En kall kväll. Lite trött, lite frusen. Jag en ensam vaken, som vanligt sent på kvällen. Efter att ha borstat tänderna går jag ned till sovrummet, kryper ned i sängen och kramar och pussar mitt lilla element. Hon som hållit en liten del av sängen varm åt mig.

Det är alltså Smulan, min älskade treåring, jag pussar på. För det är så vi gör, vi samsover. Jag och frun, P, har henne mellan oss i sängen. I natt, igår, förra vecka, förra månaden och förra året. Vi har samsovit sedan dag ett. Innan vi samsov med Smulan så samsov vi med storasyster Sockret. Det gör vi på sätt och vis fortfarande…

När vi reste till Colombia 2013 för att bli föräldrar första gången, då hade vi ett barnrum färdigt. Det fanns allt som behövdes. En massa leksaker, mysig tapet, garderob med kläder i, en ny heltäckningsmatta som skulle kännas mysig under barnfötter utan strumpor. Och, förstås, en säng. Men den förblev i princip oanvänd. Vi var inställda på att ha vårt barn i sängen med oss, en tanke som bara förstärktes när vi träffade den lilla tjejen i det där rummet med en massa folk från socialtjänsten. De berättade att hon var van vid att sova tillsammans med en vuxen, någon ur fosterfamiljen. Vad bra! Då skulle det vara som vanligt för henne. Ja, med undantaget att det var två relativt okända vuxna hon skulle ha bredvid sig då…

När man diskuterar adoption så är anknytning något som återkommer om och om igen. Det är ett centralt begrepp i alla adoptionssammanhang, åtminstone nu för tiden. Det är nämligen inte alls självklart att barn och föräldrar automatiskt klickar, att de känner att de hittar varandra direkt. Tvärtom är det en lång och ibland slitsam process. Faktiskt för bägge parter, men naturligtvis främst för barnet. Ett barn som blir adopterat flyttar ju ifrån allt som är bekant. Alla människor barnet känner, först och främst. Fosterfamilj, biologisk familj eller de som jobbar på barnhemmet. Oavsett vilka personer ett adopterat barn lämnar bakom sig, är det en trygghet som försvinner. Lägg därtill förlust av språk, sammanhang, smaker och lukter och allt annat. Då kan man förstå att det inte är självklart att ett adopterat barn känner, förstår eller tycker att de nya vuxna automatiskt är föräldrarna.

Och så de vuxna. En eller två personer som skall ta ett livslångt ansvar för ett barn. Eller flera barn. Vuxna som drömt, längtat, gråtit, skrattat, diskuterat, utbildats, hoppats och slitit sitt hår under den ofta långa och smärtsamma process som en adoption innebär. Vuxna som känner en stark press på sig att fixa det här, att vara perfekta, att känna den stora glädjen när de äntligen blir föräldrar.

Och tänk, ibland är det inte så.

Det är en känslig process. Och känslosam. Ibland känns det rätt på en gång, kärleken bara strömmar fram. Den härliga, varma, ovillkorliga kärleken finns där direkt. Allt är kanon. Alla svårigheter och slitningar tar man med ro – man är äntligen framme. Förälder. Så härligt, all väntan och all smärta har varit värt det.
Men. Ibland är det inte så. Då kan det kännas svårare. Pressen att allt skall bli så där perfekt har satt sina spår, man letar inom sig efter den där uppfyllande känslan av nöjdhet, välbehag, gränslös kärlek. Men den finns inte där, i den plats i bröstet där man borde känna den känslan. Så kan det också vara. Ibland får saker och ting växa fram, även kärlek.

Det är alltså inte alls så säkert att allt blir så bra, att allt går så lätt. Det kan vara många tvivel – gör jag rätt? Gör vi rätt? Är detta rätt för oss? Kommer vi att klara detta? Det är tankar och känslor som ofta förekommer hos de vuxna, nyblivna föräldrarna. Tänk då hur det känns för barnet. Barnet som inte känner människorna, inte kan språket, inte känner igen sig.

Då kan samsovning vara en trygghet. Märk väl – kan. Att sova i samma säng ger en stark känsla av närhet, men det är inte för alla. Vissa barn vill absolut inte dela säng med sina föräldrar, biologiska eller adopterade. Men för ganska många barn verkar det ge en trygg och stabil upplevelse. När mörkret faller, när oron kommer, när man vaknar mitt i natten, då är det tryggt att ha en vuxen nära sig. På samma vis kan det vara nyttigt för en vuxen som skall lära känna ett nytt barn att dela den nära stunden som sömnen innebär med den nya lilla människan.

Jag läste om ett barn som adopterats hit från ett annat land. Där sov alla i samma säng. Barnet, hon kunde sträcka ut sin lilla hand i sömnen. Andas lite oroligt tills hon kände ena förälderns hud mot sin hand. Då blev hon lugn igen.
På precis samma vis har mina två barn blivit mycket lugnare om de drömt något hemskt och jag lagt armen om dem. Om de vaknat mitt i natten, lite oroligt, och det första som händer är att jag klappar dem på kinden, pussar dem på pannan och kramar om dem. Plötsligt kommer de till ro och somnar om igen. Direkt.

