Ebb och flod

Jag står lutad mot sängkanten. Sockret sover i överslafen på våningssängen och lillasyster Smulan sover i sängen undertill. Bägge tjejer har lite problem med sömnen. Att somna, sova själv, vakna mycket på nätterna. Så har det varit sedan… alltid. Vi har vant oss vid detta nya normala. Att springa ned till nedervåningen till barn som vaknar och skriker, ropar och undrar var vi är i sitt trötta uppvaknande. Och som vaknar många gånger på nätterna. Smulan har alltid varit duktig på att vakna med ett skrik och fäkta med armarna, eller i någon nattskräcksaktig halvdröm titta på mig och örfila mig. Under vissa perioder har jag inte velat gå och lägga mig. För då börjar natten med skrik, slag och frustration för alla inblandade.

Det går upp, och det går ned. Fram och tillbaka. Ebb och flod, som ett slags livets tidvatten. Det kommer sämre perioder, och sedan lite bättre perioder. Jag står lutad mot sängkanten. Sockret har precis somnat. I sin säng, där hon nu stolt sover själv nästan varje natt sedan ett tag tillbaka. Omgiven av massvis av gosedjur. Jag tittar på henne och hennes lillasyster. Tänker på dem när de bråkar, när de badar tillsammans och när de bägge två skrattar så de kiknar. Jag tänker på de första stunderna vi fick med dem. De var så små, bägge två. Det känns som att det var så länge sedan. Ändå är vi bara i början av våra liv tillsammans med dem.

Jag har haft ett litet uppehåll på bloggen. En liten, kort paus. Det är inte det enda som jag tagit en paus ifrån, utan jag har försökt lägga så mycket som möjligt på hyllan under en period. Stress, dålig sömn i kombination med prestationsångest och en lite för lång att göra-lista gjorde att jag började känna av de där symptomen som folk pratar om. Lite sämre minne, lättare irriterad, svårare med sömnen, och lite annat smått och gott. Ett tydligt tecken på att ryggsäcken började bli för tung. Dags att dra i bromsen innan det är för sent.

Föräldraansvaret kan jag inte pausa. Det väger ibland tyngt på axlarna, men det går inte att lägga undan det. Någonsin. Därför fick lite annat läggas undan istället. Barnen har ju inte själva valt att komma hit, alltså har vi ett extra stort ansvar för dem. Och faktiskt för oss själva, för om vi kraschar och inte längre orkar… vem skall då vara förälder till barnen?

När jag nu står i rummets mörker och tittar på mina barn, känner värmen från en tioåring som är duktig på Minecraft när jag sakta stryker henne över kinden, då vet jag varför. Varför jag gör som jag gör – engagerar mig och hellre tackar ”ja” än ”nej”. Varför jag oroar mig och grubblar – hur skall det gå med det ena och det andra, och gör jag rätt val som förälder? Varför jag ibland blir frustrerad, arg och irriterad. Varför? För att jag älskar dem. Så vansinnigt, förbannat, jättemycket.

 

 

Ibland tröttnar jag. Om jag skall vara ärlig. Vissa dagar när allt är fel, allt är skit, allt bara går åt skogen. När bägge barnen surar och tjurar och inget man själv gör kan ändra på det. Hur mycket bildstöd och lågaffektivt bemötande jag än kastar på dem så är det ändå något som inte stämmer. Då tröttnar jag. Då kan jag ibland, längst där inne i mitt innersta hemliga inre, tänka en flyktig tanke. ”Vad skönt det vore att inte ha barn”. Denna tabubelagda aja baja-tanke som ingen förälder får tänka eller yttra. Vi skall ju älska ovillkorligt alltid, möta slag och gråt med ett förstående leende. Men ibland fungerar inte den romantiserade bilden av föräldraskapet, utan man blir bara trött. Så trött, så trött.
Nästa stund är den känslan borta. Det är bara att frammana allt tålamod och kraft man har kvar och hålla masken. Nästa stund kommer, och med den alla påminnelser om varför man oftast älskar föräldraskapet. Jag älskar alltid mina barn, men inte alltid uppgiften att vara förälder.

Påminnelsen. Kramen. Blicken. Tillåtelsen att hjälpa till med stövlarna som inte riktigt går på. Små eller stora tecken. De blir plåster på själens sår, en själ som just den stunden är tom på energi och bara vill gömma sig från vuxenansvaret som föräldraskapet bjuder på.

Ebb och flod. Som tidvattnet är föräldraskapet inte konstant. Men det måste hanteras. Jag har valt att hantera det genom att ta en liten paus med alla måsten. Ibland är det lättare, ibland svårare. Jag måste erkänna att mitt föräldraskap är svårare och mer komplicerat än vad jag tänkt mig eller planerat för. Men när tidvattnet stiger, då gäller det att hålla i sig. Inte ha för mycket tyngder i sin ryggsäck som gör att man riskerar att trilla i det kalla, mörka vatten som väller upp mot en.
I nästa stund är det ebb. Tidvattnet drar sig tillbaka. Alla hot, måsten och orosmoment som hotar dig drar sig tillbaka en stund. Då får man passa på. Ta en promenad ut där det läskiga vattnet annars är, plocka snäckor och njuta av den stunden i livet.

Jag står och tittar på mina barn i mörkret när de sover i var sin säng. Jag fylls av känslor av kärlek till dem bägge. När tidvattnet rinner undan går jag med dem och njuter av den stunden. När tidvattnet sedan stiger bär jag dem i min famn mot den trygga stranden. Utan dem i mitt liv skulle jag inte ens vara där, jag skulle aldrig få uppleva denna ebb och flod i livet. Aldrig se stranden, aldrig se havet som kommer och går. Även om det är en kamp som ibland kan bli utmattande så skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara utan den.

 

Lämna ett svar