Expeditionen

Trots att de var förberedda började nu expeditionens ledare frukta för det värsta. Skulle de någonsin se sitt hem igen? Allt kändes förlorat. Stundtals tvingades han bära en av expeditionens övriga två medlemmar. Var detta deras sista stund?

Allt började väl. De hade gett sig av i god tid. Med rätt utrustning för det hårda klimatet kändes färden som ett ren rutinärendet – som det borde vara. De hade gått samma väg många gånger förut. Men denna gången var något annorlunda. Vädret var mer skoningslöst, tiden jobbade mot dem. Mörkret kom fortare än de hade anat, och orken verkade ta slut så mycket fortare än vanligt.

Ingen hjälp fanns att få. Det fanns ingen som kunde komma till deras undsättningen, ingen räddning att kalla på. Detta fick han reda ut själv, som ansvarig för expeditionen.
Det var som om ödet skrattade åt dem, hånade dem där de gick. Kylan och fukten kröp in, innanför alla lager av kläder. Först blev deras varma, trötta och svettiga kroppar fuktiga att vätan. Sedan kom den oundvikliga nedkylningen. Kroppsdelar kyldes ned, händer och fötter domnade. Vägen genom den oländiga terrängen brukade vara svår. Nu var den näst intill omöjlig.

En medlem ur expeditionen verkade tappa fattningen. Kanske var huvudet och sinnena för trötta för att styra kroppen, eller så var det kroppen som var utmattad. Eller kanske bäggedera. Stegen som tidigare varit så taktfasta, så avsiktliga och bestämda var nu ett minne blott. Kvar fanns en haltande gång, en person som knappt kunde stå på benen utan raglade hit och dit och föll allt oftare ned på marken och fick hjälpas upp. Ledaren lyfte upp sin kamrat och stapplade själv vidare. Trots den ökade bördan.

När allt verkade som mörkast, kunde de urskilja något i mörkret.
”Se, där borta! Ljusen! Vi klarade det!”
Det var deras läger. De hade överlevt den långa strapatsen och kommit undan med blotta förskräckelsen. En lång, lång vandring hade nu kommit till sitt slut. Kalla, blöta och helt slut på energi tog de sig in i byggnaden. Trötta och slutkörda, men expeditionens ledare kände mest tacksamhet över att ha överlevt äventyret.
”Aldrig mer!” tänkte han, men ändå väl medveten om att han skulle ge sig ut på samma runda dagen efter igen. Den gången lite tidigare, och förhoppningsvis med vädret på sin sida.

 

Och så gick det till när jag gick de totalt 300 meterna till brevlådorna och hem igen med mina barn i snöslasket idag.

 

Lämna ett svar