Det är lätt att skjuta upp något som är jobbigt. Blunda för det, låtsas som att det inte finns för en stund. Så blir man påmind igen, och försöker att glömma igen. Tänka på något annat, något trevligare. Allt för att inte ta tag i det hemska som man vet väntar en.

Så har jag gjort i flera veckor nu. Den Oscarsbelönade kortfilmen ”The silent child” finns på Utbildningsradions hemsida (länken finns här) och jag förstod ju så väl att jag borde se den. Men jag lät bli. Jag visste att den skulle väcka känslor i mig som var för starka för att vara bekväma. Det skulle göra ont i mig att se filmen, så jag sköt på det. En dag till, en vecka till. Men nu, nu har jag tagit tag i saken. Och visst hade jag rätt. Det gjorde ont att se filmen. Jag gick sönder inombords.

Den tjugo minuter långa kortfilmen handlar om Libby, en tjej som bor med sina föräldrar och två storasyskon. Jag skall inte berätta för mycket av handlingen, men vad som tidigt märks är att Libby är döv. Alla andra i familjen är hörande. Libby har aldrig fått lära sig något teckenspråk, trots att hon är runt sex år gammal. Mamman berättar att allt fungerar jättebra, att hon läser på läpparna och så. Men när Joanne dyker upp, någon slags socialsekreterare, börjar Libby lära sig teckenspråk.

Innan du läser vidare kanske du bör se kortfilmen. Men om du fortsätter läsa, kanske du ändå kan förstå åt vilket håll det går i filmen. Det är tyvärr en skildring som är alldeles för vanlig för att det skall vara bra. Libby, precis som mängder av döva barn runtom i Sverige och andra länder, har föräldrar som satt all tilltro till teknik. Och när tekniken inte fungerar, då står föräldrarna handfallna. Rentav handlingsförlamade. Libbys föräldrar har sett det som den enda vägen. CI var inte ett alternativ. ”Vi tog det jättehårt”, säger mamman i filmen.

Libby är en smart tjej, men helt utan sätt att kommunicera. Hon är understimulerad, blir lätt frustrerad, och blir lämnad i tomrummet av sin egen värld. Familjens liv pågår runtomkring henne, men hon är inte själv delaktig. Den kontakt som blir, riskerar att grundas i missförstånd om saker och ting. Libby är avskärmad från resten av världen. Allt i brist på ett språk som Libby naturligt kan lära sig och använda sig av – teckenspråk.

Alla barn behöver språk. Alla döva barn behöver språk. Alla döva barn behöver teckenspråk. Jag håller verkligen fast vid det som en absolut sanning. I vissa fall finns det döva barn vars CI fungerar helt perfekt, och där barnen inte vill använda teckenspråk. Då kan jag ändå ha förståelse för att det faller bort, men då har de åtminstone erbjudits det. I Libbys fall, och så många andra barn före henne, har bristen på mirakelteknik bara resulterat i ett… ingenting. I filmen blir vissa saker väldigt tydliga. Smärtsamt nog.

Hellre låter föräldrarna sitt barn leva i en isolerad bubbla än att de lär sig teckna med henne.

När jag ser filmen vill jag bara att det som visas skall vara ett undantag. Att det skall vara något man bara ser just på film, något som är fantasi, något som inte finns i verkligheten. Jag vill att ”The silent child” skall vara lika verklig som Alien-filmerna eller Spindelmannen-filmerna. Men tyvärr, så hemskt mycket tyvärr, är det jag ser alldeles för vanligt. Kanske inte att föräldrarna helt struntar i att försöka kommunicera med sitt barn, men att ett barn tillåts vara isolerat i sin egen värld för att omgivningen inte orkar lära sig teckenspråk. För det är – helt ärligt – ofta där skon klämmer. Man orkar inte. Mamman i filmen ursäktar sig med att de ju har så mycket att stå i. Det är balettlektioner för storasystern och någon annan aktivitet till storebrodern. Det skall skjutsas och hämtas – när skall de hinna lära sig teckenspråk?

De vill fokusera på läppläsning. De tänker att det går nog bra ändå. De lägger allt ansvar för kommunikation med omvärlden på en sexåring. Det är upp till henne att lösa det bäst det går. De hinner ju inte, de har ju så mycket annat på gång. Det måste man ju ha förståelse för. Eller?

 

 

Nej. Det är inte ett tecken på ett bra föräldraskap att väga balettlektioner mot att lära sig kommunicera med sitt barn. Det är inte ett tecken på bra föräldraskap att hävda att ”det går bra ändå”, när barnet är förpassad till sin egen bubbla och helt saknar sätt att förmedla sig till omvärlden. Det är inte ett bra föräldraskap att inte ge sitt barn ett språk.

Teckenspråket må vara krångligt att lära sig för en hörande förälder som aldrig upplevt det tidigare. Det må krocka med APT på jobbet, yogalektioner, innebandy eller golf eller något annat. Det må vara känsligt att ta upp med en oförstående chef på jobbet, och det må tära på ekonomin att behöva vara ledig emellanåt och köra hit och dit för att lära sig. Men vet du vad? Trist läge! Som förälder skall man ställa upp för sitt barn. Att prioritera ned barnets kommunikation, barnets rätt att förstå och bli förstådd, till den grad att man låter sitt eget barn gå språklös… det tycker jag är i paritet med barnmisshandel. Barn behöver, måste få, förtjänar, ett språk. Punkt. Exakt vilket språk, det spelar mindre roll. Men förälderns roll måste alltid, alltid, alltid vara att säkerställa att ens barn kan förstå vad som händer, och kunna interagera med sin omgivning.

I filmen finns många bra personporträtt. Libby är helt lysande. Socialsekreteraren Joanne också, en person som ser Libby som hon är och vill kämpa för henne. Och faktiskt även mamman Sue. En kvinna som jag blir förbannad på, men som jag förstår också har något extra i bagaget. Utan att säga för mycket, nöjer jag mig med detta: skam.

När jag ser filmen så finns det många saker jag känner igen med mina egna barn. Och det är väl det som gör det extra känsligt. Jag ser likheter, jag tänker ”tänk om…” och funderar på hur de skulle kunna ha haft det. Hur de hade det innan, hur de har det idag, och hur de kan få det imorgon. Jag blir glad när jag ser Libby förstå. Jag blir rasande när jag ser nonchalansen hos föräldrarna. Jag blir varm ända in i själen när jag ser Libby teckna sitt första tecken, och där börjar jag gråta för första gången. Mot slutet av den korta filmen håller jag på att knäckas inombords. Slutscenen är hjärtkrossande. Och en scen som är alldeles för vanlig idag för döva barn. Jag önskar så att det inte behövde finnas någon igenkännande känsla när filmen är slut. Jag vill inte känna så här. Jag vill verkligen inte det.

Se filmen. Se den och förstå. Det rör alldeles för många barn. Det kunde ha varit mina barn. Se filmen och förstå.