Teknikens mörkertal

Detta är första inlägget på två veckor. Förra gången jag skrev, handlade om om ”sekt-skandalen”. Sedan dess har jag funderat, vridit och vänt på allting i huvudet. Att skriva det inlägget tog sin energi, så två veckors ”avhållsamhet” har varit nyttigt.

Vi har våra egna perspektiv. Våra sanningar tror vi gäller alla. Det jag ser med mina ögon stämmer ju, och då stämmer det för alla andra också. Eller?

Under de år jag hållit på med föreläsningar är det en sak som jag ständigt påminns om: Hur vissa saker som är helt självklara för mig, är nya för andra människor.
Vissa av de saker jag tar upp på föreläsningarna får alltid folk att reagera. Antingen med förvåning, beundran, skratt eller gråt. För mig är det så självklara saker att jag sällan tänker på dem, och jag förvånas snarare över att någon är intresserad av att se mig stå och babbla om dem. Ungefär som den här bloggen. Att folk läser den förvånar mig fortfarande.

Men det är så det är! Allt det som är självklart för dig, i din tanke, är nytt och outforskat för någon annan. Andra personer uppskattar att ta del av ditt synsätt. Särskilt om du varit med om något lite ovanligt, eller har erfarenheter som andra människor inte har. Det är nyttigt att byta erfarenheter med varandra. På det viset kan vi dels få direkt respons på det budskap vi skickar ut, men vi kan också få helt nya perspektiv levererade till oss. Helt gratis kan vi lära oss av andra människor, dra nytta av deras kunskap och kanske undvika att begå de misstag som de har gjort.

Det vill säga – om vi är öppna för det.

Att vara öppen för andras erfarenheter innebär nämligen att vara öppen för att själv ha fel. Att lyssna och lära sig, innebär att jag kanske behöver omvärdera mitt eget sätt att tänka. Kan det vara så att jag har fel? Tänk om jag gjort något galet, om jag agerat på ett mindre bra vis, tänk om jag inte varit en bra förälder till mitt barn?

Ofta är det där skon klämmer. I de efterföljande diskussionerna och debatterna efter Jönköpingspolitikerns sekt-uttalande har mycket handlat om hur föräldrar beter sig i sitt föräldraskap. Närmare bestämt, hur tänker föräldrar till döva och hörselskadade barn kring hörapparat, cochlea-implantat och teckenspråk? Och de debatterna är väldigt full av svåra frågor som helst undviks. Inte sällan blir det hetsigt, infekterat och upprört. Om inte folk slutit sig och vägrat att lyssna på varandra förr, gör de definitivt det när de upplever sig påhoppade. Inget är så känsligt som att uppleva sig kritiserad i sitt föräldraskap. Det är att peta på det allra heligaste – ens relation till sitt barn som man älskar så väldigt.

När vi diskuterade om Smulan skulle ha cochlea-implantat eller ej, var vi bestämda redan från början. Nej. Det var inte intressant för oss, att vara döv innebär inte någon defekt, det är inget fel som behöver repareras. Så kände vi det, och gör för övrigt fortfarande.
Beslutet skulle dock komma att bli ett ja. Mot alla odds. Till läkaren sade vi på vårt första besök ”har du haft någon hörande familj som tackat nej till CI?”, varpå hon svarade ”Nej, det har jag aldrig hört talas om alls”. Jag svarade henne att: ”Då kanske vi blir de första då”.

Vi ville veta allt, tänka på alla möjliga och omöjliga vinklar innan vi fattade det slutgiltiga beslutet. Det som egentligen var avgörande var de ungdomar och unga vuxna vi frågat om CI-användning. De som hade CI, de som inte hade det. Några hade fått det som barn, och var nöjda med det. Vissa använde dem inte hela tiden utan skiftade sömlöst mellan den ”hörande” världen och dövvärlden. Någon hade beslutat sig för att sluta använda sina, och någon var besviken för att de aldrig fått ett CI som barn. Tanken där var att ”jag hade velat prova på”.

