Som jag skrev i april tidigare i år så gick våra förskoleplaner för Smulan om intet. Exakt vad och hur vi skulle göra visste vi inte när jag skrev det förra inlägget. Men det fanns inte så många alternativ om vi skulle tänka på barnens bästa, vilket är det vi försöker göra i precis alla lägen. Plötsligt stod vi i en ganska jobbig situation. Den kommunala förskola med teckenspråkskompetens som hade varit naturlig för oss att välja, rentav i samma byggnad som Sockrets skola, var inte längre ett alternativ. Där försvann de planerna.

Men var? Och hur? Jo, vi hade kollat upp flera alternativ. En friskola ett antal mil bort hade teckenspråkskompetens och var positivt inställda, men kön var väldigt lång. Det finns en förskola i Göteborg som hade passat, men avståndet är långt och det är åt helt fel håll för oss. Vi tittade på dagmammor och hittade till slut något som verkade väldigt lovande. Vår lokala förskola!

Bara några kilometer hemifrån ligger alltså en förskola. Vid första samtalet med förskolechefen var P alldeles lyrisk. Så härligt, vilken bra inställning! Det var självklart att Smulan skulle få det stöd hon behövde och förtjänade. Givetvis skall vi hitta en lösning på detta, förskolechefen skulle direkt efter samtalets avslutande ringa och kolla med en pedagog i kommunen som kanske kunde vara intresserad. Och det var hon! Till hösten skulle Smulan alltså ha en teckenspråkig pedagog med sig, och utbildningsinsatser skulle ske för övriga. De hade AKK-erfarenhet, men det är ju inte samma sak som det kompletta teckenspråket. Vi kände oss lugnade. Detta var ju nästan för bra för att vara sant.

När hösten kom upptäckte vi att ja, det var tyvärr för bra för att vara sant. Med vår vanliga tur visade sig under första inskolningsdagen att det inte fanns någon teckenspråkig personal på plats. Personalen blev förvånade över att vi inget visste. Nej, ingen hade nämnt något till oss. Där stod Smulan, döv och utan stöd för att kunna kommunicera.
Det rådde viss förvirring kring anledningen till frånvaron. Någon berättade om en sjukskrivning, en annan gissade att det kunde ha med ekonomin att göra. Klara besked fanns det ont om. Men! Det fanns en annan personal som var mycket positiv och engagerad i detta. Som gärna ville lära sig så mycket som möjligt, gärna på en gång. Att se dem tillsammans var ändå betryggande. Det var någon som lyssnade på det vi berättade om Smulans behov, och hur kommunikationen bör fungera för att vara på Smulans villkor. Pedagogen snappade upp massvis med tecken och pluggade på själv i en rasande takt. Detta kunde ju bli bra ändå, tills en teckenspråkig lösning hittas.

Murphys lag – lagen om alltings jävlighet. Även den pedagogen blir sjukskriven. Förvirringen är stor, vår frustration större. Under tiden har jag tagit kontakt med förskolechefen och påbörjat en dialog. Hur kunde det bli så här? Fanns det en plan B? Vem löser detta, och hur? Förskolechefen var inte fullt så kommunikativ som vi hade önskat oss. För oss var detta det allra viktigaste i världen, och att någon inte hade svar på alla våra frågor direkt upplevdes inte så positivt från vår sida.

Vi såg det framför oss. Här skulle vi tvingas kämpa, precis som alla andra. Spekulation under sömnlösa nätter gav nya svar, som Trumpadministrationen beskriver det: ”alternativa fakta”. Jo, säkert försöker kommunen trötta ut oss. De vill inte bevilja något stöd eftersom de vill spara pengar. De skiter säkert i oss, egentligen. Här kommer vi inte att få något gratis, utan kommer att behöva kämpa för varje liten vinst vi strävar efter.

Jag ogillar verkligen att skryta om mig själv, eller beskriva mig själv i positiva ordalag över huvud taget, men detta måste jag ändå erkänna. När stunden så kräver kan jag frammana en väldig energi. Då är det viktigt att använda den energin till något positivt. Att skrika och gorma hjälper inte alls. Skall man komma någonstans så måste det ske med kunskap, och en respektfull dialog med motparten. Men skall man vinna slaget så krävs mer än bara känsloargument, här krävs hårda, kalla fakta.
Sagt och gjort. Jag börjar läsa. Först läser jag språklagen, sedan läser jag diskrimineringslagen. Efter det plöjer jag igenom skollagen, och slutligen läroplanen för förskolan med dess revidering som börjar gälla under 2019. Läsningen gav stora resultat. Det fanns en lång rad områden där förskolan tydligt brustit. Det var inget snack om saken, detta var allvarligt.

