Idag fyller Smulan år. Hon blir fyra år gammal.

Blundar jag och tänker efter, då ser jag den framför mig. Lobbyn på hotell Shangri-La i Tainan, staden vid Taiwans södra spets. Det känns som vore det nyss, som vi var där. Flera våningar högt i tak, alltid lika välklädda och serviceminded hotellpersonal. Och jag, svettig svensk i mina gympaskor. Men det var ju inte nyss, det var flera år sedan.

Då var hon blott dryga året. Nu är hon fyra år. Hon har varit med oss långt längre än hon var på barnhemmet. Och ju äldre hon och hennes storasyster blir, desto större syns skillnaderna mellan dem. Och skillnader – det finns det gott om. Nästan lika många som det finns likheter.

 

Storasyster Sockret är försiktig, åt det oroligare hållet, återhållsam och till början alltid en betraktare. Hon vill veta saker i förväg, vill gå igenom dem i efterhand och grubblar mycket.
Lillasyster Smulan är helt tvärtom. Hon armbågar sig fram i livet, tar för sig av vad som helst – när som helst. Hon tar ingen skit från någon och är inte det minsta rädd för att vare sig be om något, ta det hon anser vara hennes, eller försöka sig på något som verkar svårt eller omöjligt. Om hon misslyckas så dammar hon av sig och försöker igen, tjugo sekunder efter hon fallit.

Sedan har de likheter som är lika starka. Ingen av dem har valt sina liv, lika lite som jag eller deras mamma har gjort det. De är födda på helt olika platser på jorden med olika kulturer och olika historier. Men i vår familj formar de sina gemensamma öden, de delar erfarenheterna av adoption, erfarenheter av språklöshet, identiteten som Döv och gemenskapen som finns där i stort – och i vår familj i smått.

Det är lätt att se att barnens utvecklingar och banor skiljer sig åt. Deras förutsättningar är olika och deras liv kommer att se annorlunda ut. De är varandras motpoler, i bjärt kontrast till varandra. Vi föräldrar märker mer och mer för varje dag, vecka och månad som går hur deras personligheter växer – men inte åt samma håll. Jag som pappa behandlar dem olika beroende på deras olika personligheter och förutsättningar, men samtidigt behandlar jag dem helt lika. Rättvisa måste råda, en stark känsla av rättspatos, civilkurage och att stå rakryggad inför motgångar. Det är saker jag hoppas kunna ge mina barn. Och bygga vidare på den empati de har så mycket av men hanterar på olika vis. Ge dem självkänsla, självförtroende och i förekommande fall självdistans. Jag vill ge dem de förebilder inom dövvärlden som kan ge dem det jag själv som hörande inte kan. Jag vill få dem att våga, både våga göra något och våga låta bli. Det finns så mycket jag vill och behöver göra för mina älskade döttrar att jag ofta funderar på hur jag skall göra, när jag skall hinna – och om jag kommer att lyckas. Försöka måste jag oavsett.

De är olika, väldigt olika. De vill olika saker, känner olika saker vid olika tillfälle, olika mycket och det går över olika fort. Men trots allt som skiljer dem åt, finns det något som alltid är detsamma. Min kärlek till dem.

Jag älskar dem bägge lika mycket. Kärleken har omformats och vuxit sig starkare. Även om kärleken kan kännas olika, vilket är naturligt när deras bakgrund innan och med oss varit så olika, så är det en lika stark kärlek sprungen ur samma källa. Det är en ovillkorlig och välmenande kärlek som har sin ursprung i roten av mitt hjärta. Helt oaktat vem av dem kärleken når, är kärleken alltid starkare än något annat på jorden. Det är i sanning en välsignelse och ett privilegium att ha två så olika personer i sitt liv, att vårda och följa, att lära och stötta, att älska och älska och älska.