Det finns inget helt rätt, eller helt fel, kring detta. Tror jag. Det rör egentligen inte tekniken som sådan, utan det som är viktigare är kommunikationen. Oavsett teknik eller ej – vi diskuterar alltså barns kommunikation med omvärlden. Det är det som är essensen, kärnan i det hela.

Och med det sagt kommer jag naturligt in på ett kärt ämne – teckenspråket.

 

Tecknet för ”lära sig”

 

För oss var det helt naturligt att lära oss teckenspråk, för vi skulle ju adoptera ett dövt barn. Och vi skulle – med våra begränsade resurser – lära ut ett språk och ett sätt att kommunicera till detta döva barn. I efterhand är jag glad att jag inte riktigt förstod hur stort det var. När vi gav oss in på det så förstod jag ju, men insåg inte vidden av det. Det gör jag nog fortfarande inte, men mer idag inser jag hur viktig uppgift vi hade framför oss då. Hade jag tänkt likadant 2013 som jag gör 2018 hade jag kanske mest blivit skrämd. Hur skulle jag klara detta?!

I många diskussioner mellan föräldrar angående teknik och teckenspråk kommer en fras ofta upp. ”Vi gör det som är rätt för vårt barn”. Då särskilt för dem som aktivt väljer bort teckenspråk till barn med grava hörselnedsättningar. För de har fått veta att det räcker med teknik.

Jag inser att jag kan trampa någon på tårna nu – och det är absolut inte meningen. Om någon tar illa upp så ber jag på förhand om ursäkt för det direkt. Men jag skall fortsätta mitt resonemang.

I vissa fall kan det säkert fungera. Jag läser flera familjer där barnen är ikapp – och förbi – sina jämnåriga normalhörande klasskamrater. Och det är ju jättekul för de barnen! Vilken fröjd att få delta i alla aktiviteter, vara del av ett socialt sammanhang, med fullvärdig kommunikation som kompisarna.

Problemet är att det långt ifrån är så här för alla. Och man vet inte när ens barn är ett och ett halvt hur det kommer att se ut när barnet är fyra-fem år gammalt.

Jag har pratat med så många, och läst om ännu fler, som satt sin fulla tilltro till tekniken. Bara för att bli besvikna när barnen och tekniken inte funkar fullt så bra ihop som de hoppats. Det är alldeles för många som går miste om nödvändig kommunikation i unga år för att det finns en så stark tilltro till teknik. Ja – i vissa fall fungerar den helt perfekt. Men i många fall gör den inte det. Det är inget mirakel, det är teknik.

Dessa fall hör man sällan om på samma vis som de framgångshistorier som lyfts fram. Framgångshistorierna i hörselns värld finns absolut, inte tu tal om det, men mörkertalet är så stort att det inte kan ignoreras. Barn som anstränger sig fullt ut för att hänga med i kommunikationen på släktmiddagar och kalas, barn med huvudvärk, barn med extra sömnbehov.
”Men så är det inte för vårt barn, här fungerar det perfekt!” – toppen! Det är dock ingen tröst till det stora antalet som inte har det fullt lika perfekt.

Det finns på vissa håll någon föreställning om att teckenspråket är ett andrahandsalternativ, kanske rentav något fult. Det är rester som hänger kvar sedan oralismens otäcka dagar då döva barn tvingades sitta på sina händer på lektionerna. När barnen skulle T-A-L-T-R-Ä-N-A och bli duktiga på att U-T-T-A-L-A svenska ord. Teckenspråk? Nej usch och fy, sådant skall inte förekomma! Barnen skulle bli duktiga på att avläsa läpprörelser och sedan uttala orden så bra som det gick.

Om barnet kunde detta skapligt, var det ett godkänt barn. Ett okej barn. Problemet är bara att detta är något så fruktansvärt jättesvårt. De många barn som inte kunde öva in avläsning och uttal tillräckligt väl ansågs inte bara annorlunda, utan direkt sämre.

