”Vi måste fixa med bilder!” säger min fru. Just det ja, det är dags igen. Återrapporten skall skickas in. Ett formulär på ett gäng sidor fyllda med frågor skall fyllas i, tio bilder letas fram ur flödet av hundratals och tusentals tagna med systemkamera och mobilen, och så skall det sammanställas till något snyggt.

Okej, vi backar bandet en aning. Vad är en ”återrapport”, varför är det ”dags igen” och.. va? Varför?

Jo – så här är det. När man adopterat ett barn så är de som stått för adoptionen i det andra landet (barnhemmet, fosterfamiljen, i vissa fall de biologiska föräldrarna) nyfikna på hur det går där borta i kalla Sverige. Och som adoptivfamilj förbinder vi oss att ge ett visst antal uppdateringar, som då går via den adoptionsförening vi anlitat för själva adoptionen. En återrapport beskriver, kort sagt, hur det går med barnet. Hur trivs hon, går det bra med syskonet, vad tycker hon om eller tycker inte om? Och så vidare. Frågorna varierar beroende på vilket land det gäller, vilken organisation och vem som skall ha informationen i andra änden. I vissa fall skall man som adoptivfamilj sammanställa ett fåtal, i vissa fall skickar man återrapporter i flera, flera år. Ibland är det socialtjänsten som skriver, ibland familjerna själva.

När jag tänker på återrapporterna blir jag på sätt och vis lite vemodig. Det känns verkligen som att vi nyss var där, i den Taiwanesiska staden Tainan. Snabbtåget, den varma kvällen jag promenerade runt området ensam, den hjärtformade poolen som Sockret ville bada i. Precis. Hela. Tiden.

 

 

I vårt fall har vi förbundit oss att skicka återrapporter varje år fram till dess att Smulan fyller arton. I början är det lite oftare. Vi ser det som en självklarhet, även om vi ofta tänker ”ja just det!” när det börjar närma sig. Vi förstår att det är viktigt, och ser det inte som någon tråkig belastning. Snarare kan det kännas lite sorgligt att tänka att det finns de som vill det. Som vill fokusera på att barnet nu är svenskt, och inte tänka så mycket på det som varit. ”Nu tar vi och ser framåt, vet du!” Som tur är verkar denna företeelse ligga i det förgångna, åtminstone om jag dömer av de många kontakter vi haft och har i adoptionsvärlden. Men kan jag verkligen lita på det? Är ett hundratal lösa kontakter, och en handfull vänner, på Facebook representativt för adoptionsvärlden i stort? Jag vet inte. I det här fallet hoppas jag på det.

I vårt fall, med Smulan, vet vi att barnhemmet är väldigt intresserade av hur det går med henne. Och det intresset kommer definitivt inte att avta efter att vi skickat in den sista återrapporten. Med det sagt så har vi varit tydliga gentemot både barnhem och hennes biologiska mamma att de får höra av sig till oss när de vill. Det är omöjligt för oss att förneka någon information om det barn som de också älskar. Det är ju inte bara vi. Deras kärlek och törst efter information försvinner inte efter den sista återrapporten.

Nej, jag ser återrapporterna som mer än en nödvändighet, något som fyller en tydlig och nyttig funktion. De fylls i med så nyanserad och bra information det går, och vi lägger gärna energin på bilderna och det material som skall skickas iväg. Med vetskapen om att de som tittar på dem i Taiwan håller samma papper i sina händer som vi gjort, och som antagligen ler samma leende som vi gjort när vi tittat på bilderna. De kommer också att skratta när de ser den underbara bilden på framsidan, på det underbara barnet med det underbara leendet och som har bus i hela ansiktet.

Vi är vänner på Facebook med föreningens Facebookkonto, så det pågår hela tiden ett informationsutbyte mellan oss, oavsett om det gäller papper som skickas in med viss regelbundenhet eller bara en uppladdad bild på tjejerna i sina regnställ. Kontakten tror jag att bägge parter sätter lika mycket värde på. De får en inblick i Smulans vardag, och vi har vetskapen om att den informationen når fram till dem, och kanske även den biologiska mamman. Smulan är ett oerhört älskat barn, inte bara av oss utan av många personer på andra sidan jordklotet.

Det kan kännas futtigt ändå, en kort sammanfattning en gång om året. Därför är jag glad att vi har fler sätt att bjuda in till att följa hennes utveckling och framsteg. Återrapporterna är viktiga, och informationen däri är sammanfattat så väl vi kan. Men ändå, det är ju så mycket mer. Glädjen när hon lyckas, när hon får hjälpa till, fixa själv. Tröttheten efter en dålig natts sömn. Nya utmaningar, nya kompisar, nya erfarenheter. Det ryms inte i en återrapport, hur väl vi än skriver den. Ett års livserfarenheter ryms inte i de papperna, eller de tio bilderna vi skall skicka. Visst kan vi svårligen dela med oss av allt i hennes liv, och det kanske varken vi eller hon känner är en bekväm grej, men jag är som sagt glad och tacksam över vår kontakt mellan de där obligatoriska återrapporterna.

Jag tänker igen på de i Taiwan. De som investerat så mycket liv, tid, kärlek och energi i Smulan. Jag tänker på de som älskat henne för att hon är deras eget kött och blod. Och på de som älskat henne som en del av deras arbete på barnhemmet. Jag tänker på de som fortfarande älskar henne, saknar henne och tänker på henne.

Vi måste hedra henne och de personerna. Och det gör vi bäst genom att inte glömma. Det är så viktigt att hålla liv i minnena, att hålla Taiwan nära oss, och särskilt hos Smulan. Det är viktigt att hennes första år i livet, hennes kulturella arv, hennes första hem, allt det skall förbli levande och inte blekna till ett minne. Återrapporten blir en återkommande påminnelse om det liv hon lämnat, och det liv hon kanske vill återvända till en dag. Återrapporterna blir en återkommande påminnelse om de personer som finns på andra sidan jordklotet, de som undrar och vill veta. Dem får vi som hennes föräldrar aldrig glömma bort.