Först verkade det roligt, sedan var det lite läskigt och man blev blyg. Men med rätt hjälp och ett gott bemötande funkade allting över förväntan!

Idag har jag och Sockret varit och åkt skridskor. Det var länge sedan sist, och ingen av oss var väl särskilt stabila på benen. Bandylaget Gripen i Trollhättan är arrangörer till något som kallas Skridskokul. ”En rättighet för varje unge” har Skridskokul som paroll. Jag tänker initialt inte mycket på det alls, uppmuntrande ord finns ju lite här och var. Men jodå, vi drar iväg och provar på! Hon gillar att åka skridskor. Det är många saker hon velat prova på och blivit lite avskräckt av för att det känts lite jobbigt. Skridskor har vi åkt en gång själva, men hon är alltid lika glad när det är dags för klassen i skolan att dra iväg och åka. Alltså kan det vara värt att prova på!

Först anländer vi till en nästan tom ishall. Två personer övar konståkning, och några barn springer runt och leker. Efter att ha kontrollerat läget med två vuxna blir vi varse att vi är i fel hall, vi skall till  hallen intill. Och jodå, där hamnade vi rätt! Ett myller av folk, uppdukad fika och barn i olika åldrar.

Nu skall några ord sägas om att delta i aktiviteter. Det är ju inte alla som vågar ge sig ut huvudstupa och prova på allt möjligt. Det krävs ett visst mod för ett barn att ge sig in i en ny social situation, dessutom på nya platser. Vem är alla dessa människor? Vad gäller, vilka regler finns? Just därför blir jag extra glad för det mottagande vi får. Personer som ställer upp på sin fritid för föreningens skull hjälper oss på plats. Vi får låna både skridskor och hjälmar bägge två. Alla är vänliga och hjälpsamma.

Ett dövt barn blir ofta utanför, även i sammanhang där det är fullt med folk. Det är väldigt vanligt att tala över huvudet på barnet, som om hon inte fanns där. Och det är väldigt sällsynt att vuxna (och barn också för den delen) inte tilltalar barnet själv, utan frågar mig som vuxen ”tycker hon om…”, ”vill hon…”, och så vidare. Men här blev det så rätt direkt! Även om kvinnan som hjälpte oss såg att jag och Sockret använde teckenspråk, tilltalade hon henne direkt.
”Sitter de bra? Eller är de för trånga?”, ”Känns hjälmen okej?”, ”Har du åkt skridskor förut?”
Att tilltala henne direkt visar på en viktig sak – hon finns. Hon är med i sammanhanget. Utan att använda vare sig talade ord eller tecken berättar kvinnan för Sockret att ”jag ser dig!”. Och tro mig – det märks!

Väl ute på isen är vi darriga och osäkra. Sockret får tag på en stödbock som hon (och ibland även jag) klamrar sig fast i. Vi tar ett par rundor fram och tillbaka, och jag märker att nervositeten är stor.  Nervositeten är inte primärt för att ramla, utan för att hon känner sig osäker på just det sociala sammanhanget. Hon är långt borta från någon av sina hemarenor. Hon är inte hemma, inte hos mormor och morfar, inte hos kusinerna eller skolan eller dövföreningarna. Platser hon känner sig hemma på och där hon kan slappna av. Nej, istället glider hon sakta fram på lånade skridskor medan barn som är mycket mindre och kortare än henne susar förbi med bandyklubban i högsta hugg. Jag märker att det är kämpigt och att hon kanske helst vill lägga ned redan efter fem minuter. Det gör ont, det är svårt, det är kallt, nej, vill inte. Men jag vet att vi behöver kämpa, bägge två. Om jag som vuxen håller mig lugn och hela tiden uppmuntrar till mer och bekräftar hennes framsteg – då har vi kanske en chans att kunna stanna tiden ut.

 

”Samling”! En ledare samlar hela gänget ute på isen. Det är rejält gott om barn. Förutom de barn som vanligtvis tränar genom föreningen på denna tiden är det även öppet för allmänheten, alltså ”Skridskokul”. Ovanpå allt detta har ett kommunalt bolag inlett ett samarbete med bandyklubben och bjudit in barn från ennärliggande stadsdel som får prova på att åka skridskor tillsammans med både förälder och ledare.

Den stora gruppen delas upp, och vi är i nybörjargruppen. En man med röd tröja skall hålla i nybörjargänget. I vår grupp är det alltså barn som åker för första gången, och barn som inte har några avancerade förkunskaper. Perfekt.
Nu tänker jag att det kan bli jobbigt. För mycket teori, regler och snack kan bli svårt att tolka till teckenspråk, och riskerar att ställa till det. Detta var väldigt sent påkommet för oss, så vi hann aldrig boka någon tolk för idag. Dessutom kände vi att det bästa är om en förälder hänger med på isen under första gångerna för trygghetens skull.
Men rädslan att det skulle bli för komplicerad hade jag inte mycket för!

