Klarar du dövtestet?

”Hmm, det var ju inte så bra”. Så kanske det börjar. Det kanske bara börjar med ett hummande ljud från en annars okänd person. Inte ljud du inte kan höra. Det är första signalen, första kontakten med resten av ditt liv. Denna någon är en person som jobbar på sjukhuset. Du är nyfödd. Och du har just misslyckats.

Hos vissa sitter stämpeln som defekt lite hårdare än andra. Det beror helt och hållet på omgivningens förväntningar på dig. Hur de ser på dig, hur de betraktar dig efter att personen som sade ”hmm” lämnat rummet. Kanske byts dina föräldrars blick från själaglad till bekymrad. Lägger de pannan i djupa veck? Kramar de varandra? Men vänta, vad nu? Gråter de? Vad är det som händer? Varför är de så ledsna?

Du är ett litet barn som misslyckats. Du blev inte godkänd. Ditt hörseltest gick inte som önskat, och nu är dina föräldrar ledsna. Du förstår ingenting. Vad misslyckats? Vadå, inte godkänd? Du är väl godkänd. Du är väl inte misslyckad på något vis. Allt handlar ju om hur man väljer att se dig. Du har svårt att förstå att det skulle vara något fel på dig. Vad menar de egentligen?

 

Många föräldrar berättar om sin första tid med barn som har en hörselnedsättning på något vis. Många föräldrar till döva barn är själva döva, men vissa föräldrar är ju hörande. Och de berättar om det första beskedet då deras barn inte blev godkända. Blott ett nyfött barn, redan stämplad av omgivningen med en negativ stämpel. Föräldrarna tar till sig detta och deras syn på barnet kan ofta förändras. Från livsglädje till bekymmer, grubblerier, ibland hjärtskärande sorg.

Hur kunde detta ske? Hur kunde livet vara så orättvist? Hur kunde denna fruktansvärda olycka drabba oss? Vad skall släkten säga? Vad har vi gjort för fel för att få ett dövt barn?

Förhoppningsvis, allra oftast, är det en initial chock som drabbar föräldrarna. Det är mänskligt. Förhoppningsvis klingar chocken av och byts till något annat, mer konstruktivt och positivt. Vi bygger upp förväntningar inför något – och så blir det inte så. Inte alls. Det blir på ett helt annat sätt, något som verkar skrämmande och främmande. Det är okänt, läskigt och du vet inte hur du skall hantera det. För vår del erbjöds vi kuratorbesök och träffar med psykolog. Varför? Jo, för att vi har döva barn. Det sker per automatik, erbjudandet alltså. Vi hade stor behållning av det, men inget av de många samtal vi hade handlade om att bearbeta någon sorg kring våra barns hörselstatus. Vi visste ju att vi adopterade döva barn. Okej, vi visste verkligen inte mycket om vad vi egentligen gav oss in på om vi jämför med vad vi vet idag, men det blev vi varse efterhand. Och hittills har det väl gått ganska bra, tycker jag.

Det första som förmedlas till hörande föräldrar till ett dövt barn är alltså ofta ett misslyckande. Att barnet inte godkänts. Men, jag undrar… hur vore det om det var tvärtom? Tänk om det var föräldrarna till det döva barnet som testades och blev utsatta för prövningen?

 

Den hummande personen tvärs över skrivbordet ser bekymrad ut. Hon lägger ned pennan, tar av sig glasögonen och kliar sig lite i ögonen.
– Jaha, då skall vi se… ni når ju inte riktigt upp till standarden här enligt våra riktlinjer, så vi får sätta in vissa stödinsatser.
– Stödinsatser 
säger du, hur menar du då? Vad skall hända med vår dotter?

 

Nu tittar personen på er som om du pratat ett helt främmande språk som hon inte begriper alls.
– Nja, det handlar inte om er dotter nu. Det handlar om er. Ni misslyckades på dövtestet. Ni fick tyvärr riktigt låga poäng och då är det viktigt att sätta in insatserna snabbt.

 

Du och din partner tittar på varandra. Vadå… misslyckades? Ni har ju inte gjort något fel! Ni ställer flera frågor. Vad handlar detta om? Vad händer nu? Och på vilket sätt misslyckades ni? Experten vid skrivbordet börjar förklara pedagogiskt. Det står ”dövpedagog” ovanför namnet på hennes namnbricka och hon svarar på era frågor.

– När det gäller dövtestet så är det ett test som alla föräldrar till döva barn genomgår. Och när jag tittar på testresultaten så ser jag att ni inte kunde några handformer alls, ni visste inte vad genuina tecken är för något, och ni trodde att Milanokongressen hade med mode att göra. Vi har mycket att jobba på. Ni skall inte vara oroliga, det finns handlingsplaner för sådant här! Ni kommer att börja med dövstudier och teckenspråk redan nästa vecka. Med träning, rätt inställning och hårt arbete kommer ni att kunna ta del av dövvärlden som alla andra. 

