Dagarna går ofta ganska fort som pappaledig. Jag och Smulan har fått in en rutin. Efter att ha skjutsat Sockret till skolan och kört hem, har klockan hunnit passera nio. Något mellanmål, och sedan sovstund, därefter lunch. Efter lunch är det läge att vara lite kreativ. Något måste vi ju hitta på! Vissa dagar är det inte det minsta lockande att gå ut, med snålblåst eller för kraftigt regn. Då blir det pussel, försök att spela spel (även om hon ofta urartar till att vilja hälla alla brickor över sitt eget och mitt huvud, om och om igen) eller något annat.

Men är vädret tillåtande, då går vi ut. Ut och utforskar lite. Jag försöker att ta tillfället i akt att vänja henne vid naturen. Nu är jag förvisso ingen expert på djur och växter, men lite grand har ändå fastnat. Och det viktigaste tycker jag är att resonera, väcka intresse och vänja henne vid att röra sig ute på ett bra sätt.

I alla små ögonblick under dagen finns det små pedagogiska ögonblick. Hur många potatisar skall vi koka? Räkna till åtta, eller vad det nu är. Nej, hon fattar inte. Inte nu i alla fall. Men har man räknat potatisar tjugo gånger så kanske något fastnar. Eller kolla vilka färger kläderna har. Eller stanna i trappan för tvåhundrade gången och titta på tavlan, peka på personerna, granarna och bokstäverna. ”Det är ett T, det är ett M, det är ett O. Kommer du ihåg denna? Ja, bra! Det är ett N!” Och så vidare.

Idag blev det samma tur som vanligt. Till brevlådorna, titta på en röd traktor hos grannen, ge oss bort en liten bit till och sedan vända. Men idag lockade skogen på andra sidan ett smått vattensjukt fält. Dit har vi åkt med snowracern tidigare, och lusten att kolla läget fanns även idag. Okej, sagt och gjort! Bara att ge sig iväg och plaska mellan tovorna. Bra för balansträningen, super!

Halvvägs stannar jag upp. Nu har vi ett bra tillfälle att lära henne något om naturen.

”Titta där! Vet du vad det är? Det är bajs! Det är kaninen som har bajsat där.” Och så tecknar jag hur kaninen hoppar fram, stannar, bajsar och sedan hoppar vidare. Eller ja, det är nog förvisso en hare, men skit samma.
Va… bajs säger du? Detta måste inspekteras. Så tänkte hon nog, för reaktionen blev obetalbar.

 

 

Väl inne i skogen fortsätter vi våra diskussioner. ”Kommer du ihåg, vad är detta? En kotte! Vem äter kottarna..?”
Hon tittar skeptiskt på mig. Vem äter den skiten egentligen?
”… är det kaninen?”
”… kanin!”
”Näää! Inte kaninen! Kommer du ihåg, det är ju ekorren!” Och så visar jag hur ekorren äter kottar. Det gick vi igenom förra gången vi var här, och nu minns hon. ”Ekorren!”
Jag går igenom hur ekorrar klättrar i träd, hoppar ned på marken, hittar en kotte och äter den. Vi hittar halvätna kottar och diskuterar hur det går till.

 

Ett litet hål vid roten av ett träd ger upphov till nya diskussioner. Vem bor där? Kanske en skogsmus? Vad äter den? Sover den där i hålet? Smulan tyckte att möss äter kottar, jag höll inte med. Ja, så fortsatte det.

Min poäng med detta är att det går att hitta små pedagogiska ögonblick i nästan allting. Med dagens teknik blir det dessutom lättare och möjligare att förklara och visa på ett snabbt och enkelt vis. Ekorren äter kotte, hm, okej? Hur då kanske hon tänker? Jag fiskar upp telefonen, och med en snabb googling ”ekorre äter kotte” så hittar jag en massa bra bilder att använda direkt där i skogen. Samma med skogsmusen.

Allra, allra helst hade jag velat ligga på soffan och titta på tv hela dagen. För jag är trött. Smulan är energisk, pigg, påhittig och busig. Pappa är trött, trött och trött. Men det går inte an att bara slappa, det får jag inte för henne i vilket fall. Så det är snällt till att dra på henne och mig själv alla varma plagg och ge sig ut – då kan vi lika gärna göra det bästa av situationen och passa på att lära oss lite när vi ändå är igång!

Sommaren hoppas jag bjuder på mycket bra. Bygga koja i skogen, göra upp eld med eldstål, grilla lite korv… Mitt mål är att hon vid tidig ålder kan känna sig hemma i naturen, skapligt i alla fall. Den som känner naturen, är rädd om naturen och respekterar den.

Så, vad har dagens vinster varit? En enkel lista.

1. Balansträning. Gå i ojämn terräng är perfekt för barn med dålig balans.
2. Frisk luft. Inte fel!
3. Språkträning. Öva nya begrepp, nya ord, nya tecken. Rolltagning, jag agerar ekorre. Hon härmar.
4. NO-lektion i mikroformat. Hon ville leta efter ekorrar i en hög med kvistar. Toppen!
5. Väcka nyfikenhet. Jag försöker locka fram fantasier om naturen och saker omkring den.
6. Förståelse för naturen. Ju mer hon vet, desto bättre.
7. Titta på bajs. Det är ju alltid en höjdare, har jag märkt.

Det var allt för den här gången. Håll tummarna för att vi hittar något annat bajs nästa gång vi drar till skogs, då lovar jag att meddela er om det! 😉