Nyss hemkommen från Vänersborg och en teaterupplevelse jag sent skall glömma. Kanske minns ni att jag i september skrev om föreställningen ”Superhjältar” som då var på väg att ha premiär? Nu har jag sett föreställningen ”live” också, och är full av intryck, känslor och tankar.

När jag kliver in i salen och sätter mig ned så slås jag av det första intrycket. ”Är det här allt?” En supervisuell upplevelse har utlovats. Scenens bakgrund och sidor är vita. Det finns ingenting på scenen. Ingen dekor, ingen målning, ingen rekvisita. Kan detta verkligen bli så där supervisuellt..? Sedan släcks lamporna. Allt blir mörkt. När ljuset på scenen tänds är stämningen annorlunda. Nu finns det ett antal skådespelare på plats, och med hjälp av ljussättningen ändras atmosfären effektivt. Nu börjar resan alltså…

Föreställningen är helt på teckenspråk, men med tolkning till talad svenska. Det var nödvändigt för mig som hörande för att hänga med i allting i handlingen. Men det är inte de tolkande rösterna i högtalarna som för historien framåt för mig, det är helt klart de fyra skådespelarna på scenen. För även utan att vara helt teckenspråkig är det skådespelarnas kroppsspråk, ansiktsuttryck, och mycket rika användning av teckenspråk som får mig att sjunka djupt in i handlingen. Under vissa perioder i historien används färgsättningen för att förmedla en känsla, en stämning, en händelse eller ett skeende. Men även när allt är helt vitt är ändå scenen mättad av olika färger. Det är skådespelarnas prestationer som målar scenen i regnbågens olika färger!

”Superhjältar” är en väldigt mänsklig historia. Föreställningen är byggd med olika lager. Vi har det första lagret, det om ungdomarnas superkrafter. Nästa lager, skolgången. Lärare, läxor, redovisningar. Vi har alla varit där. Skrapar man sedan djupare i historien dyker det upp fler och fler nivåer i historien. Ju längre in vi kommer i historien lär vi känna karaktärerna var och en för sig. Och – precis de allra flesta människor – är karaktärerna inte bara de personer vi såg första gången. Nej, de är komplicerade, har styrkor och svagheter, hemligheter och inre slitningar. Något som vävs ihop i takt med att historien rör sig framåt.

Det är många ämnen jag som betraktare får ta mig an under den timme jag sitter och njuter av föreställningen. Hörselnormen och döva ungdomars tillvaro i Örebro. Skvaller i sociala medier, avundsjuka, prestationsångest, kärlek på olika vis och kris kring den egna identiteten. Vem är jag? Är jag omtyckt? Förtjänar jag kärlek? Vågar jag släppa på min mask? Allt under ytan av fyra ungdomar med superkrafter som tvingas möta en superskurk och jobbar för att samarbeta mot detta yttre hot.

Jag är djupt imponerad av hela föreställningen. Tanja Honkanen står för en suverän scenografi och kostymdesign (som bjuder på minst en imponerande visuell överraskning). Manus och regi och Filip Burman lämnar ingenting att önska, allt är sammanvävt på ett sätt att jag direkt känner igen ungdomsproblemen. Det är inte klyschigt eller överdrivet, utan träffar precis rätt. Gabriel Jim Nal har på ett skickligt sätt löst frågan om maskdesign. Charlie Åström är ljusdesignern som låter lampornas ljus dansa på de vita ytorna och förstärka tittarens olika känslolägen. Och skådespelarna sedan!

Aino Hakala, Amina Ouahid, Dawn Jani Birley och Tommy Rangsjö övertygar verkligen i sina roller. Var och en spelar skickligt ut sina roller och placerar oss tittare mitt i deras drama. Med starka känslor, kontroverser, skratt och gråt. Genom deras utmärkta prestationer känner jag som tittare allt som deras karaktärer känner.

 

 

Och där kommer jag till slutsatsen. Superhjältar. En historia om superkrafter. Det är precis vad jag sett. Men då menar jag inte bara föreställningen i sig – som ni kanske förstår att jag verkligen älskade.
Superkrafterna kommer inte bara från manuset – utan från dövkompetensen hos skådespelare och det kreativa teamet bakom föreställningen. Jag har ärligt talat svårt att se hur den hörande världen skulle kunna göra samma sak och få ett så här bra resultat. Det är gruppens visuella förmågor som gör att teaterföreställningen blir så bra som den är.

Jag är redan en frälst teckenspråksälskare. Men ikväll har jag sett en ny sida hos teckenspråket, ett nytt perspektiv på vad teater innebär och hur ett budskap förmedlas. Jag blev utlovad en supervisuell föreställning och fick precis det – och så mycket mer därtill!