 

När ni lämnar lokalerna känner ni er omtumlade. Er dotter ligger i barnvagnen och ser nöjd ut. Redan i bilen på vägen hem från sjukhuset laddar du ned appen ”Svenskt teckenspråkslexikon” till din telefon och börjar kolla upp tecken för mat, känslor och andra saker som kan vara användbara. Din partner rattar bilen på snöslaskiga gator, er dotter har somnat i bilstolen. Få se här nu, hur tecknade man ”mamma” nu igen…

 

 

 

 

Hur skulle det se ut, tror du, om vi gjorde som exemplet ovan? Om vi vände på världen och gjorde helt tvärtom. Istället för att barnet sågs som personen med en brist som behövde åtgärdas, var det föräldrarnas kunskapslucka som behövde fyllas?

En provocerande tanke, jag vet. Så sker ju redan idag. Föräldrar över hela landet behöver lära sig nya saker, anpassa sig till en ny verklighet och komma in i nya rutiner. Men likväl är det oftast barnen det hänger på i kommunikationen. Det är barnen med hörapparater, cochleaimplantat (eller teknikfria barn, för den delen) som förväntas ta ansvar för att kommunikationen fungerar när de träffar någon.

Har ett barn hörapparat, då hör väl barnet. Eller? Varför sitter annars hörapparaterna där? Det är ju som glasögon. Utan glasögon, se dåligt. Med glasögon – se bra! Eller?

Det finns en stark tilltro till de tekniska landvinningar som gjorts. De senaste decennierna har det gjorts tekniska framsteg som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Att kunna återskapa ett sinne genom att operera in ett cochleaimplantat är något som mest liknar science fiction och är enormt imponerande.

Men. Teknik är fortfarande teknik. Inget trolleri, inget mirakel. Teknik löser inte automatiskt allting. Den kan strula, lägga av, och den har sina begränsningar även när den fungerar optimalt. Trots att vi vet om teknikens brister håller fortfarande många kvar vid tanken att tekniken är lösningen på allt. Och med den tanken riskerar det första mötet med vårdapparaten att lämna en bitter känsla hos föräldrarna, en känsla av nederlag och misslyckande. Vuxna människor som riskerar att lämna BB med skuldkänslor för att de har ett barn som behöver visuellt språk, och förhoppningen att tekniken skall ställa allt till rätta. Tekniskt stöd sätts in, men behovet av visuellt språk finns i princip alltid. Åtminstone skadar det ju (bevisligen) inte, utan ger snarare fördelar i kombination med hörseltekniken!

Jag blir ledsen av att barn skall dras med känslor av misslyckande. Först blir det ett misslyckande, ett icke-godkänt, när de föds. Sedan riskerar det att hänga med barnen resten av uppväxten när vuxna förutsätter att deras teknik innebär att de plötsligt är normalhörande – med alla de ansträngningar hos barnen som kan följa med hörseltekniken. Att döma ut föräldrar är naturligtvis inte rätt väg heller. Men jag skulle önska ett positivt förhållningssätt där kunskaper om dövvärlden, hörselnedsättningar och framför allt teckenspråk sätts in från första stund. Inte som en sista utväg, inte som en nödlösning om tekniken visar sig inte vara fullt så effektiv som man trott, utan som något självklart och positivt.

Ett dövt eller hörselnedsatt barn förtjänar att mötas utifrån sina egna förutsättningar redan från dag ett. Direkt när hörselnedsättningen eller dövheten konstateras borde föräldrarna få ett brett och självklart stöd med språkundervisning, kulturell undervisning och en kontinuerlig guidning in i den nya vardagen i form av hemvägledare. Barnet borde beredas alla möjligheter att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, med eller utan hörseltekniska lösningar. Istället för en stämpel som signalerar misslyckande eller icke godkänd skulle den nya vardagen kunna innebära en positiv syn på de lösningar som passar döva barn, med eller utan teknik. Det skulle gynna alla, och i synnerhet barnen.

Ett svar till ”Klarar du dövtestet?”

  1. Profilbild för Tobias Engström
    Tobias Engström

    Jag är döv och har glasögon eller bära linser för mest. Även om de är inte såå tekniska avecenerad så kan de krånglar ibland.. främst linser. Små korn skräp i ögon med linser gör att det känns tusentals gånger värre än utan. Ibland hamnar linser bakom och behöver pillar ut. Jag har månadslinser så jag måste ta ut varje kväll, tvättar den. Sen ta på mig glasögon. Glasögon kan blir smutsig, går sönder, behöver byter styrke då de ögon har förändring lite. Brukar får huvudvärk när styrke inte stämmer bra längre. På jobb behöver jag även terminalglasögon. Ja.. men känns som glasögon finns det inte lika stor övertro på, ibland måste man justerar, har flera beror på användningsområde osv..

Lämna ett svar