Är det rätt att känna tacksamhet gentemot en statlig myndighet? Allra oftast är ju tystnaden det bästa betyget. Om ingen säger något, då har inget fel begåtts. ”Det får man ju ta som något positivt, om ingen säger något”. Tidigare i år skrev jag om att jag älskar lärare (och all skolpersonal). Nu vill jag påpeka en känsla av tacksamhet åter igen.

Härom dagen var jag på besök på dotterns skola. Det är alldeles för sällan nu för tiden, förr hade jag ett jobb som tillät att jag skjutsade dit henne varje dag. Visst, det blev lite kämpigt ibland att köra drygt åtta mil på morgonen, men det var faktiskt värt det. Jag fick en helt annan kontakt med klasskamraterna, lärarna, städpersonalen och alla andra jag stötte på. En direktkontakt med hennes vardag. Mycket bra!

Härom dagen var det dock föräldramöte. En tillställning med fika, många pedagoger som tålmodigt stannar kvar på sin arbetsplats. Samt skolledning som entusiastiskt berättar om arbetet och svarar på eventuella frågor. Samt föräldrar och vårdnadshavare då, förstås. Lite för få kan jag tycka, men vi var allt några stycken.
Efter en timmes möte i aulan delade vi upp oss i grupper. Jag och några andra tog plats i våra barns klassrum. Där och då såg jag saker och ting ur ännu ett perspektiv. Ett viktigt sådant.

För någon månad sedan började jag arbeta som lärare. I och med det arbetet slungas jag tillbaka till min egen skoltid, och alla minnen som omfattar den tiden. Vi var en stökig klass när vi kom upp till mellanstadiet. Vi fick en lärare att sjukskriva sig och härjade på ett bra tag efter det. Vi var trettio elever i klassen.
I klassen jag är mentor åt är det drygt tjugo elever. Ett bra steg i rätt riktning. En ännu mindre klass hade naturligtvis varit idealiskt, men tjugo är definitivt bättre än trettio!
Skolan jag arbetar på har inte det bästa ryktet. Ryktet är ganska orättvist och något som hänger kvar sedan flera decennier tillbaka. Det kan nog ses som en ganska vanlig skola, någonstans i Sverige.

Vad har då denna skola? Tja, bänkar, lärare och elever. Naturligtvis. Skolgård, matsal, gymnastiksal. Datorer, ipads. Digitala läromedel. Engagerade lärare.  Engagerad personal. Engagerad skolledning. Ungefär som de allra flesta skolorna. Visst saknas några saker emellanåt, men det går för det mesta att lösa på ett enkelt och smidigt sätt. Grundförutsättningarna finns och de är väldigt, väldigt goda. I synnerhet med så engagerad personal!

 

 

I jämförelse med denna skola står sig mycket annat slätt. När vi var i Colombia så besökte vi flera skolor. Ingen var i närheten av svensk medelstandard. Kollegor berättar om andra skolor i mer närliggande länder där mycket finns att önska. Jag själv gick ett år i skola i Frankrike för en massa år sedan, och i mitt gamla yrke som säljare har jag besökt hundratals skolor.

Mina erfarenheter av skolor är ganska ytliga, men å andra sidan väldigt mångsidiga. Och när jag då sitter i min dotters klassrum, vid hennes bänk, sköljer känslan av tacksamhet över mig. Över att myndigheten SPSM finns, och att de bedriver skolorna på ett sådant sätt som de ändå gör.

”Vi försöker att slå ihop klasserna när vi kan så att de skall få känslan av en större grupp” säger en av lärarna i dotterns klass. När de är sammanslagna är de totalt elva elever. Elva. Var för sig är det två grupper om fem respektive sex elever. Det är lugnt och skönt, alla blir sedda. På mitt första möte i skolrådet för ett antal år sedan ställde jag frågan ”vad har ni för ordningsproblem här på skolan?”
Jag föreställde mig en spegling av min egen skoltid. Mobbing, misshandel, skadegörelse. Det var i grundskolan. Där någon för övrigt kastade in en brandbomb i lärarrummet en natt. På gymnasiet fick jag ofrivillig motion när jag en morgon fick springa från ett gäng killar utanför skolan som ville hoppa på mig. Narkotikaförsäljning florerade på skolan.

