Idag var det dags för ännu ett luciafirande hos vår lokala dövförening. Eller, nu heter den förvisso teckenspråksförening, men ändå. Jag skriver ”ännu ett”, för det börjar bli en vana nu. En mycket trevlig vana, skall naturligtvis nämnas. Första gången vi var där var i december 2014. Då hade vi varit familj med Sockret i drygt ett år, och det var första gången vi var där. Den enda person vi kände var vår teckenspråkslärare, henne satte vi oss snabbt bredvid. Det var den lilla trygghet vi hade. Utöver henne så hittade vi även ett annat par som var hörande, vilket gjorde att det kändes lättare.

Men vad jag minns är känslan vi hade när vi åkte hem i bilen. ”Wow, detta gick ju jättebra!” Vi fick koncentrera oss ordentligt, och vi förstod inte så värst mycket. Men även om vi var nervösa när vi kom in så blev det inte så farligt. Tvärtom. En del döva tecknade på som vanligt, och vi stod där som frågetecken. Men de flesta insåg snabbt att vi var nybörjare och sänkte sin nivå så att vi skulle kunna hänga med.

Att se Sockrets reaktion på att alla andra använde teckenspråk var obetalbar. Det var något annorlunda i hennes blick jämfört med hur det brukade vara. I enbart hörande och talande sällskap kunde hon titta lite på någon, och snabbt titta ned igen. Nu höll hon kvar blicken längre, funderade och insåg att detta var något för henne. Hon var lite för blyg för att teckna med andra än oss och vår teckenspråkslärare, men det var ändå häftigt att se skillnaden i hennes blick och agerande.

Idag tittar jag tillbaka på bilderna från första gången. Det var tre år sedan. Idag är känslan en helt annan.

Så fort vi kliver in i lokalen, är det lite som att komma hem. Istället för att vara nervös, känner jag mig förväntansfull. Vem är här? Vem kan jag träffa, vem skall jag sitta bredvid idag? Undrar om jag lär känna någon ny idag? Vad kul det skall bli!
De rädslor och spänningar som har funnits tidigare, finns inte längre. Idag rör jag mig fritt i lokalen, hejar på alla och kramar mina vänner.

För de är just det idag. Mina vänner. Det är inte folk jag tittar på, på avstånd. Det har nu blivit folk jag räknar till kompisar och vänner. Folk jag skulle ställa upp för och hjälpa om de bad mig om det. Folk jag känner att jag kan lita på. Jag har sett dessa personer utvecklas i sina liv, någon har gift sig, barnen har blivit äldre. Någon har bytt hårfärg ungefär 512 gånger. Även om vi inte umgås så mycket eller träffas så ofta så kan jag ändå känna ett visst band till många av personerna i lokalen idag. Det sitter i blicken, hur vi ser på varandra. På känslan när vi kramar om varandra. Det sitter i bemötandet mellan oss och mellan barnen. Mina vänner.

Och hit kommer man inte över en natt! Nej, varje resa börjar ju med ett enda steg. Och vad är första steget? Jo, att möta sin nervositet, trotsa sin rädsla, ta i dörrhandtaget till dövföreningen, öppna dörren och kliva in. Förutom att du får god fika och lär dig en massa teckenspråk kan du alltså få en massa nya vänner. Oavsett vilken nivå du är i teckenspråket så är du alltid välkommen. Du gör ditt bästa, du är där för att lära dig. Här sitter barn, ungdomar, ursvenskar och nya svenskar, kristna och muslimer, flintskalliga och långhåriga, alla är välkomna.

Ta steget. Använder du teckenspråk på något vis, eller är nyfiken på att lära dig – våga besök din lokala dövförening. Den nervösa första gången kan vara starten på något utvecklande och alldeles underbart!