Stolt, trött och nöjd! DHB Riks sommarläger 2018

Vilken fantastisk vecka vi har haft. Lägg märke till mitt ordval, vi och inte jag. För vi har gjort detta som ett vi. Tillsammans. Som en stor gemensam grupp har vi tillsammans sett till att DHB Riks årliga sommarläger blivit helt suveränt bra!

Under förra söndagen (180624) anlände jag och familjen till Ädelfors folkhögskola. Att vi kom dagen innan de andra familjerna hade sin förklaringen. Jag hade fått frågan att delta som arrangör i år, vara med och planera lägrets genomförande och ta det övergripande ansvaret för barnledarna. I den rollen är jag ibland länken mellan barngrupperna och föräldrarna, löser problem och backar upp där det behövs. Allt från att duka av kladdiga bord efter att småbarnen härjat och kladdat, till att lösa logistiska frågor och agera samtalsstöd om det skulle behövas. Jag och de övriga arrangörerna har suttit i ett otal telefonsamtal, Skypemöten, videosamtal och deltagit i en lång rad diskussioner per mail. Ingen av oss har varit arrangör förut, trots stöd vi fått från bl.a. DHB Riks kansli känner vi en viss portion nervositet. Skulle det gå bra? Har vi glömt något? Kommer folk att bli nöjda med det vi styrt upp? Under söndagkvällen kommer känslan: det får bära eller brista. Vi har gjort så gott vi kunnat, nu håller vi tummarna för att det räcker!

För vår del var det en stor fördel att komma dagen innan merparten dök upp. Våra barn, i synnerhet storasyster Sockret, mår bra av att ha överblick och förbereda. Vi kunde checka in på boendet i lugn och ro, och hälsa på barnledarna som också droppade in då och då under dagen. I vissa fall blev det ett kärt återseende mellan våra barn och barnledarna, i andra fall en trevlig ny bekantskap. Erfarenheten av barnledarna är att det är ett speciellt släkte. Stresståliga, påhittiga, positiva och allmänt enastående!
Jag skrev ju två inlägg om detta läger i fjol, det ena mer positivt än det andra:
Här är det ena och här är det andra.

 

 

Lägret sätter igång under tisdagen. På tisdagen och onsdagen skall det vara teckenspråksutbildning varvat med föreläsningar. Föreläsare var både barnledare och ditresta föreläsare från DHB Västras projekt om bildstöd vid föreningsaktiviteter. Allt uppskattades på olika vis, bildstödet för den uppenbara nyttan av att förtydliga vardagen och händelser för barn som är behjälpta av det (ledtråd – de flesta!). Barnledarna delade frikostigt av sig av sina egna upplevelser ur sina liv. Mycket viktiga föreläsningar för oss föräldrar som har barn som faktiskt kan ha dessa barnledare som starka förebilder!

 

 

Torsdagen var en utflyktsdag som vi använde till att åka till Astrid Lindgrens Värld. Det är en hemskt plats där det är ungefär 987 grader varmt. Så kändes det i alla fall under de timmar jag gick runt och svettades där. Fint, trevligt, men jag återvänder hellre när det är rimligare väder och träden inte självantänder.

Fredag och lördag var dagar då undervisningen fortsatte och föreläsningarna och andra aktiviteter gjorde detsamma. Mycket uppskattat alltsammans. Ett citat jag aldrig kommer att glömma från en barnledare som föreläste. Hon fick ett CI inopererat som treåring och är idag vuxen. När det kommer till diskussionen om språk så var hennes personliga ståndpunkt väldigt tydlig: ”Utan teckenspråk är jag ingenting!

 

 

Vår vistelse är ungefär som förra årets. Det vi sätter störst vikt vid är faktiskt barnens upplevelser. Vi klarar oss om maten skulle varas ”sisådär”, eller om boendet inte är så jättekul. Men barnen då? Jo, om deras upplevelse inte är på topp – då funkar ingenting alls. Där står barnledarna ut som de hjältar de är, även detta år. De har en magisk förmåga att få barnen att hänga med på det mesta, känna sig både sedda och trygga. Bara efter någon dag var de helt bekväma med ledarna i gruppen, och hängde glatt med gruppen runt på de olika aktiviteterna. Helt suveränt!

Nu skall jag påpeka att maten var väldigt bra, och boendet också kanon. Bara så att det inte blir några missförstånd!

 

 

Okej – men vad är då nyttan med ett sådant här läger? Behövs det verkligen? Oj, oj oj. Var skall jag egentligen börja?

