Tänk dig att sitta i en båt. Det har du kanske gjort någon gång. Men har du suttit i en öppen båt med minst hundra andra personer? Antagligen inte. Har du någonsin suttit i en båt och haft allt du äger med dig i en ryggsäck, eller en liten väska? Medan du håller ett krampaktigt tag om dina barn medan det salta vattnet stänker över er, och ångorna från den puttrande motorn sticker i halsen? Jag hoppas att du sluppit det. Jag hoppas att du sluppit tänka på ditt gamla hem som du lämnat bakom dig när du lyften ned ditt barn i en trång båt, med ett hopp och en bön om att komma fram vid liv.

Vi minns alla flyktingkrisen 2015. Som en stor folkvandring gick båtarna över medelhavet, fyllda med folk på desperat flykt eller på jakt efter ett drägligt liv. Vi minns bilden på den lilla pojken Alan Kurdî som såg ut att fridfullt sova där han låg, död i vattenbrynet. Sedan går historierna lite grand isär. Vissa höll med sverigedemokratiska kommunfullmäktigeledamoten från Åstorp som tyckte att någon skulle ”ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta” för att mota bort flyktingströmmen. Andra gav sig ut och tog emot flyktingar med öppna armar, vänliga hälsningar och erbjudanden om hjälp. Och så fanns det allt däremellan.

Något jag med glädje minns och tänker tillbaka på var de människor i dövvärlden som kraftsamlade och åkte till tågstationer och färjeterminaler för att möta döva flyktingar. Under parollen ”Deaf Refugees Welcome” hjälpte eldsjälar på olika platser i Sverige till att ordna ett första mottagande av flyktingar som annars ibland hade väldigt små chanser att förstå, eller göra sig förstådda. Mitt hjärta värmdes verkligen av att se hur arbetet fortgick, och hur deras insatser gjorde riktig nytta för flyktingar som kunde få lite svar, råd och vägledning. Volontärerna var slutarbetade och betalade för insatserna med resor, mat och boende själv, eller med bidrag från andra frivilliga.

Ett tag efter att den stora flyktingvågen dämpats befann jag mig på en dövförening. Jag träffade då en person som kommit hit från Syrien med flyktingvågen. Jag ville, med mina knapphändiga kunskaper i teckenspråk, göra ett försök att föra ett samtal. Inget avancerat, men åtminstone hälsa välkommen till Sverige och kolla läget i största allmänhet.

Det gick… sådär. Jag förstod i princip ingenting alls. Tecknet för ”Tyskland” förstod jag plötsligt! Men sedan tappades jag bort igen. Jag såg nog mest ut som ett stort frågetecken. Efter en liten stund haffade jag tag i en bekant som gick förbi. Hon var själv döv, och hennes nivå på teckenspråk var ju ljusår före mina. Jag förklarade situationen, och ville se om hon kunde göra ett försök. Jodå, det kunde hon. Och det gick bra. Lite för bra, kan jag glatt konstatera i efterhand! Även om hon använde svenskt teckenspråk och den andra personen använde arabiskt teckenspråk så… bara fungerade det. Det outtalade, det som inte sägs med vare sig ord eller händer, utan sitter i resten av kroppsspråket, det gjorde (tillsammans med några tecken som kanske liknande varandra emellanåt?) att de förstod varandra. Plötsligt var de inbegripna i ett samtal som jag inte förstod alls. Den ena tecknade på arabiskt teckenspråk, den andra på svenskt teckenspråk. Det sistnämnda kunde jag ju någorlunda, men inte i den hastighet som blir när två döva glatt tecknar på. Så jag gjorde det enda jag kunde göra; nickade, log och gick och tog en fika istället.

Jag tänker ibland på den situationen. Att fly från allt man har och ha hela sitt liv i någon väska eller två, det är ju helt fruktansvärt. Det önskar jag inte någon. Men lägg därtill att du under flykten och i det nya landet är extremt (i ordets rätta bemärkelse) avskärmad från all information. Detta var – och är fortfarande – verklighet för de döva flyktingar som fanns och finns. Det tänker jag särskilt mycket på. Nu finns en helt unik möjlighet att få en liten inblick i den situationen.

Riksteaterns Tyst Teater skall ta sig an denna uppgift. Detta svåra ämne, denna känsliga skildring av vår verklighet. Som vanligt har de samlat ett riktigt skickligt gäng för att bedriva arbetet med föreställningen. I rollerna har vi skickliga och erfarna skådespelare som vissa säkert känner igen. Amina Ouahid, Ace Mahbaz och Vivian Cardinal. För regin svarar Mindy Drapsa som tidigare vunnit utmärkelser för sitt konstnärliga arbete.

Så här skriver de i sin beskrivning om pjäsen:
”Paniken, bomberna, båtarna till havs – ingen kan förklara för dig vad som händer. Tänk om du kom undan, tänk om du lyckades ta dig över gränsen, om just du överlevde flykten – hur överlever du då i ett land där du inte kan göra dig förstådd? Vad händer då vi förlorar de som kan förstå oss?

