Ett mycket hedrande uppdrag – Vloggarna, säsong 2

Först trodde jag att det var skickat till fel person. Sedan tänkte jag att det måste vara ett skämt. Inte kunde väl jag få denna fråga? Men jo, det var skickat till rätt person. Och det var inget skämt. När jag förstod det kom glädjen och nervositeten. Hand i hand.

Jag fick frågan om jag ville vara en av fyra personer att dokumentera sina tankar och sin vardag i SVT-programmet Vloggarna”, inför den andra säsongen. Wow. Bara… wow!

Det finns många sätt att se på detta uppdrag. Glädje – för det är ju jätteroligt, nervöst – av uppenbara anledningar, stolt och hedrande – kul att bli påtänkt och utvald, och så nervöst igen. För det finns ju en liten detalj här som är värd att uppmärksamma:

Jag är den enda deltagaren som inte är döv.

De andra tre, Mattias, Lars-Gunnar och Amir, de är döva. De lever naturligt i dövvärlden, de har ett fullt, rikt och väldigt flytande teckenspråk. Själv ser jag mig fortfarande som en försiktig gäst som står på tröskeln till dövvärlden och tittar in. Och mitt teckenspråk? Usch. När jag ser filmerna på mig själv så skäms jag en smula. Visst gör jag mig förstådd, någorlunda, men… det finns en hel del att önska om man säger så. Jag kommer alltså inte att prata (som planen ser ut nu), utan bara använda teckenspråk.

Just faktumet att jag inte är döv gjorde mig lite osäker. Kommer jag att göra bort mig? Teckna ”fel” saker? Ta upp ”fel” ämnen? Blir någon arg på mig för att jag tagit en plats som kanske borde ha gått till en annan döv kille? Jag vet inte, det finns många tankar. De flesta bottnar nog i min egen osäkerhet och bristande självförtroende inför en sådan här sak. Men alla är bra på olika saker, jag är bra på att grubbla över stort och smått. Alltid något!

Nåväl. Produktionsbolaget tror på mig och var de som ställde frågan. Det är Dramaski i Stockholm som sköter produktionen, och jag kan verkligen säga att jag blivit väldigt väl omhändertagen. Både av Dramaski och SVT Teckenspråk. Vi har diskuterat igenom olika ämnen, mina funderingar och osäkerheter, och jag har fått intrycket av att de verkligen tror på mig och att jag kan ge en unik vinkel till denna säsongen. Låt oss hoppas att deras magkänsla stämmer!

Inspelningen har redan börjat. Jag var uppe i Stockholm för några veckor sedan och hade ett möte, med instruktioner och introduktion i hur jag skall jobba. Inspelningen sköter jag nämligen själv! Men vad skall jag ta upp då? Jag kan ju inte bara filma mig själv när jag steker pannkakor eller blandar chokladmjölk till ungarna? Nej, lite mer blir det allt.
Dels kommer jag att berätta lite om adoptionerna och våra tankar kring att adoptera döva barn. En hel del kommer jag att resonera kring teckenspråkets vikt. Under våren har jag en del föreläsningar på gång som jag kommer ta med publiken på, och sedan har jag en lite hemlig grej som jag kommer att ta upp senare här i bloggen, som publiken också kommer att få följa med på.

Allt detta har varit ett ”vi”-beslut. Som så många andra saker i mitt liv är det inte jag, utan vi. Jag och P, min fru, som fattar besluten. Det vore lätt för mig att ta beslut utan att diskutera med henne först, och sedan bråka om det efteråt. Men nej, vi diskuterar igenom det mesta innan vi fattar beslut. I detta fallet innebär inspelningarna att vi kommer visa en del från vår vardag. Det var ett beslut som tog ett tag att diskutera fram, men vi litar till fullo på Dramaski och deras fingertoppskänsla. Sedan kommer jag naturligtvis att själv välja vad jag spelar in och skickar.

Ja, det kommer att bli ett äventyr detta. Jag spelar in under ett gäng månader, och Vloggarnas andra säsong sänds till hösten i SVT. I första säsongen som sändes i höstas (kolla in första säsongen på SVT Play här!) fick vi följa fyra mycket spännande döva kvinnor i deras olika äventyr. Har ni inte sett det så kan jag mycket starkt rekommendera det! Under säsong två får man alltså följa fyra män. Tre döva och en hörande. Den sistnämnde är alltså jag…

Hjälp. Hur skall detta gå..? Jag kan bara säga tack för förtroendet och lova att göra mitt bästa!

Lämna ett svar