Ett sådant här läger ger väldigt stora positiva effekter för precis alla inblandade. Om vi börjar med barnen! De får en teckenspråkig gemenskap under en vecka, det innebär att de får ett rejält språkbad. Föräldrarna vittnade om att deras barn efter bara några dagar både hade ökat på sitt ordförråd med tecken, och använde teckenspråket mer. Jag märker själv på lillasyster Smulan hur hon utvecklas. På ett sådant här läger umgås hon ju med en massa personer – både barn och ledare – som tecknar. Från morgon till kväll. Inte bara i familjen som vanligt, utan en lång rad personer som har olika sätt att använda teckenspråket.
Sedan får barnen tillgång till starka, trygga förebilder i de barnledare som finns på lägret. Både hörande, hörselskadade och döva barnledare. Alla grupper fanns representerade, en riktigt bra mångfald.
Här fanns barnledare som klarat av det mesta som går att göra. Ungdomar och vuxna som krossar fördomen ”du kan inte, för du hör inte perfekt” en gång för alla. Sådana förebilder växer inte på träd, och jag är helt säker på att de intrycken som barnledarna lämnar till barnen är väldigt värdefulla! De har ett stort värde för oss vuxna också, inte bara genom att de håller ordning på våra ungar när vi skall lära oss saker – de kan också berätta saker från sina egna liv som har direkt bärighet på våra barns kommande uppväxter. För hur är det egentligen att vara döv tonåring, till exempel? Fråga någon som vet – en av barnledarna på lägret!

Slutligen, förutom att barnen har väldigt kul och lär sig en massa, så får de också nya kompisar. Vissa kommer att bli vänner för livet. Deras vänskap kommer att ha börjat med att de träffades på ett läger under somrarna, och sedan hängde ihop under gymnasietiden. Kanske kommer de någon gång att dela en liten etta i London eller Paris? Då kan de tänka tillbaka på somrarna på DHB:s läger.

 

 

För oss vuxna då? Ja, även där finns det bara fördelar. Givetvis är det bra att vi får teckenspråkslektioner och intressanta föreläsningar. Allt det förstår ni ju redan. Men sedan har vi det andra, det som står mellan raderna.

Jag tänker först på gemenskapen, samvaron och samhörigheten. På ett sådant här läger finns möjligheten att träffa andra, bolla tankar och utbyta viktiga erfarenheter med varandra. Här möts föräldrar i liknande situationer som kan diskutera och stötta varandra i olika val och beslut. Eller som bjuder in till diskussioner och hittar nya infallsvinklar. På lägret var merparten föräldrar hörande och kunde diskutera den situationen, hörande förälder till ett barn som har en hörselnedsättning, är dövt, har en språkstörning och/eller kanske har ytterligare behov att ta hänsyn till.
Här möts vi alltså på riktigt, ofta efter hundratals meddelanden skickade kors och tvärs i mailväxlingar eller sociala medier. Den kontakten är värd sin vikt i guld!

 

 

Förutom de hörande föräldrarna fanns även ett antal döva föräldrar på plats. I min mening är dessa föräldrar väldigt viktiga tillgångar på ett sådant läger! De kan komma med ovärderliga tips och infallsvinklar, baserade på egna erfarenheter.
De döva föräldrarna är mycket viktiga, det är inte alltid självklart att hörande föräldrar kommer i kontakt med döva vuxna i en avslappnad social miljö särskilt ofta. Här kan man öva sitt teckenspråk, diskutera viktiga saker och skapa nya bekantskaper!

I år blev det en väldigt stark social sammanhållning. De som kunde och orkade samlades ute på gården om kvällarna och diskuterade. Allt från dagens händelser till att dra historier som inte passar känsliga ögon och öron. Allt på en salig blandning av talspråk och teckenspråk, med och utan teckenspråkstolkar. Kring ett plastbord på en småländsk folkhögskola byggdes broar i vår kommunikation som aldrig kan rivas.

Just nu är jag trött. Jag har hållit igång från tidig morgon till sen kväll under en dryg veckas tid. Har det inte varit fysisk närvaro så har det varit grupper på Facebook, messengerchattar eller SMS-kedjor som skall bevakas och deltas i. Även om arbetsdagen enligt schemat är slut så upphör jag inte att vara arrangör, barnledaransvarig eller bara stöttande vuxen. Alltså är jag nu helt slut. Trött, tröttare, trött-som-just-nu.

Jag är trött, men framför allt nöjd. Nöjd över att vår planering höll så bra som den gjorde. Nöjd över våra fantastiska teckenspråkslärare, arrangemanget med Ädelfors folkhögskola, nöjd med tolkarna och nöjd över mina kollegor i planeringsgruppen. Jag är nöjd över stödet från kansliet, och så är jag så otroligt nöjd med mina kollegor i barnledargrupperna. Ni är verkligen helt suveräna! Kung, som kidsen säger!

När Sockret skulle sätta sig i bilen tecknar hon något till mig. Svaret hon fick var inte uppskattat.
Nej tyvärr, det är ju bara ett läger i år!
I fjol var det ju två läger, dels DHB Riks och sedan DHB Västras. I år blir det bara ett, till barnens enorma besvikelse. Och vad tusan, jag förstår precis! Tänk att få vistas i en språklig gemenskap med andra vuxna och barn under en hel vecka. Få bli sedd, bekräftad och kommunicerad med. God mat, leka hela dagarna, massa kompisar. Så vill man ju ha det precis varje dag.

Ett stort tack till alla inblandade. Både arrangörer, familjer, tolkar, lärare, personal på Ädelfors och så framför allt barnledarna. Om jag glömt någon i min utmattning, räkna med dem också.

Jag hoppas att vi ses nästa år!

 

Lämna ett svar