Vår samsovning började i Colombia. I en ganska stenhård säng, lite för trång. P, min fru, tog i stort sett halva sängen i besittning. Sockret tog någonstans runt 30-35%. På ena kanten låg jag på sidan och försökte hålla mig kvar. Men det gjorde inte så mycket, det var ju bara i 7-8 veckor. Det är lång tid, men inget i jämförelse mot resten av livet.
Sockret var nästan fem när vi bildade familj med henne. Hennes vana att sova med en vuxen märktes, hon skulle nog inte alls vara intresserad av att ligga själv i en säng. Snarare var det en vinst för oss alla, vi kunde klappa lite på henne lägga armen om henne om det blev oroligt. Och med ens blev det lugnt igen.
Hemma i Sverige sov hon direkt i vår säng. Det pågick i flera år. En hel natt spenderade hon i ”sin egen” säng, den som stod i barnrummet. När hon vaknade på morgonen var hon lika förvånad som vi var! Visst, vi fick sova bredvid varandra igen. Jag och min fru. Men något saknades ju. Eller snarare, någon saknades. Sockret.

Det är vårt jobb som föräldrar att ge barnen trygghet, värme och kärlek. Sömnen är kanske den mest utsatta känslan för ett barn. Att välkomna barnet att sova i samma säng som oss är därför helt självklart, vårt jobb som föräldrar tar ju inte slut under natten.

Smulan då, hon hade andra erfarenheter. Sitt första dryga år spenderade hon på barnhem. Hon hade vaknat ofta, men kunde ganska enkelt fås att somna om igen. Senare visade det sig att det rörde sig om en sömnstörning. Under de första nätterna på hotellet i Taiwan prövade vi oss fram, vi tänkte att hon kanske ville ha det som hon brukade. Men ensamsovningen var något som snabbt försvann, hon ville ha samma trygga känsla av en vuxen intill sig. Sockret hade varit som ett barn mest är, en uppslängd arm här och ett ben där. Men Smulan var betydligt värre. Hon fäktas och slår omkring sig i sömnen, kan slänga sig åt sidan med en väldig kraft. Därför blev det lite mer turbulent, men det gick! Jag fick flytta ut till vardagsrummet på hotellet och sova där istället, men det gick.

 

 

Hemma ställdes vi inför ett problem. Hur skulle vi göra nu? Sovkonstellationerna avlöste varandra. Vi tog varannan natt i olika sängar med olika barn, funderade mycket kring hur vi skulle lösa det. Till slut arbetade vi fram den lösning vi använder oss av idag. I det som tidigare varit vardagsrum har vi nu förlagt sovrummet. Där sovrummet tidigare låg har vi rivit en vägg och gjort ett nytt vardagsrum. Nu sover vi i en dubbelsäng. Men vänta nu, hur får vi plats där? Två vuxna, en treåring och en nioåring? Svaret är – det gör vi inte. Istället kompletterade vi med en 105 cm-säng. Den står bredvid vår dubbelsäng, på armlängds avstånd. Tanken var att Sockret kanske ville prova på att sova själv, då sju år gammal. I samma rum, längst inne i rummet, mot väggen för extra känsla av trygghet. Om hon skulle vakna och vara orolig, då kunde hon sträcka ut armen och nå sin förälder lätt.

Vi testade det, men det gick helt enkelt inte. Några timmar sov hon själv då och då, men på det stora hela var det inte hennes grej. Hon ville inte. Istället sov vi varannan natt i dubbelsängen, varannan natt i den nya sängen. Lillasyster i nya sängen, storasyster i stora dubbelsängen. Det funkade ganska väl. Men det var ändå inte riktigt optimalt.

Nu har vi hittat hur vi skall göra. Jag kapade av en bit på den nya sängens ben så att den skulle hamna på samma höjd som dubbelsängen. Sockret får sova i den nya sängen, tillsammans med en halv miljon mjukisdjur. En uppblåsbar krita, en spöklampa från IKEA, en leksaks-hundbur. Ibland en robot, spindelmannen eller draken Katla.
Jag och min kära fru sover i dubbelsängen. Smulan, hon sover i en egen säng! Åtminstone i några timmar. När vi går och lägger oss, då lyfter vi över henne och lägger henne mitt i dubbelsängen. När vi går och lägger oss så skjuter vi ihop sängarna. Då blir det alltså en dubbelsäng på 180 cm, sedan en enkelsäng på 105 cm. Totalt 285 cm, nästan tre meter säng!

Effekterna är väldigt goda. Alla sover gott. Eller ja, kanske inte alla. Ofta är de vuxna drabbade av barnen. Sockret har 105 cm säng att sova i, men hon trycker sig gärna så nära kanten och sin kära mor som möjligt. I mitten, mellan mig och P, ligger Smulan och breakdansar och halvslåss hela nätterna. Vaknar, skall gå upp på ovanvåningen mitt i natten, på andra sätt roa sig och oss vuxna. Den egenskapen hade hon dock haft i sin egen säng också…

När jag går och lägger mig om en stund kommer jag att krypa ned i en kall säng. Men i kanten på min del av sängen är det varmare. Där kommer Smulan att ligga, med sina små snarkningar och sin halvtaskiga nattandedräkt. Jag kan krypa närmre henne och värma mig, sno lite kroppsvärme från henne på samma vis som jag gjort med storasyster Smulan under de kalla vinternätterna. Kanske gnyr hon lite i sömnen. Kanske lyfter jag upp henne på min vänsterarm och håller om henne med min högerarm, som så väldigt många gånger förut. Då kan jag somna i en obekväm ställning, men med ett leende på läpparna. Där ligger vi och tankar närhet från varandra, jag och mitt lilla element.