Mailet med rubriken ”Samarbete”. Tack, men nej tack.

Fortfarande har jag lite svårt att ta in det. När jag föreläser, eller på annat vis träffar folk i olika sammanhang, kommer ibland kommentaren. ”Jag följer din blogg!”
Det känns lika konstigt varje gång.  Det som började som ett litet projekt för att stilla nyfikenheten hos vänner och bekanta under vår Colombiavistelse 2013 har vuxit till något så mycket större. Ännu konstigare blir det när någon säger ”Du skriver så bra!”, eller liknande positiv kommentar. I många år svarade jag med något skämtsamt, som ”då får jag beklaga att du har så dålig smak, om du tycker att det jag skriver är bra”. Med ett skratt. Men skrattet var mest ett försök att dölja min egen osäkerhet. Inte kunde väl något jag skriver tyckas vara bra? Märkligt att någon kunde tycka det.

Med tiden har jag lärt mig acceptera läget. Idag försöker jag ta in det folk säger, och bara tacka för det. Men fortfarande är det märkligt att det blivit så stort, hela det här med bloggandet. När antalet följare och gillningar på Facebook tickade över tusen fick jag nypa mig i armen. Idag är det över ettusen trehundra. Hur hamnade jag här egentligen?

I och med ett ökat antal personer som gillar sidan – flera hundra är mina vänner på Facebook men den stora majoriteten är ju inte det – ökar också vissa andra saker. Det ena är min press på mig själv. En gnagande känsla att jag kanske borde skriva mer, skriva oftare, ”ge publiken det de vill ha”. Fast det kan jag inte gå med på. Det är ju på mina premisser, detta. Jag tar inte betalt, har inga sponsorer, inget Patreon-konto (Patreon är en sajt där folk kan stötta någon genom att donera X antal kronor för varje nytt inlägg, ny video, ny text eller vad det kan tänkas vara) eller Paypal-konto (digital pengaöverföring som vissa använder för att ta emot bidrag). Emellanåt kommer det en förfrågan om att föreläsa. Kan jag, så gör jag gärna det. Ibland kan jag inte, och då är det ju bra med det. Nu fick jag dock uppleva en ny variant. Ett ”samarbete”.

Mailet kom igår. Detta är ett utdrag ur det:

Mitt namn är XXXXX. Jag är en frilansande content marketing specialist och arbetar för YYYYYY, en digital marknadsföringsbyrå.
Skulle du vara intresserad av att publicera en artikel som är relevant för dina läsare, med en länk till till en av mina kunder, för en fast avgift vi betalar dig?
Vad hade det isåfall kostat?

Här får jag citera en av mina kära gamla kollegor från anstaltstiden: FETT NEJ.

Först blev jag ställd. Varför i hela friden skulle min blogg vara intressant för någon annan, på detta viset? Men när jag funderat en stund så blir det mer logiskt. Det finns ett stadigt flöde av besökare, relativt många följare som återkommer, och det är en blogg som kan beskrivas som extremt nischad.

Men. Ända sedan första posten har jag haft en klar tanke om att jag gör detta för min egen skull i första hand. Okej, kanske någon tänker, är det inte ”för min egen skull” att gå med på ett sådant samarbete? Tjäna pengar på bloggen, det vore väl fint? Och visst, jag är väl inte den som tackar nej till pengar. Men inte på det här viset. Under de snart sex åren jag varit aktiv och bloggat (oj vad tiden gick fort!) så har det varit personliga reflektioner och tankar som stått i första rummet. Känsliga ämnen, privata situationer som jag försökt skildra ur ett perspektiv som kan göra dem lärorika för andra som kan tänkas läsa om dem.

Det är inte aktuellt att ”skita ned sig” genom att posta insålda reklamartiklar. Det vore att förringa och förminska de många inlägg där jag lagt ned både själ och hjärta för att få fram rätt ord.

Okej – det har ju funnits undantag. Och kommer att fortsätta finnas. Det finns ämnen som jag tar upp som inte rör mig eller mitt föräldraskap. Men då är det om verksamheter, händelser, lägen eller situationer som jag tycker är relevanta och angelägna, något jag vill berätta om, sprida kunskap om eller bara belysa för er som läser här. Men det är en ganska bra bit ifrån att sälja annonsplats maskerad i ett publicerat inlägg.

Ni som läser bloggen, antingen för första gången eller som hängt med länge, detta är mitt löfte till er. Bloggen skall fortsätta att vara relevant och informativ, personlig och ha intressanta reflektioner. Vad den däremot inte kommer att ha, varken nu eller i framtiden, är den typ av insålda inlägg som gör att bloggen tappar i trovärdighet eller där läsaren riskerar att luras eller förledas.

 

Lämna ett svar