 

 

 

Ett telefonsamtal senare var saken klar. Efter det jag beskrev så sade rösten i telefonen att jag kunde (och kanske rentav borde) skicka in en anmälan till DO, diskrimineringsombudsmannen. Som situationen såg ut så var det tydligt att det brast i form av bristande tillgänglighet. Då fick jag ta mig en rejäl funderare – var detta en dörr jag ville öppna? Jag hade redan funderat på att ta ett snack med skolinspektionen, skulle jag göra både det och göra en anmälan till DO? Skulle en anmälan – eller två – göra saken bättre? Kunde det få eld i baken på kommunens beslutfattare eller skulle det bli försök att ”möta hårt mot hårt”? Ingen aning. Detta var helt okänd mark för mig.

I realiteten skulle jag alltså dra igång en process mot min egen arbetsgivare. Eftersom jag nu jobbar som lärare på en kommunal skola, skulle jag börja bråka med bildningsförvaltningen. Och min chefs chef, förvaltningschefen.

Nu skall jag nämna att det inte skall stå i vägen för något om nöden kräver handling att jag råkar vara anställd i kommunen. Hade läget blivit ohållbart hade jag bara kunnat byta jobb, trots samvetskval mot mina elever. Men ändå, var kunde komma ut av detta? Jag sökte kunskap och funderade fram och tillbaka.

Ett möte bokades. Vi skulle sitta ned och samtala om detta. Jag beslutade mig för att avvakta. Både med skolinspektion och diskrimineringsombudsmannen. Det kunde ju inte skada att ta ett snack ändå. Jag laddade upp med ett dokument där jag samlat alla relevanta paragrafer. Färgmarkerat, så proffsigt som möjligt. Som förälder har jag både rättigheter och skyldigheter. Mitt barn har ganska få skyldigheter, men en väldig massa rättigheter. Fler nätter med dålig sömn, fler dagar där jag gick och funderade fram och tillbaka.

Så kom äntligen dagen för mötet. Jag hade funderat massvis på hur detta skulle gå. Det skulle vara förskolechefen, en specialpedagog och eventuellt ytterligare en beslutsfattare från kommunen. Skulle det bli en hård sittning där kommunens företrädare skulle hävda personalbrist, ekonomiska svårigheter, försöka få bort oss, få tyst på mig? Eller kunde det bli något positivt och något konstruktivt som kom ut från detta? Ingen aning. Det kändes lite som att singla slant. Jag hoppades på något positivt, men förberedde mig på något negativt.

Jag funderar fortfarande på vad som egentligen hade hänt. Antingen så hade något hos cheferna och beslutsfattarna ändrats sedan mailkonversationen, eller var det helt enkelt det gamla klassiska. Att det inte alltid är så enkelt att kommunicera i text. För mötet gick faktiskt riktigt bra. De två personer jag mötte var lösningsfokuserade, förstod att det var bråttom och var angelägna att lösa situationen skyndsamt. Där satt jag, med min bunte papper i ryggsäcken. Tänkte att de förmodligen – förhoppningsvis – inte kommer att behövas. Det var bra att sitta ned och samtala ansikte mot ansikte. Så mycket av vår kommunikation som antagligen hade gått förbi varandra. Jag förstår också att vi har olika utgångslägen i allt detta.

Denna situation upptog nästan all min energi, och har gjort det under de gångna veckorna. Att kämpa för mitt barns rätt till språk i vardagen och hennes rättigheter har väckt en väldig kraft i mig. Samtidigt är jag nu nästan helt dränerad, efter att ha gått runt och burit på den här tyngden dag och natt under en och en halv månads tid.
För min ”motpart”, förskolechefen, är läget ett annat. Självklart är detta en väldigt viktig fråga. Men det finns så många mer. Så många bränder att släcka, så många frågor. Självklart tycker jag att mitt ärende är absolut viktigast. Fast… nu när jag jobbar i skolans värld så ser jag också hur många angelägna och direkt akuta ärende som faller på chefens bord.

