En teckenspråkstolk är en person som förmedlar all kommunikation från den hörande världen till en döv person. All viktig och väsentlig information skall först passera som vibrationer i luften, träffa tolkens trumhinnor, processas och sorteras i hjärnan, och sedan vandra ut via nerverna till musklerna i kroppen. Där omvandlas signalerna till teckenspråk, kroppsspråk och ansiktsmimik. Det är tolkens jobb att anpassa all information till mottagaren så att den som tittar på tolken hänger med och förstår sammanhanget – så långt det bara är möjligt. Tolkarna gör ett fantastiskt bra jobb och jag förundras ofta över hur de dels hinner med att fånga upp all information, och sedan lyckas förmedla den så väl.

Vår tolk-karriär sträcker sig nu ganska långt tillbaka. Vi började boka tolk ganska tidigt med Sockret (som vi kallar vår äldsta dotter här på bloggen), men det kändes inte alltid som att det var lönt tyckte vi. Vi upplevde vår kära dotter ofta som mer pressad än hjälpt av att det var ytterligare en person i rummet. Ofta som var helt okänd för henne. Det här med språk var ju nytt över huvud taget, och vi provade oss alla fram i våra nya roller. Som språkanvändande barn, som förälder och vårdnadshavare. Så ser det ut i början. Det är en process som alla går igenom. Vissa vänjer sig fort, för andra tar det längre tid. Inget konstigt med det.

Ibland gick det inte bra alls. Ibland gick det skapligt. Aldrig fungerade det så där helt perfekt, så som man kan se att det gör för vuxna döva som använder tolk. Men, vi tänkte inte mer på det. Vi var ju alla nya på det här. En viktig sak med att använda teckenspråkstolk är att vänja sig vid det. Vi vuxna har nu blivit vana vid att boka till de flesta sammanhang, men det är ju vi vuxna. För barnen är det en lite längre period att vänja sig. Linjerna mellan tolk, samtalspartner och potentiell lekkamrat är ibland hårfin – åtminstone enligt våra barn. På kalas och annat lägger de gärna beslag på tolkarna. Tolkarna är ju trots allt där för deras skull i någon mening, och hänger med på allt de tecknar. Att de sedan är där för att förmedla kommunikation, inte sitta på golvet och leka, är inget som barnen bryr sig om. Där får vi som föräldrar naturligtvis kliva in och dra gränser så att tolkarna inte hamnar i en situation de känner sig obekväma med.

Det är ju viktigt att det blir rätt tolk till rätt tillfälle. Vi har haft tolkar med på kalas som varit helt fantastiska. På sjukhusbesök som varit väldigt måna om att anpassa sin nivå och lirka fram kommunikation. De allra flesta tolkar är väldigt, väldigt bra. Jag skrev ett inlägg i fjol där jag hyllade dessa hjältar, läs det här.
Men ibland blir det lite fel. Vi har fått en del tolkar som inte riktigt känts som att de var helt bekväma med situationen. Då i synnerhet i vårdmiljö där Sockret har varit osäker och orolig. Det kan vara situationer då tolken inte gjort de där försöken att lirka och anpassa. Eller bara tolkat vissa utvalda delar av det läkaren säger. Någon gång har jag fått be tolken sätta sig utanför rummet och vänta. Då var det en situation där hen verkligen hade behövt anstränga sig för att få vår dotter att känna sig lugn, trygg och bekväm. Men inte riktigt kände in det behovet i situationen. Resultatet blev att jag själv fick tolka i ett väldigt känsligt läge, vilket egentligen inte alls är någon perfekt situation. I det läget skall jag vara pappa, förälder. Inte tolk.

Idag var just ett sådant tillfälle. Ett möte som vi kände det kritiskt att vi får helt rätt tolk till. Detta var inte ett möte i mängden – detta var särskilt viktigt. Och då måste allting stämma.
Vi har ett önskemål med en tolk som vi verkligen tycker är perfekt för oss. Hon har precis rätt erfarenhet, precis rätt attityd, precis rätt nivå av ta kontakt med barnen. Vi bara måste ha henne.

Alltså gör vi vad vi kan för att lösa det! Hon jobbar självständigt med eget företag, vilket försvårar situationen har jag förstått. Det är inte bara att boka. Jag är egentligen lite dåligt påläst om hur tolkcentralen fungerar, men de har säkert vissa riktlinjer de skall gå efter.

Egentligen.

När vi var i en liknande situation för drygt ett år sedan så önskade vi samma tolk. Vårt önskemål var väldigt starkt. Personen som kallade till mötet tog det med tolkcentralen och drog det upp på chefsnivå. Men ingen tur den gången, tyvärr. På grund av en regel eller paragraf, jag vet faktiskt inte exakt varför.
Resultatet blev att vi fick tolken som jag beskrev en bit upp, som jag fick be lämna rummet. Den gången fick jag tolka själv, och det var inte bra.

Inför dagens möte var det alltså dags igen. Vi gav en stark motivering till varför vi önskade just denna tolken. Vi beskrev vår dotters situation. Oro och rädsla kan stå i vägen för mycket, men med rätt tolk kan vi komma ganska långt. Vi skickade ansökan och höll tummarna för att vår motivering skulle vara bra nog.

 

 

Men nej. Inte denna gången heller. Så, vi kontaktade tolkcentralen åter igen och kollade läget. Men tyvärr, det gick inte.

Resultatet? Vi avbokade den tolk som tolkcentralen erbjudit. Och sedan anlitade vi den tolk vi själva ville ha, och behövde. Vi betalar hellre rätt tolk med egna pengar, än riskerar ett viktigt möte med en tolk som inte är perfekt för oss i just detta läget. Det får vara värt den kostnaden.
Idag gick tolkningen jättebra på mötet. Med en lyhörd tolk som precis förstår situationen och verkligen jobbar för att det skall bli så bra som möjligt. Och det blev precis det – så bra som det var möjligt. Och det var naturligtvis en enorm lättnad. Det kanske hade blivit lika bra med en annan tolk – men nu ville vi vara så säkra det gick att bli.

Men… någonstans i mig finns en liten gnagande känsla. Av att det inte borde behöva vara så här. Barns behov borde gå före paragrafer och regelverk. Det är alltså inte frågan om att jag vill boka en cirkusföreställning med eldsprutande clowner som cyklar på enhjulingar gjorda av nougat. Nej, jag vill ha en annan tolk än de som tolkcentralen i första hand förmedlar.
Tolken jag vill ha flygs inte in från Grönland, hon tar inte 15 000 kr/timmen. Jag ser inte att det är något annat som står i vägen än någon regel.

Vilken regel är så viktig att den kan riskera att påverka barns välbefinnande?

Det kanske är dags för mig att sätta mig närmre in i tolkförmedlingens för- och nackdelar, dess regler och rutiner. För på något sätt skulle jag vilja förstå varför det är på detta viset, och hur jag möjligen kan påverka det eller jobba runt det.
Tills dess betalar jag ur egen ficka.