det är mer än en flicka. Mer än en dotter. Det är mitt allt, anledningen att jag kliver ur sängen när kroppen vill hålla kvar mig i sömnen, hon är värmen som tvingar bort kölden när jag ger henne min jacka på en kall vinterdag, och hon är den jag gladeligen skulle offra livet för om så krävdes. Hon, tillsammans med sin lillasyster, ger mig så mycket mer glädje och kärlek än vad jag någonsin trott möjligt. Tillsammans har de petat ned min fru till en neslig andraplats när det gäller personer jag älskar mest i hela världen. Tillsammans står systrarna högst upp på prispallen och håller mitt hjärta i sina små händer.

Jag hoppas att jag en dag finner ord som tillräckligt kan beskriva hur mycket jag älskar dem.