Det är läge att vara förbannad. Men kanske inte nödvändigtvis på en enskild person, eller ens hela kedjan upp till förvaltningschefen. Jag är fortfarande lite förbannad, men försöker att rikta det mot rätt håll och kanalisera energin. Det som ligger till grund för denna situation är ju inte en illvilja mot vårt barn. Det sitter inga chefer och gnider händerna samtidigt som de elakt skrattar och förvägrar henne stöd. Snarare vill jag tro att det är folk som vill göra rätt, och gör sitt bästa, men att det ändå brister. Delvis för att den mänskliga faktorn är inblandad. Att den teckenspråkiga pedagogen som faktiskt hittats och var klar för tjänstgöring blev sjukskriven kunde ingen veta. Ej heller att nästa engagerade pedagog också skulle bli sjukskriven. Och där står en chef med hög arbetsbelastning med en situation som inte är så enkel att hantera. Nej, det borde inte vara så här, men verkligheten och idealen ser ofta olika ut.

Vad man i detta läget kan göra, anser jag, är att jobba konstruktivt. Realistiskt. Pragmatiskt. Göra det man kan göra och lägga krutet på rätt ställen. Jag skulle kunna sätta mig med armarna i kors, peka på paragraferna och säga ”fixa!”. Men leder det till snabbare åtgärder för Smulan? Nja, antagligen inte.
Jag erbjöd mig för pedagogerna att komma och ha en liten grundutbildning i teckenspråk efter min arbetstid, vilket de tyckte var väldigt intressant. Pedagogerna är engagerade, intresserade och gör vad de kan för att få detta att funka. Frågvisa och positiva. Det blev ett intressant möte med hela personalgruppen uppdelad i två grupper. Jag fick en chans att berätta mer om vem Smulan är och hur hon fungerar, särskilt med fokus på teckenspråket och för att skingra vissa missuppfattningar om hur cochleaimplantaten fungerar och används. Många ser ju hörselteknik och tänker att ”allt är lugnt, ungen hör ju nu”, men så är inte fallet. I bullriga miljöer och mitt i lek och stoj är Smulan inte så intresserad av dem alla gånger. Får hon välja själv så är det tio gånger av tio ”au naturelle”, alltså utan CI, som gäller.
Vi gick igenom tjugofem viktiga bastecken, och förutom det har jag och P tagit fram en pärm med tecken som Smulan använder och även laminerade kort i A5-format med tecken som lättare kan tas med ut på gården under uteleken. Jag kommer att återkomma under de kommande veckorna och månaderna för att följa upp och vidareutbilda personalen i de viktiga grunderna.

Personalen skall för övrigt få utbildning i teckenspråk under januari-februari nästa år, berättade chefen på vårt möte. Det gäller hela förskolans personalgrupp, som tidigare har gått AKK-kurs. Då har Smulan en bättre möjlighet att kommunicera med så många som möjligt på förskolan, och blir inte låst till bara en person. Sedan diskuterar vi olika lösningar på hennes språkbehov och det som fungerar bäst i form av utveckling, stimulans och progression. Jag konstaterar både nöjt och glatt att diskussionerna blev väldigt givande. Det var ödmjuka personer jag mötte, och jag kunde sänka min gard. Så många familjer jag läst om och diskuterat med som stångat sig blodiga mot sina respektive kommuner – ganska naturligt var jag beredd på (och rädd för) att detta också skulle gälla oss.

Vårt samhälle är byggd på en mycket stabil hörandenorm. Att folk har koll på synnedsättningar vet vi ju, alla vet hur glasögon och linser fungerar. Brytningsfel och styrka. Precis som författare och ambulerande hörselpedagog Mia-Maria Lindberg skrev här skulle det vara nyttigt med en ökad öppenhet och ökat informationsarbete kring hörselnedsättningar och dövhet. Jag tror att situationer som den vi och vår dotter upplevt i grund och botten orsakas av okunskap. Inte illvilja, inte snålhet, inte elakhet. Okunskap. Folk i allmänhet har ganska liten kunskap om vad en hörselnedsättning faktiskt innebär. Och döva barn vet de allra flesta i princip ingenting om. Då kan det lätt bli som det blivit nu. Man har gjort sitt jobb snabbt och effektivt, fixat fram rätt resurs, men står handfallen när plan A faller bort.

Jag blir ledsen för alla som fastnat i kampen om tillgänglighet, kampen om kommunikation. Men jag skall faktiskt erkänna att jag är glad och lättad över att jag verkar ha sluppit den biten själv. Åtminstone vad gäller förskolan. Barnen är dock fortfarande små och mycket kan hända framöver. Nu har jag åtminstone en rejält bunt med paragrafer att stötta mig mot. Tills dess skall jag vila, uppskatta det som hänt och hålla tummar och tår att det fortsätter på samma positiva linje!