Vi firade idag. Vi köpte hem mat och gjorde semlor. Vi firade att igår, för två år sedan, fick vi det officiella barnbeskedet på Smulan. Äntligen hade vi kommit till det avgörande steget i adoptionsprocessen! Så kul, allt känns så mycket säkrare och tryggare för vår del när det officiella barnbeskedet kommit.

Idag är vi glada. Vi minns den dagen för två år (och en dag) sedan som en glädjens dag. Det innebar att vi kom ett steg längre till att bli fyra i familjen, att Sockret var ett steg närmre att bli storasyster, och att vi var ett steg närmre att bli tvåbarnsföräldrar.

Men mitt i den glädjen så smakar det goda plötsligt lite bittert. Eftersmaken av det söta är något helt annat. När man verkligen tänker efter – vad innebär en adoption egentligen? Att vi blir föräldrar, ja visst. Men hur? Vi tar över vårdnaden om ett barn som behöver en permanent familj. Okej. Men… varför behöver barnen permanenta familjer?
Och på den vägen är det. Jag tänker på glädjen jag kände inför att få bli hennes pappa, men också på hennes biologiska band. Jag tänker på de uppoffringar som gjorts, den saknad som alldeles säkert finns där, den separation som adoptionen innebar både för Smulan och för hennes första mamma. Jag tänker på sorg och trauman, otrygghet och uppbrott.

Det är något jag måste bära med mig. Jag är skyldiga mina barn att alltid minnas alla delar av adoptionen. Det måste jag göra för att kunna vara deras pappa på det bästa möjliga viset. Jag måste veta, minnas, tänka på och leva med alla delar av adoptionen.

Adoption är något som berikar folks liv – de blir föräldrar. Det är så mycket glädje inblandat i den processen. Men det är mycket annat också, som inte kan beskrivas i positiva ordalag. Det måste jag som pappa förhålla mig till. Det är ett mynt med två sidor, och jag måste snurra på det ibland för att se baksidan. Jag vill inte. Egentligen vill jag bara ta på mig skygglappar och titta framåt. Tänka att allt är bra, allt är toppen. Men jag har lärt mig något annat. Jag har lärt mig att undvika det misstaget, jag har lärt mig det från andra som varit i den situation Smulan är just nu. Vuxna personer som adopterats till Sverige som barn, och som saknar en pusselbit i sina liv. För att deras föräldrar i Sverige kanske gjort som jag ibland velat göra, tagit på sig skygglapparna och stänga ute allt negativt.

Hon är inte ett litet sött flickebarn som räddats undan någon misär, det narrativet är förlegat och borde aldrig mer användas. Lyckligtvis är det ganska sällsynt i Sverige. För hennes bakgrund är komplex, hennes adoption är komplex, hennes uppväxt kommer att vara komplex. Hon är komplex. Om jag bara ser och tänker på allt det jag tycker är roligt och fint, då ser jag bara delar av henne, inte helheten. Vägrar jag se de svåra sakerna som en adoption medför, då sviker jag min dotter.