Av den anledningen blir jag ledsen ända in i själen när jag läser någon som beskriver situationen med sitt barn i hemmet: ”Vi behöver inte teckenspråk, hen är duktig på att läsa på läpparna och så, så det funkar ändå”.
Någonstans stannar mitt hjärta till en stund när jag läser det. Allt för att undvika teckenspråket.

Varför? Är det för att det är svårt att lära sig nya saker? Att det är pinsamt? Allvarligt – släpp den egna prestigen och gör insatsen. Ditt barn kommer att tacka dig.

Nu skall det nämnas att det var ett undantagsfall som jag beskrev ovan. Men jag tänker ändå på de barn som anstränger sig så fullt för att hänga med, som kompenserar och försöker hitta sätt att dölja det de ser som ett pinsamt funktionshinder – att de inte hör lika bra som ”alla andra”. Istället för att få ett språk som fungerar oavsett teknik.
Det är för många barn som får teckenspråk alldeles för sent. Det skulle inte behöva vara så. Om vi hade kunnat mötas i respektfulla diskussioner, med ödmjukhet och sänkt gard, och faktiskt ta in vad motparten sade. Tänk vilka framsteg vi skulle kunna göra då.

Bland döva och hörselskadade finns det så många som beskriver samma sak. Hur de kämpat för att hänga med, hur tekniken varit bra vid goda förhållanden, men hur det ofta tog mer energi än det gav att använda tekniken när det blev jobbigt. Och vips – så står man där utan sätt att kommunicera annat än papper och penna. Papper och penna är inte en värdig kommunikationsform mellan barn och föräldrar. Det finns så mycket bättre sätt att lösa det på.

Helt konkret skall jag summera det så här: Om tekniken fungerar för barnet i väldigt ung ålder så är det ingen garanti att det fortsätter lika smärtfritt livet ut. Väldigt många vittnar om hur de kommit att behöva teckenspråket senare i livet för att tekniken inte är perfekt. Och de önskar då att de lärt sig teckna mycket tidigare, eftersom det då skulle besparat dem både tid, energi och frustration. Teckenspråk skadar ingen, det bidrar till ökad kommunikation, bättre förståelse och minskar frustrationen och ansträngningarna hos barnen som lär sig.

Dövrörelsen för en aldrig avstannande kamp för döva och hörselskadade personer. Väldigt ofta handlar den kampen om helt grundläggande rättigheter. Rättigheter att kunna delta i samhället på lika villkor som normalhörande. Den kampen har förts länge, år ut och år in. Det finns så otroligt mycket erfarenhet och kunskap där, och allting talar för en tydlig sak – att ge döva och hörselskadade barn teckenspråk så fort det går gynnar alla. Våga lyssna och ta lärdom av de som levt det livet som ditt barn skall leva. Även om det sätter dina egna föreställningar och tankar på skam.

5 svar till ”Teknikens mörkertal”

  1. Profilbild för Iréne G
    Iréne G

    Fullträff! ♥️

  2. Profilbild för Maria
    Maria

    Fällde tårar, och Ja jag har också tänkt detsamma som dig. Tänk om alla kunde samsas och stötta varandra istället för att klanka ner varandra. Kram Maria.S.

  3. Profilbild för Mia Maria Lindberg Ekström

    Åh…… alltså Wow! Tack för att du sätter orden för exakt hur det känns. Jag känner som du – ”läppavläsning?” Är det någon som VET, som har provat läppavläsning? Det är sjukt svårt och absolut absolut inte ett kommunikations sätt! Tänk om förälder som säger att det fungerar bra, kunde testa att trycka in bullerproppar i öronen dygnet runt under en månads tid och TESTAT?! Gå till jobbet, tala vid matbordet, köp mat osv och läppläs!

    Tack! Jag hoppas kunna se din föreläsning en dag! ??

  4. Profilbild för Liene Strante
    Liene Strante

    Jag har inga ord…dina ord sitter djupt i min själ…Stor kram Liene

  5. Profilbild för Liene Strante
    Liene Strante

    Jag har inga ord….Dina ord sitter djupt i min själ. Stor kram Liene

Lämna ett svar