Tänk dig att någon släpper ned dig på en främmande plats. Du känner inte igen någon, allt omkring dig verkar obekant. Klimatet är annorlunda, maten smakar konstigt. Folk verkar generellt snälla, men du förstår inte vad de säger. Sättet de beter sig på är lite udda också. Konstiga vanor du inte känner igen. Var är du? Skall du vara här länge, eller är det bara ett litet tag?

Så kan ett nytt liv kännas för ett barn som adopteras till ett annat land.

Tänk dig då vidare att du saknar möjlighet att kommunicera med de nya personerna som du lever med dygnet runt. Antingen förstår du att de är dina föräldrar, eller så gör du det inte. Med tiden växer kommunikationen fram, lite åt gången. Men det är inte många du kan kommunicera med. Omgivningen är i princip endast talande. Föräldrarna använder teckenspråk, och en ökande skara personer som återkommer i ditt liv gör det. Men det är ändå bara en försvinnande liten del, sett till hur många hörande och icke-tecknande personer du möter under veckorna.

Så kan ett liv kännas för ett dövt barn som adopteras till ett annat land.

I en värld där nästan ingen använder ditt språk – då blir de personer som faktiskt gör det extremt viktiga för dig. Och i samma värld, där ser inte så många ut som du gör. Ibland stöter du på någon som ser ut som du gör, men då använder ni sällan samma språk. Ibland, bara ibland, hittar du en person som både liknar dig OCH använder samma språk. Men då finns det en stor pusselbit som saknas. Adoptionen.

Vi har varit väldigt noga från början av vårt planerade föräldraskap att vi vill att våra kommande barn skall ha starka och goda förebilder. Vi har insett våra begränsningar, vi kan inte ge dem allt. Att hitta andra adopterade barn att umgås med var naturligt. I väntan på adoption och föräldraskap har det verkligen inte varit svårt att hitta andra familjer, både med barn och andra personer som också längtar efter sitt föräldraskap. Adoptionskontakter hade vi alltså ganska gott om när vi väl blev föräldrar. Senare blev det en mycket högre prioritering att hitta döva barn (och vuxna) att träffas och umgås med. Språk trumfar det allra mesta, har vi märkt. Men det har varit svårt att hitta exakt rätt. En exakt förebild är svårt i detta fallet. Väldigt svårt. Någon som är tjej, är döv, född i barnens ursprungsländer och som dessutom kommit hit genom adoption. Det var väldigt svårt – men inte omöjligt skulle det visa sig.

Genom olika vägar har vi stött på två personer som matchar beskrivningen väldigt väl. Två tjejer, döva och adopterade. En från Colombia, den andra förvisso inte från Taiwan men väl från Östasien, Sydkorea. Två personer med starka viljor och personligheter, som har unika insikter och upplevelser att dela med sig av. Vi har nu haft turen att träffa dem bägge ett par gånger, och hoppas så gärna att det blir något återkommande!

Det där att spegla sig i någon annan, känna en samhörighet, det är nog viktigare än vad många inser. De allra flesta av oss tar det för givet. Vi kanske inte tror att det är så viktigt, för oss känns det inte som något att fästa särskilt stor vikt vid. Men, fundera ett slag. Hur blir du när du lämnat det trygga Sverige bakom dig, när du åkt iväg på en jobbresa eller semester till ett land långt borta? Jo, ofta blir du kanske lite lokalpatriotisk. Lite extra glad över att vara svensk. Du skryter gärna lite om vårt välfärdssamhälle, berättar glatt om hur bra vi har det. Och har du någonsin varit borta över midsommar eller jul, och missat de traditionerna? Aj aj aj, då värker det ofta lite i hjärtat. Ingen sill, ingen Kalle Anka klockan tre på eftermiddagen? Allt det du tar för givet blir plötsligt viktigare när du inte har tillgång till det längre. Vår identitet sitter ganska stark i oss, även om vi inte tänker på det.

Ja, tänk så påverkade vi kan vara av att vara utanför Sverige under en period. Men, den saknad och den identitetskänsla vi kan känna som vuxna är ändå ingenting jämfört med den separation från den bekanta miljön som ett adopterat barn kan uppleva. När vi upplever en saknad av det bekanta, gör vi det som vuxna. Med rationella tankar, med vetskapen om att vi kommer att återvända snart. Vi har språket, vissheten om att vårt ”vanliga” liv finns bakom hörnet. Hur är det då för ett litet barn? Låt tanken sjunka in.

Men! Så hittar man plötsligt personer som har levt med precis samma upplevelser som våra barn gör just nu. Personer som har sitt facit på hur det kan kännas och upplevas, vilka utmaningar och vilka fördelar som finns. Personer som blivit mycket stora inspirationskällor för oss!

Utan att gå in på detaljer om vem eller var, måste jag säga att det varit fantastiskt trevliga träffar. Den ena har vi umgåtts med en hel helg, den andra träffat under en dag. Oavsett längd på träffarna, är det väldigt trevligt för oss föräldrar att ha dessa människor i våra liv. Som jag skrev tidigare, de har gått igenom ungefär samma upplevelser som våra barn gjort. De har otroligt viktiga perspektiv att dela med sig av, och har svar på så många av de frågor vi har.