Våra ord och gester är synonyma med dem vi är och våra minnen. Hur behåller vi vår identitet om vi inte kan berätta om oss själva, vår historia? Hur ser våra identiteter ut om vi aldrig haft ett språk från början? Och hur låter våra historier då vi ska berätta på vårt nya språk? Hem handlar om verkliga människor och deras berättelser. 
Om öden som tystats, vars gripande historier aldrig tidigare har berättats.”

Den 10 mars har föreställningen ”Hem” premiär i Högdalen. Därefter följer en lång turnéplan, Ö-vik, Härnösand, Lund, Kristianstad, Tjörn, Vänersborg, Göteborg, Högdalen igen, Örebro, Leksand och Uppsala står på schemat. Det är en angelägen föreställning som jag absolut kommer att gå och se.

 

 

Jag blev nyfiken på hur arbetet med föreställningen går. Hur kan man gestalta flykten, rädslan, förvirringen på ett sätt som blir tydligt, men inte för mycket? Starkt, men inte vulgärt? Jag ställde några frågor till regissör Mindy Drapsa:

 

1. Vad tänkte du när du fick frågan om att regissera ”Hem”?

Eh, jag blev aldrig tillfrågad. Jag frågade istället! Jag kände direkt att jag ville regissera och att ämnet är mycket viktigt… och ligger mig nära.

 

2. Vilka erfarenheter från tidigare produktioner tar du med dig till denna, för att göra den så bra som möjligt?

Jag regisserade Ljuset i Sprickan åt Tyst Teater 2013 som handlar om dövas situation från förr och idag. Och jag har producerat Nysvenskar åt SVT. Jag var lärare åt SFI/TFI i några år.  Jag är döv och växte upp med döva föräldrar, mamma från Iran och pappa från Polen. Min styrka är att berätta personliga historier som jag själv ligger nära till. Det som är speciellt med Hem är bland annat språkdeprivation och jag själv har sett vilka konsekvenser döva får om de inte får språk redan från tidigt.. därför vill jag regissera Hem och belysa detta!

 

3. Det är tre duktiga skådespelare du har att jobba med. Kan du berätta lite om hur rollfigurerna växer fram under arbetets gång?

Åh, jag kan inte tänka mig att få bättre skådespelarna än vad jag har hos de tre och jag är jättetacksam att de ville jobba med Hem. Situationen med rollfigurerna är lite annorlunda med Hem vilket är en av mina största utmaningar. Det är fyra karaktärer som ska berättas och som spelas endast av två av skådespelarna. Den tredje skådespelare är röstgestaltare men de alla tre spelar även olika biroller till varandra. Ja, lite komplicerat är det men det är en spännande historia att berätta.

 

4. Finns det något budskap du och ni vill förmedla till publiken?

Ja, det största budskap jag vill förmedla är att alla människor är lika värda!

 

5. Vem skall se pjäsen ”Hem” tycker du?

Alla! Speciellt när det är ”hårt klimat” här i Sverige med tanke att många röstar på SD osv… och sedan är det också bra att öka förståelsen vilka konsekvenser språkdeprivation kan ge tillsammans med olika trauman.

 

6. Händelserna från flyktingkrisen 2015 ligger färskt i våra minnen. Kommer vi att känna igen något från de händelserna i ”Hem”?

Absolut, det är det som Hem handlar om.

 

7. Att vara döv och på flykt, på vilka sätt skulle du säga att det skiljer sig från att vara hörande?

Väldigt mycket! Döva får ej tillgång till språket redan som liten, flera föräldrar låter deras döva barn stanna hemma för att hålla dem säkra. Sedan låter de dem fly.. utan att kunna förstå eller kommunicera väl. Många döva barn upplever trakasserier då flera människor i mellanöstern uppfattar döva som mindre värda. Det innebär att döva nyanlända har tendensen att bli mer misstänksamma, oroliga och frågevisa. Hörande får information snabbt, har kontakt med sina familjer medan de flyr.. men det kan inte de döva, de får helt enkelt förlita sig på sina resekamrater.. eller kanske våga lita på någon annan om det visar sig bli förändringar.. ja det finns många exempel att berätta!

 

8. Slutligen, vilken känsla tror du att publiken har när de sätter sig ned, och vilken hoppas du att de har när de lämnar lokalerna?

Jag hoppas på att publiken får mer förståelse och sympati för döva flyktingar. Och att de alla är välkomna att stanna kvar i Sverige!

 

Jag tackar Mindy för att hon ville ställa upp och svara på mina frågor. Till er teaterintresserade runtom i landet säger jag – gå och se ”Hem”! Det blir en lärorik upplevelse, det är jag helt säker på. Det vore säkert suveränt bra att gå och se föreställningen med en skolklass från högstadiet eller gymnasiet som en del av värdegrundsarbetet.

Själv planerar jag att se föreställningen i Vänersborg så småningom, jag hoppas att vi ses där!