Vi träffade någon. Eller ja, först träffade jag någon. På en föreläsning för några månader sedan satt det en person längst fram. Lite mörkare hy och hår än de flesta i publiken. Tittade uppmärksamt – på teckenspråkstolken. Alltså döv. Och personer hade på sig colombianska färger, och en väska i en stil som jag kände igen. Detta var mycket spännande.

Efter föreläsningen kom hon fram och började teckna med mig. Precis som jag tänkte, en tjej som också var adopterad från Colombia. Och dessutom döv. Så oerhört häftigt – precis som min egen dotter. Fast vuxen. Detta var ju bara så spännande. Och vet ni vad? Härom dagen träffades vi igen!

Denna gången var det inte bara jag och hon, utan hela familjen. Och det blev precis så lyckat som vi hade tänkt oss och hoppats på!

Vi hade förberett Sockret i förväg, visat bilder och berättat. Så spännande det var, tyckte hon. När hon skulle sova kvällen innan så låg hon och tecknade ”hon är likadan som jag, döv och från Colombia”. Det var väldigt tydligt att det inte bara var vi som var spända och såg fram emot detta…

 

 

Vårt möte blev fantastiskt bra. Vi fick chansen att umgås i några timmar. Leka, diskutera och fika. Det blev ett par timmar då det kändes som att alla våra hjärtan öppnades för varandra. Vi hade så mycket gemensamt, så många saker att känna igen oss i. Det märktes att Sockret riktigt mös, innanför den första blygheten var det en mycket, mycket glad och nöjd tjej. Och vår nya vän verkade lika nöjd hon. Det var inget långt möte, men det kändes som att de hittade varandra. Två colombianskor som gick runt och tecknade med varandra. Helt magiskt att se. Nu ser vi fram emot att träffas igen!

Detta är något lika ovanligt som spännande, och värdefullt. För våra barn finns det många personer som de kan identifiera sig med. För det första – andra personer och barn i allmänhet. De har saker gemensamt med ”landsmän”, personer som kommer från Colombia eller Taiwan. Sedan har de likheter med andra adopterade, på sätt och vis. I synnerhet har de något gemensamt med andra barn och personer som är adopterade från samma land.
Men. Det stora MEN. De har i regel mycket mer gemensamt med någon person som kan teckenspråk – och särskilt någon som är döv. Dövgemenskapen är starkare än banden till Colombia eller Taiwan. Åtminstone just nu. Gemenskapen sitter i kommunikationen, teckenspråket förenar våra barn med andra personer. För visst, det är speciellt om någon är född i samma land, men hur djup blir gemenskapen om de inte kan kommunicera med varandra?

Det är extremt viktigt för oss att hitta bra förebilder till våra barn. Vi kan ge dem mycket – men vi kan inte ge dem allt. Vi kan vara goda förebilder som vuxna, som mamma och pappa, som en kvinna och en man. Men vi saknar vissa pusselbitar som barnen behöver, och de pusselbitarna behöver vi hitta någon annanstans. Pusselbitar från Colombia, och från Taiwan. Och särskilt pusselbitar som har med teckenspråk och dövhet att göra.
För mig är det lätt. Jag är en vit, svensk man på trettiofem år. Jag har personer som liknar mig precis överallt. Men för våra barn är det så mycket ovanligare. Det finns nästan ingen som är helt lik dem.

Tänk er då att hitta en person som är allting samtidigt. En annan person som är adopterad från samma land som en själv, och som är döv. Det är något extremt ovanligt, och vi är så lyckliga att vi skapat denna kontakten. En kontakt att vårda och utveckla!