Svaren kom direkt från elevhälsan och rektorn som kanske upplevde frågan som ganska rättfram, och möjligen lite besvärlig. ”Ja, vi har ju problem som alla andra skolor” började de och fortsatte. Lite tjafs mellan några elever, lite intriger som det alltid blir. Sedan hade eleverna ingen riktigt mötespunkt, utan hängde i ett utrymme utanför skolsköterskans kontor. Eventuella konflikter gick oerhört sällan längre än ord, och de konflikterna reddes i princip alltid ut omedelbart.
Jag tittade på dem. Tyst. Var detta allt? De måste ha missat något. Jag vände mig till de två eleverna som var med från elevrådet. ”Vad säger ni elever då”?

Svaret jag fick var nästan mer roligt än givande. Glädjande var det förvisso.
”Tja… jo, alltså, vi har några elever i en klass som är tillsammans, och det blir lite jobbigt, för de håller liksom på att hångla och sånt i korridoren, och alla gillar inte att se det” sade en av eleverna. Jag kunde inte göra annat än att sitta tyst igen och se mig om, med ett leende på läpparna. Var detta verkligen på riktigt?

I mitt jobb som säljare träffade jag många rektorer och lärare. De flesta trodde att jag skämtade när jag sade att min dotters dåvarande klass innehöll åtta elever, och att det i princip alltid var två personal i klassen. De trodde helt enkelt inte på mig. Inte förrän jag förklarade för dem att det var en SPSM-skola (och ibland vad SPSM var) förstod de.

Den känsla jag fick i hennes klassrum, förutom tacksamhet, är att detta kostar pengar. Och visst gör det det, men i Sverige är det skattefinansierat. I många andra länder hade detta varit en privatskola, en lösning som bara en liten del av befolkningen skulle ha råd med. Ett alternativ för den med stor plånbok eller rätt kontakter. Här är det Sverige, här fungerar det inte så. Här betalar vi inte en krona extra för denna möjlighet, en chans att ge barnen en utbildning på deras egna villkor med mycket starka resurser som backar upp och fixar. Skolgång, elevboende, skolskjuts. Kryddat med en dos socialt samspel och förberedelse inför framtiden. Helt gratis. Det är faktiskt nästan ofattbart bra.

Visst kan vi jämföra oss med länder på samma nivå som oss, eller som kanske har det ännu bättre på skolfronten. Det finns en liten lista där. Men vi kan också jämföra oss med de som inte har det fullt lika bra som oss. Den listan är betydligt mycket längre. Och det skall vi komma ihåg tycker jag. Det finns en anledning till varför folk riskerar sina liv för att försöka ta sig hit. Det är ett privilegium att var född i Sverige och ta allt det för givet som andra ser på med sådan längtan.

Nej, inget system är perfekt och SPSM och dess skolor är inget undantag. Visst finns det förbättringspotential här också, som över allt annars. De diskussionerna förs löpande, och de diskussionerna är en vital del i att myndigheten utvecklas och förbättras över tid. Men jag vill påpeka att en smula ödmjukhet kan vara på plats när man klagar på ett system som folk i andra länder i princip tror är rent hittepå när man nämner i en diskussion. Lågt elevantal, individuella anpassningar, hög personaltäthet, hög utbildningsnivå, starka ekonomiska muskler, god service och många lösningar på de situationer som kan uppstå.

Vi har precis röstat i ett val, det viktigaste på mycket länge. Från vissa håll hörs röster om en systemkollaps, ett Sverige i förfall, en välfärd som slagits i spillror. Det påstås att Sverige är ett land på väg ut för ett stup, där misär och desperation råder.
Till de som tror detta vill jag säga – besök en SPSM-skola. Eller åtminstone sätt er in i deras verksamhet. Det går inte att vara annat än glad när man ser de resurser som läggs på våra barn. Jag har faktiskt aldrig varit så tacksam och glad för att vara skattebetalare som när jag vistas på min dotters skola!