Jag är nyss hemkommen från en trevlig kväll. I tre timmar har jag umgåtts och diskuterat med mina nya kollegor. Min relation med Kriminalvården är i princip slut nu, efter två mycket givande och intressanta år. Imorgon börjar ett nytt äventyr. Under det kommande året skall jag jobba som lärare, och vara mentor åt en klass. Det jag tänker på nu är… vad har jag gett mig in på?

Ja, en trevlig kväll, helt klart. Utan att känna en kotte åkte jag med mat och glatt humör till en av de nya kollegornas hus för att äta, träffa andra i arbetslaget och få en försmak av vad som komma skall. Och det blev verkligen lyckat! Väldigt trevligt folk, en blandad kompott av musiklärare, slöjdlärare, mentorer, en styck rektor och tillhörande familjemedlemmar. Ett utmärkt initiativ! Den kommande veckan skall personalen träffas, diskutera, planera och lägga upp strategier för det kommande läsåret. Eller åtminstone terminen. Gissar jag.

Gissar, vadå gissar? Det skall jag väl veta, kanske du tycker? Jo, kanske det. Men så här är det – jag har ju aldrig jobbat som lärare innan. Visst har jag erfarenhet av utbildning, men på helt andra plan än grundskolan. Jag har utbildat fotografer när jag jobbade med sådant, och för en massa år sedan har jag även varit instruktör i Hemvärnet. Två väldigt olika situationer i jämförelse med att utbilda en mellanstadieklass.
Eller är det så annorlunda? Mellan tuggorna vid bordet ikväll diskuterade jag detta med några av de nya arbetskamraterna. De menade att det viktiga var att skapa en god relation med eleverna. Att ha en trygg känsla inför dem, att ha en god dialog och ett gott samarbete. Ämneskunskapen kan komma efterhand, men relationen måste fungera.

Då känner jag lite tryggare. Relationsbyggande är något av det jag tycker är roligast, oavsett vilket yrke jag har. Och efter ganska många år har jag blivit rätt skaplig på det, om jag får säga det själv.
Men… en gnagande tanke. Kommer det att räcka?

Jag tvekade innan jag tackade ja till erbjudandet. Att jobba som lärare är inte för alla, och det är inte något man skall ta sig an lite halvhjärtat. Det var viktigt för mig att jag skulle vilja, önska och kunna ta mig an uppgiften fullt ut.
Jag blir viktig. Viktig för de barn jag skall ha i min klass under ett helt läsår. Så länge har jag lovat stanna, nämligen. Det är inte rätt att ta sig an en klass och sedan lämna den efter ett antal månader. Visst kan saker och ting hända, men jag kan inte se att jag skulle ha samvete att söka andra jobb under tiden. Att behöva börja om igen med någon ny, eller dras med olika vikarier under en längre tid, vore förödande.

Hur är en bra lärare då? Engagerad, sjyst, rättvis, konsekvent, lyhörd, och så vidare. Men vilket prioriterar jag först? Hur bemöter jag eleverna första dagen? Senare? Hur löser jag deras interna konflikter – eller skall de lämnas att lösa dem själva? Det finns tusen frågor. De tusen svaren får komma med tiden. Som tur är, vilket jag märkt ikväll, kommer jag att ha en riktigt bra arbetslag i ryggen. Bollplank, mentorskap, axlar att gråta ut mot.

Eleverna har redan en grund att stå på. Men de är dock så pass unga att de fortfarande är formbara. Alltså är det ytterst viktigt att de får rätt hjälp, rätt stöttning, rätt handledning och rätt bemötande. Vad händer med barn som är i extra behov av stöd om läraren inte ser det? Vad händer med en elev som är särbegåvad om läraren inte ser det? Vad händer med eleven som har problem utanför skolan, och verkligen behöver hjälp, om läraren inte ser det? Allt sådant kommer att ligga på mig nu. Och mina kollegor naturligtvis, men jag kan inte undandra mig ansvar för att ”jag är ny på jobbet”. Det håller inte.

Att ha varit engagerad i Sockrets skola under ett antal år har varit väldigt nyttigt tycker jag. Där har jag kunna följa och se den utveckling som sker, en del konflikter som uppstår, gruppdynamiken som förändras till både bättre och sämre, och allt annat som hör skolans värld till. Det jag har sett är förvisso bara små skärvor av en mycket större helhet, men de har ändå gett en ovärderlig insikt i skolans värld.

En dryg veckas förberedelser. På tisdag nästa vecka träffar jag eleverna för första gången. Det blir antagligen en av de viktigaste dagarna på hela läsåret. Ingen press eller så. Detta kan bli ett år som jag minns med glädje men att jag byter jobb igen efter det – eller kanske början på något större äventyr. Ett nytt skifte i livet? Ingen aning. Jag vet bara att jag skall göra mitt allra bästa för eleverna. Önska mig lycka till!