”Kom, titta! Den har blivit en fjäril!” tecknar en pojke till mig. Han leder mig fram till den glaslåda där pupporna bor i väntan på att bli fjärilar. Runtom glaslådan står ett dussin andra barn. Däribland min egen dotter. Pojken känner jag inte, men han litar på mig ändå. Detta är deras skola, deras värld, deras zon. De är de visuella barnen, händernas och gesternas barn. De är kamrater, kompisar och vänner. Deras blickar är varma och fyllda och sådant jag vill sätta i stapeln ”positivt” – nyfikenhet, busighet och öppenhet. Vänlighet, samhörighet och känslan av en gemenskap. De är sammanbundna av en stark, levande och viktig gemensam nämnare. Det svenska teckenspråket.

”Detta är inte en skola, det är ett rike!” fick Christer Fleur en gång höra under sin rektorsutbildning. Jag glömmer aldrig citatet, för det stämmer så väl. SPSM:s skolor skiljer sig från de kommunala skolorna och de friskolor som finns runtom i landet. Det är inte för att SPSM:s skolor har andra resurser, är färre till antalet eller att de har en särställning inom svensk skola i allmänhet. Nej, det är för att det är en samling skolor med en otroligt rik historia, en stark kultur och en samhörighet som är sällsynt i skolvärlden.

Riket. Det som en gång var ”dövskolan” har nu utvecklats. Förr fanns det en stark skiljelinje mellan hörselskadade och döva, idag är den linjen mycket mera suddig, i den mån den finns kvar över huvud taget. Vad jag ser på min dotters skola är något underbart. Sammanhållningen är inte bara den av en liten skola där alla känner varandra, det är också en sammanhållning som man jobbat både aktivt och framgångsrikt med att få ihop. Umgänge över årskurserna, samlingar och sammanhang där barnen får möta varandra och ta hänsyn till varandra. Och, precis lika viktigt, respektera varandra och se upp till varandra.
Riket finns ändå kvar, i någon mån. För det som tidigare var ett rike i meningen att det var en del av dövvärlden är nu mera öppet. Det är teckenspråket som svetsar samman barnen, stora som små.

Oavsett vem du är, finns teckenspråket där. Barndomsdöv med döva föräldrar? Teckenspråket är ditt naturliga språk, du har fått det hemifrån. Hörselskadad som har gått integrerat i hörande skola under ett antal år, men nu tagit steget på heltid eller deltid till en SPSM-skola? Teckenspråket finns här för dig. Även om du inte kan mer än ett par tecken så blir du varmt emottagen, och du lär dig snabbt. Förr än du kanske anar snappar du upp mer och mer av snacket i korridoren.
Bär du hörapparat och pratar mest hemma? Även här finns teckenspråket och blir ett andra språk i din kommunikativa verktygslåda. Med teckenspråket har du ett annat sätt att föra dig i klassrummet, ett annat sätt att samtala med dina lärare och klasskamrater. Teckenspråket öppnar nya dörrar för dig, dörrar som leder dig till nya och fantastiska platser.

Jag står mitt ibland barnen. Jag ser deras lärare, fjärilarna och solen som strilar in genom fönstren. Allas leenden är äkta. Några pratar, många tecknar. Det finns i denna stund något magiskt i luften. Barnen här, de är en del av riket. Teckenspråkets rike. Idag är de klasskamrater. Men de är även vänner, kompisar, bästisar. De går arm i arm i korridoren, ivrigt fäktandes med händerna och fnissar. Det är de visuella barnen, barnen vars språk bor i ögonen, inte i öronen. Det är barn som säger mer med sina ögon, kroppsspråk och tecken än andra barn gör med bara ord. Detta är barn i en skola. Men det är också kompisar från samma elevboenden, framtida kamrater i gymnasiet, kanske studiekompisar på högskolan. Det är inte bara elever i en skola. De kommer att vara varandras bundsförvanter, allierade, tärnor och best men på varandras bröllop. Gudföräldrar till varandras barn. De är teckenspråkets barn, följeslagare genom ett liv av visuell kommunikation.

Under åren har jag besökt många skolor. Idag jobbar jag som lärare på en skola, åtminstone några veckor till. Antalet skolor jag tidigare besökt och jobbat på under min tid som skolfotograf kan räknas närmare hundratal än tiotal. Och ingenstans, verkligen ingenstans, har jag upplevt samma känsla som när jag går in på min dotters skola. Något jag sagt om och om och om igen är att jag är aldrig så glad för att vara skattebetalare som när jag går in där. Det finns en respekt, en fingertoppskänsla och ett underförstått ansvar för barnen som sträcker sig lite bortom skollagen. Lite bortom regleringsbrevet, lite bortom de gängse uppfattningarna av vad en skola är, eller skall vara.

Här finns barnen som hälsar på mig och berättar för mig med hela kroppen. Barn vars blickar är ivriga, där små eldar brinner i ögonen när de kommer på något de måste förmedla. Det är barn som kommunicerar snabbt, färgstarkt och lika tydligt som det kan uppfattas otydligt innan man lärt sig se det. Här hittar jag barn som får den näring de behöver för att själens språk skall växa, utvecklas och blomma precis på samma vis som pupporna som utvecklas till fjärilarna som de så gärna vill visa mig i glaslådan. Jag tittar på min dotter, på alla hennes vänner, och är så tacksam för att jag får besöka deras rike.