En hyllning till halvfabrikaten

”Ketchup kommer ICKE in i mitt hem!” Så löd en textrad på forumet Familjeliv. Det var många år sedan nu, men just den raden har etsat sig fast i mitt minne. Kort sammanfattat var diskussionen om kost, och de flesta var rörande överens om att socker var djävulen. Halvfabrikat var ungefär lika accepterat som att ge barnen cigaretter, och helfabrikat var nog att likna med en sil heroin. Självklart lagar man ju all mat från grunden. Självklart fixar man all barnmat själv. Det är helt självklart ekologiskt, fair trade, fritt från gluten, fritt från laktos, fritt från soja, närodlat och klimatkompenserat. Det man lagar är självklart supernyttigt, man serverar maten till glada barn som har glimten i ögat där de sitter i sina ekologiska kläder och läser någon pedagogiskt riktig barnbok innan maten.

Nej, så går det ju inte till i verkligheten. Eller? Inte vet jag. Jag ser ju bara min lilla bit av verkligheten. Och emellanåt någon bekants, väns eller grannes verklighet. Lustigt nog är det inte så helylle där alla gånger. Barnen skriker, föräldrarna är trötta, det står en oupplockad tvättkorg i hörnet och kanske någon smutsig barnstrumpa slängd här och där. Mitt i allt detta kaos finns det helt enkelt inte tiden, orken eller möjligheten att leva upp till den där idealbilden av hur det skall vara. För i verkligheten går jag inte ut barfota till kryddträdgården och klipper av några basilikakvistar, drar upp färsk potatis från odlingarna och rör ihop en ljuvlig sallad med quinoa. Nej, inte riktigt.

Jag kan tycka att det är roligt att laga mat. Soppor är jag ofta rätt duktig på. Jag gillar att laga mat när jag har tid och kan stå ganska ostörd. Då har jag tid att fixa de misstag jag råkar göra. ”Naturbegåvning” är nämligen inte alls det ord jag skulle använda om mig själv när det gäller kulinariska färdigheter. Som allting annat är det övning och åter övning som gäller om jag skall bli bättre på att förvandla råvaror till delikata måltider. Nu finns det två barn med i bilden. Som vid matlagningsögonblicket mitt i det berömda livspusslet ganska ofta är hungriga, trötta och gnälliga. Smulan är tre år och vill hjälpa mig med allt. Det är behjärtansvärt, men alldeles för ofta övergår hjälpen till regelrätt sabotage. Det gäller att hitta uppgifter till henne som hon kan klara av, så att jag själv kan göra något konstruktivt. Emellan gångerna jag behöver hjälpa Sockret med något hon bara måste ha hjälp med – alldeles nu direkt.

Vet ni, jag struntar i det. Den där präktigheten lägger jag på hyllan, eller snarare skickar den rakt ut genom fönstret. Här gäller ett par saker. Barnen skall ha mat – snabbt. Barnen skall äta maten de blir serverade. Jag skall klara av att fixa mat utan att sabba allt och behöva ställa fram den alternativa paradrätten – mackor.

Pang – en lösning. Klart på scen för vardagshjältarna: halvfabrikaten. Hur många gånger har jag inte under årens lopp räddats av min hemliga lösning – pasta och bacon. Stor succé varje gång. Strössla ned lite grönsaker som ungarna kan rata och välja bort, fram med ketchupen så är kvällen räddad. Bägge ungar tuggar i sig maten nöjt och livet kan fortsätta som planerat. Det finns så många lösningar, genvägar, till att få livet att fungera när tidspressen är stor och barnen är gnälligt trötthungriga. Det är alltså inte tal om att låta barnen leva på flottig snabbmat tjugofyra timmar om dygnet, men emellanåt tar jag genvägar. Och så är det bara.

 

 

Jag vägrar att skämmas. Ja, ja, jag vet att jag borde tänka eko och närodlat och allt det där andra. Någon skrev för ett par år sedan att ”maten är vår nya religion”, och jag är benägen att hålla med. Förr fanns det en enorm skam i hur någon uppförde sig, inte sällan förknippat till religiösa föreställningar om hur någon skall leva sitt liv. ”Moral” kunde innebära en nästan förtryckande ordning i folks liv.
Idag har så mycket av det försvunnit. Vem bryr sig idag om någon blir gravid men inte är gift? Drar det skam över familjen och släkten? Nej, absolut inte. Om grannarna håller på att jobba och röja på en söndag, vem bryr sig idag? Ingen alls.

”Men, har du sett vad den där familjen gjorde? Jag såg dem minsann vid korvkiosken på väg hem från jobbet härom dagen! Jodå, där stod de hela familjen, med barnen och allt. Jo jag vet, det är ju bedrövligt. Att de inte ger ungarna ordentlig mat!”

Idag är maten en stark identitetsmarkör. LCHF, 5:2-dieten, paleo, stenåldersdiet, och så vidare. Vi är fåfänga och självbesatta kring maten vi äter, och tyvärr ganska snabba på att döma andra som inte gör samma kostval som vi gör. Att utfodra sina ungar med halvfabrikat står definitivt inte högt upp på listan av creddiga grejer man som förälder kan göra. Det ger absolut inga nya lajks på Instagram. Nepp.

När det går, när tid finnes och energin också existerar, då lagar jag gärna mat från grunden. Men ta mig tusan, livet som föräldrar ser inte ut så särskilt ofta. Att barnen skulle sitta och leka lugnt med varandra under en timme är en önskedröm. När deras energi runnit ur dem är jag nöjd om jag kan jobba ostört några minuter åt gången. Då är det näring i magen som gäller, skyndsamt. Och då åker halvfabrikaten fram. De skall ha mat, bli mätta och nöjda igen. Jag löser mat som de äter upp, som de gillar och som inte tar så lång tid att laga. När tallrikarna är renskrapade får jag tillbaka barn med mer energi och större leenden. I de lägena är det min absoluta prioritering. Jag vägrar att kuva mig, vägrar att skämmas. Jag skall klättra upp i det högsta tornet i kommunen och ropa ut min bekännelse: ”Jag lagar halvfabrikat och ger till mina barn!” Tänk er, vilken befrielse att öppna upp sig och vara öppen med en sådan mörk hemlighet!

Lämna ett svar