Mannen med den röda tröjan satte ut fyra koner på vår del av isen. ”Ni kan få åka några varv runt” säger han, och vi pinnar iväg och känner oss för. Framåt, sakta ned, svänga. Om och om igen. ”Samling!”. Okej, av med handskarna och ställa mig på ett bra ställe bredvid, men inte i vägen. Jag kör tolkning – måste försöka hänga med.
Och oj… vad bra det blev! Instruktionerna var tydliga, kortfattade, enkla och med humor. Sedan förevisade ledaren för alla barn. Böja på knäna, gör så här med fötterna, titta på mig! Visuella instruktioner som alla kan hänga med på.

Detta var precis vad som behövdes för Sockret. Det var lätt att förstå, och vi gav oss iväg och övade. Tio meter åt ena hållet, vända och åka tillbaka. Eller åka runt runt. Eller bilda ett tåg som ringlade sig runt på isen. Hela tiden med en positiv och glad ledare som såg alla, och utan att bli nervös gärna tog kontakt med Sockret. Talade till henne, inte om henne. Han köpte det visuella konceptet, två tummar upp och ett leende förstår hon ju är uppmuntrande även om han inte tecknar.

Plötsligt dyker det upp en annan man framför oss. En annan ledare, klädd i svart. Han säger inget, hukar sig ned litet och vänder sig direkt till Sockret. Och börjar teckna! Han tecknar att hon är duktig, att det går bra, han berättar vad han heter och vilket persontecken han har.
Jag blir så glad, så varm i hjärtat. En vuxen som tecknar, som möter henne som jämlike. Han berättar sedan för mig att han läst teckenspråk och har glömt mycket, men att en del ändå finns kvar. Och inte var han nervös för att ge sig in i en situation med ett dövt barn. Fantastiskt. Det framstår som en så liten grej, men vår vardag är nästan alltid att vi får fungera som tolkar och försöka förklara vuxna sammanhang för henne, eller att folk pratar lite över huvudet på henne. Många är nervösa, de kan inget teckenspråk. Men det behövs inte några högskolestudier – alla små stunder av kommunikation är värdefulla. Även någon som kan fem tecken gör enorm skillnad, de visar att de ser våra barn och att de anstränger sig för att möta dem på deras villkor. Det visar sig att kvinnan som hjälpt oss med skridskorna tidigare även kan lite tecken, och ytterligare en person säger till mig att hon använder tecken som stöd hemma och såg att vi tecknade.

När det är dags att packa ihop blir det en ny storsamling. Alla barn och vuxna samlas mitt på isen. Den ansvarige ledaren tar till orda, och jag drar av mig handskarna och börjar tolka. När vi hurrat och alla barn fått beröm för hur duktiga de varit idag, hur bra de jobbat på och hur hårt de övat, splittras alla. Plötsligt dyker ledaren för storsamlingen upp och byter några ord med mig. Han undrar hur det gått idag, och nämner att de har en annan ledare som kan en del teckenspråk, han som jag träffade tidigare. Och till min stora glädje så säger ledaren också: ”vi tar gärna emot tips på hur vi kan jobba bättre för att alla skall förstå oss”. Åter igen – en till synes liten grej men stor och väldigt viktig för mig! Det är en öppenhet, ödmjukhet och vilja att lära sig som ovanlig i vardagen! På vägen ut tackar jag ledaren i röd tröja för dagens pass med nybörjargänget. Han undrar också hur det gått, och jag tackar och berömmer honom för hans visuella stil. Det är ju bra att vara tydlig och visa med hela kroppen när det gäller barn i allmänhet, och i synnerhet blir det viktigt när det gäller döva barn som dessutom är lite blyga för den nya uppgiften…

Vi lämnar hallen möra i benen, svettiga, men väldigt glada. Jag har ett leende från öra till öra. Nej, vi är inte skridskoproffs ännu, men viljan att fortsätta är mycket stor efter dagens bemötande. Ära den som äras bör, och här skall Gripen Trollhättan BK ha en stor eloge. Idag tog de emot barn som var jätteduktiga och redan hunnit åka många år, barn från ett bostadsområde där skridskoåkning kanske inte är en vanlig fritidssysselsättning, och ett dövt barn som utan medföljande tolk ändå fått ett fantastiskt bemötande när det gäller kommunikationen. Det är en klubb som visar att inkludering och integration är viktigt, de har bjudit in och tar mycket väl hand om sina gäster. De har visat att de möter barnen där barnen är, och att de är måna om att alla skall känna sig som en del av gemenskapen!

Tack för idag – vi lovar att återkomma!