Efter 180 mil på snötäckta vägar är jag åter hemma igen. Målet var Norrland, det stora och karga landskapet. Täckt av skog, snö och befolkat med folk som alla låter som skoterförsäljare. Mina fördomar kom på skam, det visade sig vara en resa med kyla på utsidan men värme på insidan. Under de två föreläsningar jag höll träffade jag en massa folk, både i Örnsköldsvik och Sundsvall. Och att norrlänningar skulle vara tillbakadragna, reserverade och tystlåtna stämmer definitivt inte. Snarare välkomnande, nyfikna och engagerade.

 

 

I Örnsköldsvik hade jag hård konkurrens. Just den dag som jag var inbokad hos Adoptionscentrum Västernorrland var det något annat evenemang på gång i staden. Ett litet musikaliskt jippo kallat ”Melodifestivalen” hade rullat in i staden med sina många lastbilar, paljetter och konfettikanoner. Under fredagen var det genrep, den stora övningen inför lördagens allvarsamma direktsändning. Ett antal av de anmälda kunde inte låta bli frestelsen och besökte hellre en tillställning med glitter och glam än att delta i en föreläsning med en exilskåning som står och brölar om sitt föräldraskap. Vilket jag kan förstå.

Men det lite lägre besökarantalet till trots måste jag säga att det blev en mycket trevlig afton. Vi fick chansen att träffas, det blev ett personligare och lite intimare möte med deltagarna. Vilket är klart uppskattat!
Under lördagen blev det ett besök till Mittuniversitetet där DHB Norra hade haft sitt årsmöte. Efter det mötet bjöds det på föreläsning, och det var fler än DHB:arna som kommit dit för att ta del av detta spektakel. Medlemmar från Medelpads Dövas Förening, Adoptionscentrum Västernorrland, Härnösands Folkhögskola och personal från Kristinaskolan kom dit också. Tillsammans blev det en bra mix av personer av intresse som jag hoppas, och tolkar av diskussionerna efteråt, alla fick ut något av föreläsningen.

Jag är hemskt tacksam. För allt, egentligen. Men om jag skall specificera, så är jag tacksam för deltagarna. Visst är jag glad och tacksam för arrangörerna som bjudit in mig och fixat så att det blir av, men jag är så tacksam för deltagarna.
En fredagskväll, en lördagseftermiddag, på dyrbar tid under helgen gör alltså ett rätt stort gäng sig besväret att komma och besöka mig. Jag uppskattar verkligen att ni gör det!

Alla små möten. Alla samtal innan föreläsningarna börjar, alla blickar under tiden jag står och pratar, alla som torkar en tår ur ögat, tittar på sin partner och med ögonen säger ”visst känner vi igen det där?” eller alla som skrattar åt något dråpligt. Och alla som stannar kvar efteråt, berättar om sina erfarenheter. Jag uppskattar det verkligen enormt mycket.

Och jag måste ge en extra guldstjärna till någon. Till SPSM, Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Personal från Kristinaskolan i Härnösand kom också på föreläsningen, fyra stycken!

Det gläder mig att personal från skolans värld är intresserad av att lyssna och ta in andra perspektiv och en förälders unika erfarenheter. Det gläder mig, men ännu mer gläder det (och lite överraskar) mig att de gör det på en lördag! En ledig dag, men intresset är så pass stort att de ger sig iväg i snön ändå.

Detta är något jag faktiskt förknippar lite med just SPSM, det engagemanget som sträcker sig lite längre än vad tjänsten faktiskt kräver. Med ett barn som går på en SPSM-skola och ett barn som kommer att börja där inom ett par år, gör det mig varm ända in i själen när personal från skolan och myndigheten gör det där lilla extra – som de så ofta gör.
Att de gör det är inget jag tror att de gör för att vara snälla, utan jag tror att det kommer från en genuin känsla av dels omtanke om sina elever på skolan, och dels för att de strävar mot att lära sig lite mer, förstå ytterligare lite mer.

Det jag tar upp i min föreläsning är verkligen inga nya ämnen för personal som jobbar i myndigheten, men kanske har jag ett synsätt som skiljer från det de stött på innan? Jag vet inte, jag blev bara så glad att de kom fram efteråt och berättade att de uppskattat föreläsningen.

För något år sedan hade jag en diskussion med Christer Fleur. Han är chef för södra regionen inom SPSM. När han många år tidigare läst till rektor hade han fått ett par uppmanande ord från en äldre kollega om att jobba i ”Dövskolan”.
– Christer, detta är ingen skola. Det är ett rike.
Det är ett citat som verkligen slår huvudet på spiken. SPSM-skolorna är inte bara skolor där eleverna går och lär sig saker. Det är skolor där vänskaper för livet påbörjas, nätverk bildas och dövkulturen är levande. Engagerad personal betyder mycket på alla skolor – och dubbelt så mycket hos SPSM.

Jag uppskattar verkligen alla som kom. Och en stor, stor guldstjärna till personalen på Kristinaskolan som kom på en ledig dag, ja hela SPSM egentligen. Tack för att ni är så engagerade i barnen. Det som gynnar barnen på en SPSM-skola, får effekt för alla andra SPSM-skolor i landet. Personalutveckling och breddade perspektiv sprider sig. Och – egoistiskt sagt – gynnar det även mina barn så småningom. Därför värmer ert besök extra mycket!